Motioner i Andra Kammaren, N:o 112 (Motion 1892:112 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

viss grund tyckes vara följd vid deras bestämmande; men det är i alla
fall en afgift, som statsverket uppbär af de enskilda bolagen.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att räntan å alla de
af staten till enskilda jernvägsbolag lemnade lån måtte
från den 1 januari 1893 nedsättas till 4 procent, och
amorteringen å samma lån utgå med V2 procent årligen.

Stockholm den 30 januari 1892.

J A. Johansson.

-T ! i c Ml: ‘

N:o 112.

Af herr O. W. Redelius, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till lag angående
ny lönereglering för rikets presterskap.

I Kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande
af presterskapets aflöning var en rigtig välgerning. Den helsades derför
med glädje. Den har också verkat mycket godt, hvilket allt blifvit
allmänneligen erkändt.

Dock framkom redan 1872 Riksdagens lagutskott med detta uttalande:
»Det hade visserligen icke vant emot god ordning stridande, om
från början svenska kyrkans presterskap lika med andra statens tjenstemän
fått af statsverket uppbära sin aflöning, sådan den genom allmän
lag är vorden bestämd». Utskottet tilläde dock: »Under en tid, då
hvarje svensk undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock
utan vidare betydelse, antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag
af församlingame erlades till statsverket eller direkt till presterskapet».

II th. till Riked. Prat. 181)2. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 20 Ilåft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

Något annorlunda liar emellertid förhållandet blifvit. genom tillåtelsen
att utträda ur statskyrkan och genom tillåtelsen för främmande religionsbekännare
att inom riket stifta egna religionssamfund. Från deras
sida hafva sedan tid efter annan framkommit yrkanden om befrielse för
dissenters från skyldigheten att bidraga till aflöningen åt statskyrkans
presterskap af skäl: att denna skyldighet påståtts »innefatta eu stor
orättvisa», »strida mot den religiösa fördragsamhetens principer» och
»vara oförenlig med andan i gällande lagar» etc. Deremot har å andra
sidan framhållits bland annat: att dessa afgifter i fråga äro att anse
såsom »afgifter till staten, afsedda till vidmagthållande af en statsinstitution
af stor omfattning och djup rot», att presterna numera äro melstatens
än kyrkans tjenare, att deras tid och krafter tagas i anspråk
lika väl för dissenters räkning som för statskyrkans egna medlemmar
m. in., m. m.

Om dessa anförda med flera mer eller mindre vigtiga skäl för och
emot vägas mot hvarandra, uppskattas till deras verkliga värde och såmedelst
i möjligaste måtto neutralisera hvarandra, qvarstår dock, synes
mig, en tydlig förnimmelse af att dissenters fortfarande anse sig lida
orätt i nu ifrågavarande hänseende. Medgifvas måste, att om och när
orätt förefinnes, bör allt göras, hvad göras kan, att undanrödja orätten.
Ty »hvad lika och rätt är» bör den ene bevisa den andre på alla områden,
politiska såväl som kyrkliga och religiösa. Att handla efter denna
grundsats är att handla klokt och försigtigt. Till och med om föreställningen
om orättvisa är mera inbillad än verklig, är det af vigt, att
den undanrödjes.

År det anförda rigtigt, så ligger deri en stark maning att taga i
allvarligt öfvervägande, hvad rättvisan kräfver angående nu ifrågavarande
sak. På förhand torde alla kunna enas derom, att dissenters med
skål icke kunna göra anspråk på större friheter och förmåner än de,
som statskyrkans egna medlemmar åtnjuta, men måste vara belåtna, om
de ställas lika. Likaledes må man kunna enas derom, att rättigheter
och skyldigheter motsvara hvarandra. Om man på denna basis tager i
betraktande frågan om afgifter till statskyrkans prester såväl för fastighet
som för inkomst af kapital eller arbete och för person, torde lika
rätt vederfaras alla, om alla dessa afgifter ingå till statsverket såväl
från statskyrkans medlemmar som från dissenters. Sedan må staten
gifva lika ersättning åt den ene som den andre för den tjenst, man gör
staten, utan afseende på, om man tillhör statskyrkan eller icke. Huru
denna grundsats kan komma att taga sig ut i verkligheten, torde böra
skärskådas särskildt med tillämpning på svenska kyrkans presterskap

Motioner i Andra Kammaren, N:o 112.

och särskild! med tillämpning på prester eller föreståndare för annat i
riket tillåtet religionssamfund.

