Motioner i Andra Kammaren, N:o 112 (Motion 1896:112 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

N:o 112.

Af herr L. P. Larsson i Berga, om ändrad lydelse af §§ 58
och 63 i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891.

Genom nya väglagen af den 23 oktober 1891, som numera allmänt
tillämpas i de flesta väghållningsdistrikt, har uppstått åtskilligt missnöje från
deras sida, hvilka förut varit betungade med väghållningsskyldigheten, icke
allenast för ökadt besvär, utan äfven ökad kostnad. Att grundad anledning
förefinnes, har erfarenheten redan visat, och att förändring ju förr dess bättre
är nödvändig.

Alltså, min afsigt är att påvisa en nödig lagförändring i fråga om
sättet för debitering och uppbörd af vägskatten.

Hvad debitering, uppbörd, indrifning och redovisning beträffar, så
stadgas i väglagens 63 §, att »Konungens befallningshafvande ombesörjer,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder genom
vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och
redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens befallningshafvande
jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter till
vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas».

Såsom följd häraf framgår, att kronans uppbördsman ega skyldighet
leverera medlen i länets ränteri samtidigt med kronoskatterna och erhålla af
desamma en provision af 3 procent. Skäl finnes således till förändring.

Inom flera väghållningsdistrikt har redan beslutats, att utdebitering
och uppbörd skola ske kommunvis. Detta synes mig vara emot 63 § i väglagen,
men det pekar på nödig ändring af lagen.

Skälen till förändring torde vara många, men ett bland de största är,
att när större delen af vägskatten skall användas till ersättning för vinterväghållningen,
så är det svårt för en del af allmogen att vid tiden för kronouppbördsstämmorna
äfven skaffa och inbetala dessa stora belopp, vägskatten
inberäknad, hvilken först efter flera månader derefter af dem fås åter, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

då med fråndragning af 3 procent af desamma, som erlagts till statens förut
så rikligen aflönade tjensteman.

Hvarje härad utgör numera, genom stadgandet i väglagen, en gemensamhet
för sig sjelf, och på många ställen inom landet utgöres detta af en
enda kommun. Under alla förhållanden framgår, att debitering och uppbörd
af vägskatten kan uppdragas åt kommunalnämnd. Erfarenheten har visat,
att debitering och uppbörd af kommunalutskylderna kunnat försiggå utan
nämnvärda olägenheter samt utan statens myndigheters medverkan, och då
är det klart, att vägskatten, hvars uppbärande blir mycket enklare, kan
anförtros åt kommunalnämnderna. Det enda, som kan tillkomma statens
embets- och tjensteman, är att förhjelpa kommunalnämnderna till utfående af
de medel, som icke godvilligt vid uppbördsstämman inbetalts, på sätt som
stadgadt är för resterande kommunalutskylders indrifning.

»Genomförandet af detta mitt förslag, att vägskattens debitering och
uppbörd öfverflyttas från häradsskrifvare och kronofogde till socknarnes kommunalnämnder,
skall säkert mottagas med tillfredsställelse.

Kommunalordförandena hafva af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förständigats att uppgöra vägfyrktalslängderna till ledning vid val m. m.
Således äro dessa skyldiga att förut ega kännedom om debiteringsgrunden.
Alla, som deltaga i väghållningsbesväret, hafva äfven åliggande att betala
kommunalutskylder, hvadan det icke kan bli fråga om flera betalande. Den
enda ökning, som bör förekomma, är, att debiteringslängden ökas med tvenne
kolumner, den ena för vägfyrktalet och den andra för vägskatten.

Derjemte bör ej lemnas opåaktadt, att hvarje kommun då gerna ökade
åt sin kommunalnämnd ersättningen för skrifmaterialier, och ändå skulle
kommunen hafva icke obetydlig vinst, om detta mitt ändringsförslag kan
genomdrifvas.

Afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunna indrifvas, bör, enligt mitt förmenande, de väghållningsskyldige
tillkomma.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

det Riksdagen beslutar, att §§ 58 och 63 i väglagen
den 23 oktober 1891 erhålla följande förändrade lydelse:

§ 58.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan utfärdar kallelse, sjelfva
eller genom ombud pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten
för vägkassan och i sammanhang dermed äfven
Bih. till Kikad. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Känd. 21 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

det belopp, med undvikande af bråktal, hvilket skall såsom
vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf skyldige.

Vid samma tillfälle ega de väghållningsskyldige att bestämma,
om vägskattens debitering och uppbörd skall
verkställas genom statens uppbördsmän i enlighet med
hvad § 63 stadgar eller på annat sätt, som af de väghållningsskyldige
anses lämpligare.

Röstvärdet vid omröstningar i dessa afseenden beräknas
efter vägfyrktalet.

§ 63.

I det fall att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften
i § 58, icke beslutat annat sätt, skall Konungens befallningshafvande,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran,
ombesörja, att vägskatten varder genom vederbörande
kronouppbördsmän i sammanhang med kronoskatterna
debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel
är föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas genom
vägstyrelsen eller socknevis genom kommunalnämnderna,
på sätt och emot ersättning, hvarom öfverenskommelse
trälfats, så tillkommer det dessa samma rätt i fråga
om resters indrifning, som är åt kommunalnämnd för kommunalutskylder
stadgad.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman,
eger Konungens befallningshafvande och i annat fall de
väghållningsskyldige att förordna om afskrifning af sådana
afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång
icke kunnat indrifvas.

Om remiss till lagutskottet anhålles, samt att utskottet vidtager de
förändringar i förslaget, som anses nödiga.

Stockholm den 27 januari 1896.

Lars Petter Larsson
i Berga.