Motioner i Andra Kammaren, N:o 111 (Motion 1894:111 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

•»". ''-.uriiAl j1:-; ijfJii UKf jjifi 10P

ro, jsjnhobuit f;.) :io/i xi r, j .T’j/i! ;nr;t>!T-1(|>? fri fr/-/ut lirt iro^Uoot ):’».] .;oji ,rf;TjI MMifj

I * * 4.|‘ ‘ i / i i t'' >'' '' {i • ; L * *’t ’ >

N:o 111.

5 ?«?{•-. ]!''>*•• • : i.T *;j[ - f:!! i W U('' ''A :i> ! fO / *! iS 1*3» ?

k •!•''«> ;* •'' i !• 1 f *1 fi L: ; .tO/T-'' £ tjii*

o InbiöP:. /- oo ,:h-m ''aa;

Af herr L. P. Mallmin, om skrifvelse till Kongl. Mcij:t med begäran
om upphäfvande af kungörelsen den 14 juli
1893 angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans
utbredning bland rikets invånare.

• i.T, ^ f-* j • f ./ |f;,r,jr i*''/ . -t * f t T /'' p.jj

I Kongl. Majrts nådiga kungörelse den 14 juli 1893 “angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland rikets
innevånare“ förekommer, i dess § 9 mom. 2, den föreskriften,

att i hvarje kommun skall finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga
med nödig sjukvårdsbetjening och utredning. Af denna föreskrift
och af den instruktion, “de Anvisningar" samt den “Plan och Ritningar",
som medicinalstyrelsen med stöd af stadgande i anförda
lagrum utfärdat, inhemtar man, att kungörelsen pålägger hvarje
kommun dels en utgift till byggnad af sjukhus eller sjukstuga till
ett belopp af omkring 8,400 kronor för mindre kommuner och
8,300 kronor för de större, dels ock ständigt återkommande utgifter
till underhåll af dessa byggnader, till utredning samt till ersättning
åt besigtningsmän och sjukvården.

. Kommunala utgifter till sådana belopp äro för det stora flertalet
kommuner på landsbygden högst betungande. Föreskriften har

derför, såsom lätt förstås, väckt undran och spörsmål om, hvilka
vigtiga skäl föranledt Kongl. Maj:t att af kommunerna kräfva så

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

tunga offer, samt allvarliga bekymmer och djupt missmod, då kungörelsens
innehåll ej lemnar tillräckliga skäl för att försvara den
omordade pålagan.

Vid en opartisk granskning af frågan måste man ock, synes
det mig, medgifva, att denna de skattdragandes stämning är verkligt
befogad. Först kan man med skäl fråga sig, om föreskriften
i fråga rätt står i öfverensstämmelse med grundlagen. För min
del tilltror jag mig ingalunda att närmare inlåta mig på detta
svåra spörsmål, men jag kan ej underlåta att påpeka, hurusom, å
ena sidan, Kongl. Maj:t låtit förslagen till nu gällande fattigvårdsförordning
och skjutsstadga i vissa delar underställas Riksdagens
beslutanderätt, med erkännande af a,tt dessa förslag i omhandlade
delar voro af kommunallags natur och derför borde behandlas enligt
§ 57 stycket 2 af regeringsformen, och å andra sidan Kongl.
Maj:t utan Riksdagens medverkan utfärdat ofvannämnda kungörelse
angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning
bland rikets invånare, ehuru stadgandet i sistnämnda
kungörelse om skyldighet för kommun att bygga sjukhus m. in.
alldeles motsvarade de stadganden om kommunala bördor, som
förekomma i fattigvårdsförordningen och skjutsstadgan, och som enligt
Kongl. Maj:ts egna yttranden voro af kommunallags natur.

Men äfven om man bortser från denna omständighet, gifver
kungörelsen och dess särskilda stadganden anledning till allvarsamma
betänkligheter.

Kungörelsens tillvaro beror enligt dess egna ord på en samma
dag utfärdad kungörelse angående ändrade föreskrifter till förekommande
af kolerans införande i riket, och detta emedan deri stadgande
införts om efterbesigtning af personer, som efter undergången
observation och karantän fått rätt till ohindrad samfärdsel med
rikets invånare. Af medicinalstyrelsens, med stöd af kungörelsen
angående efterbesigtning utfärdade instruktion för besigtningsmän,
finner man, att föreskriften om efterbesigtning och alla derur
härflande stadganden, således bland annat om kommunernas skyldighet
att bygga sjukhus in. in., äro uttryck för ett nytt system för
hämmande af koleras spridning. Jämföras nu dessa båda uttalanden,
kommer man till det resultat, att de i kungörelsen den 14 juli 1898
stadgade kommunala pålagorna egentligen kommit till för att möjliggöra
lindring i eller i vissa fall upphäfvande af det förutvarande
stränga karantänstvånget. Jag vill ej orda om företrädet mellan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

dessa; antydda olika system; men mig förefaller det, som om det
stränga karantänstvånget ingalunda visat sig så bristfälligt, att
man deri kan finna tillräckligt skäl att utbyta den börda, som detsamma
pålagt handel och samfärdsel, mot en i jemförelse dermed
ytterst tryckande börda för kommunerna.

Fäster man sig Så vid kungörelsens särskilda bestämmelser,
kan man ej undgå att lägga märke till, hurusom det med kungörelsen
afsedda ändamålet just icke lemnar anvisning, att sjukstuga
borde finnas i hvaije kommun. Ändamålet är att få möjligen eller
verkligt kolerasjuke afskrida och vida bättre vårdade. Tillsynen
öfver att så sker tillkommer besigtningsman, som helst bör vara
läkare. Alla dessa olika föreskrifter synas mig tydligen peka derhän,
att skyldigheten att bygga sjukhus nr. m., bolde bindas vid
något annat område än socken, till exempel läkaredistrikt, för så
vidt det afsedda ändamålet skulle rätt vinnas.