Hvad först beträffar statskyrkans presterskap, torde saken kunna
ordnas sålunda : Ny lönereglering uppgöres. Dervid uppskattas först bostället,
der sådant finnes, till sitt verkliga värde. Från dess uppskattade
årliga medelafkastning fråndrages medelkostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande samt för sådan embetsskjuts, som ingen enskild med
skäl kan åläggas prestera. Hvad, som utöfver den så beräknade nettoinkomsten
af bostället erfordras till en efter tjenstgrad, embetsåligganden
och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bergning, fylles
af stadskassan utan någon som helst direkt afgift från församlingsbornas
sida.

Beträffande främmande religionsbekännare, som bilda egna af staten
erkända religionssamfund och antaga af staten godkända församlingsföreståndare,
må de till aflöning åt dessa föreståndare af statskassan
erhålla lika bidrag, som bestås statskyrkans egna medlemmar, så att
t. ex. om en statskyrkoförsamling om 2,000 medlemmar erhåller i medeltal
2,000 kronor ur stadskassan till aflöning åt sin prest, så må en
dissenterförsamling, vare sig af metodister eller andra, om 2,000 personer
likaledes erhålla af statskassan 2,000 kronor till aflöning åt sin
prest eller församlingsföreståndare, med vilkor dock, att denne senare
gör staten samma tjänster som statskyrkopresten.

Från skyldighet att bygga och underhålla prestgård bär jag ock
tänkt mig en utväg att befria såväl dissenters som statskyrkans medlemmar
på så sätt, att byggnadsskyldigheten öfverflyttas på prestera, d. v. s.
här kyrkoherdarne, emedan komministrarne bygga åt sig sjelfve. Men
då denna fråga berör förslaget till ny ecklesiastik boställsordning, som
Riksdagen för icke länge sedan haft sig förelagd men icke behandlat,
emedan den ansågs vara under utredning hos Kongl. Maj:t, är nu ingen
utsigt att få den diskuterad i Riksdagen, hvarför jag nu förbigår densamma.

Men den af mig här ofvan framstälda hufvudfrågan synes mig vara
så stor och af så genomgripande betydelse i flera rigtningar och kunna
medföra oöfverskåclliga verkningar i kommande tider, att den val förtjena!-
att komma under offentlig diskussion. I detta syfte, men icke af
förhoppning, att redan vid denna riksdag uppnå något positivt resultat,
tager jag mig dristigheten att hemställa,

att Riksdagen behagade besluta att genom skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag angående ny lönereglering för rikets presterskap
på ofvan angifna grunder, och att lönen uppföres på
ordinarie stat.

Stockholm den 30 januari 1892.

O. W. Bedelius.

N:o 113.

Af herr A. Persson i Mörarp, om ändrad lydelse af § 12 i gällande
bevillningsförordning.

Den princip, som genomgår gällande bevillningsstadga i fråga om
beskattningen af inkomst af rörelse, är, att inkomsttagaren skall påföras
beskattning der rörelsen drifves. Härför talar i främsta rummet det
skälet, att frågan om beskattningen icke uteslutande ses ur statens synpunkt
utan jemväl ur kommunens, och detta med all rätt, enär kommunen
har sig ålagd skyldighet draga försorg om de arbetare, som användas
i och för rörelsens bedrifvande, i den mån de eller deras familjer
icke sjelfva kunna försörja sig, likasom de med undervisningen förenade
kostnaderna för det uppväxande slägtet.

Ofvan nämnda grundsats, att inkomst af rörelse skall påföras skattskyldig
der rörelsen drifves, omintetgöres emellertid på ett mycket enkelt
sätt. Man bildar bolag för att å visst bestämdt ställe drifva någon
rörelse i större omfattning, som kan kräfva flere hundra arbetare. Intressenterna
i företaget äro bosatte å annan ort än den, der rörelsen
bedrifves, och man bestämmer, att ett visst belopp eller vissa procent
af rörelsens vinst skall utgå till någon eller några af intressenterna i
företaget under formen af arrendeafgift eller dylikt. Genom bestäm -