En sådan anordning skulle äfven hafva förebyggt den olägenheten,
som följer af kungörelsens nu gällande föreskrift i detta afseende,
nemligen att de mindre kommunerna drabbas af alltför
känbara bördor för ändamålet i jemförelse med de större. Ty
ehuru medicinalstyrelsen genom medgifvandet för tvenne intill
hvarandra liggande kommuner att förena sig om gemensam sjukstuga
sökt lindra de mindre kommunernas tunga, så, då det är eh
ren tillfällighet att flera mindre kommuner ligga intill hvarandra,
torde i regel den nämnda olägenheten qvarstå.

Föreskriften i kungörelsen, att till besigtningsman bör företrädesvis
utses läkare, synes, enligt kungörelsens ordalag och hvad
landsbygden beträffar, på grund af de faktiska förhållandena komma
att få tillämpning endast undantagsvis, ty det är ju jemförelsevis
ett fåtal landsbygdskommuner, som inom sitt område ega läkare,
Men äfven för dessa undantagsfall kan man hysa tvifvel om lämpligheten
af stadgandet. Besigtningsmannens och läkarens uppgifter
äro nemligen, om än närskylda, dock ingalunda identiska. Den
förre bör ständigt vara tillgänglig å visst ställe för att mottaga
anmälningar och företaga till besigtning hörande nödiga åtgärder,
den senare åter har att skaffa den sjuke läkarevård, ehvar han
finnes inom distriktet, och bör sålunda vara oförhindrad att enbart
för den uppgiften föidoga öfver sin tid och platsen för sitt
arbete.

Motioner i Andra Kammar en, N:o 111.

Kungörelsens bestämmelser angående besigtningsmans qvalifikationer
och ansvar komma, så vidt jag förstår, att för kommunerna
medföra mycket stora svårigheter. Kungörelsens bestämmelse,
att till besigtningsman skall utses företrädesvis läkare och
att endast, der tillgång dertill saknas, annan lämplig person må dertill
antagas, jemförd med bestämmelsen i samma kungörelse, att besigtningsmannen
är underkastad tjenstemannaansvar, vittnar om,
att enligt kungörelsen endast läkare eller dermed något så när
jemförlig person är lagligen qvalificerad till befattningen som besigtningsman.
Betänker man så, att kungörelsen för andra än
läkare förutsätter frivilligt åtagande som enda grunden till pligten
att funktionera som besigtningsman, och att å ena sidan besigtningsmannens
pligter vid infallande kolerafarsot lemna en bestämd
utsigt till ofta lifsfarlig kommunikation med kolerasjuke och personliga
obehag på många andra sätt vid tillämpningen af författning
och instruktion, och att å andra sidan hotet om tjenstemannaansvar
är en allvarlig sak för en person, som innehar besigtningsmannens
ömtåliga ställning, så faller det af sig sjelf, att på landsbygden så
qvalificerade personer, som kungörelsen förutsätter, svårligen kunna
tänkas villiga att åtaga sig en så pröfvande och farlig befattning
som besigtningsmannens, i alla händelser icke annorledes än mot
ersättning, som kan anses uppväga uppdragets fara och ansvar.
Man kan ju invända, att meningen med omordade bestämmelser
angående qvalifikationer och tjenstemannaansvar ingalunda får
tagas så strängt, och att blott kommunen har en besigtningsman,
så skulle lagens andemening vara tillgodosedd. Emellertid säger
medicinalstyrelsen i sin instruktion angående efterbesigtning, att
hela det i kungörelsen tillämpade systemets resultat ytterst beror
på besigtningsmännens vilja och förmåga att med omdöme och
kraft tillämpa gällande bestämmelser. Med en sådan uppfattning
lär ej medicinalstyrelsen underlåta att med omdöme och kraft utkräfva
hvad som ytterst måste presteras för ett lyckligt resultat
af det tillämpade systemet. Med stöd af det ofvan sagda angående
besigtningsmannens ställning, anser jag, att bestämmelserna
derom innebära utsigt till betydligt mera tryckande utgifter för
landsbygdskommunerna, än man nu vill föreställa sig. Mig synes
derför, att bestämmelserna af särskilda qvalifikationer hos och om
tjenstemannaansvar för besigtningsman, med hänsyn till kommunens
intressen, äro synnerligen olämpliga.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 111. 7

Med allt det ofvan sagda har jag sökt visa, att den omordade
kungörelsen af 14 juli 1893 och andra derpå beroende föreskrifter
först lägga ytterst tunga bördor på landsbygdskommunerna, för
det andra icke iakttaga rättvisa vid fördelningen af bördorna mellan
olika områden, för det tredje genom sina olika bestämmelser
tillgodose det afsedda ändamålet mindre väl än som kunnat ske
genom andra anordningar, mindre betungande i ekonomiskt afseende,
och slutbgen för det fjerde, att kungörelsens konstitutionella
giltighet med fog kan sättas i fråga.

På grand af hvad jag anfört vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
förordna om upphäfvande af kongl. kungörelsen
den 14 juli 1898 angående vissa åtgärder till
förekommande af kolerans utbredning bland rikets
invånare.

Om remiss till vederbörhgt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1894.

L. P. Mallmin.

Häruti instämma:

Jan Eliasson. Alfred Kihlberg. K• E. Holmgren.

Lasse Jönsson