Motioner i Andra Kammaren, N:o 111 (Motion 1890:111 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

N:o 111.

Af herr J. A. Joll HUS SOU i Strömsberg, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utfärdande af lagbestämmelser
rörande arbetsaftal vid vissa fabriker och industriella anläggningar.

Den svåra ställning, hvari eu talrik arbetarebefolkning blifvit försatt
genom den plötsliga stängningen af några tändsticksfabriker i södra Sverige,
har ledt tanken på behofvet af åtgärder till tryggande af arbetarens rätt
vid liknande tillfällen. Förslag afhandlas derför om skyldighet för utländsk
fabriksegare att på ett eller annat sätt ställa säkerhet för sina arbetares

aflöning. Detta må nu vara godt och val i och för sig, men en dylik

olycklig händelse kan ju äfven inträffa med en fabrik, som tillhör svenske
undersåtar, och dess arbetare äro dervid icke på något sätt hjelpte.

Vid en närmare granskning visar det sig emellertid, att ställningen i
sjelfva verket är i detta hänseende lika ogynsam för arbetsgifvaren som
för arbetaren. Saknaden af närmare lagbestämmelser rörande deras inbördes
förhållande 0 har vållat en osäkerhet deri, som är lika menlig för
båda parterna. A ena sidan är det icke nog med sådana fall som de
nämnda vid tändsticksfabrikerna, utan öfver allt, der en industriel anläggning
är illa grundad eller oklokt skött eller råkar ut för dåliga konjunkturer,
kunna massor af oförvitliga arbetare när som helst löpa fara att

blifva stälda på bar backe, utan att de dagen förut haft minsta aning

derom. Ej nog härmed, en nyckfull och orättvis husbonde förmås på
samma sätt att utan förberedelse drifva en misshaglig arbetare på dörren
och taga brödet ur munnen på honom och hans familj. Men å andra
sidan är också en arbetare lika väl i stånd att af tanklöshet eller ren kits -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

lighet springa ifrån en husbonde, och det kanske just i den tid, då han
som bäst behöfves. Vådorna häraf visa sig i synnerhet, då förhållandet
mellan arbetare och arbetsgifvare blifvit spändt, och då kriget föres med
strejker å de förres och »lock~out»-er eller stängningar å de senares sida.
I dessa åtgärders natur ligger, att de träffa den anfallne svårare, då de
komma oförberedt, enär han då lättare kan tvingas att gifva efter. Men
i denna möjlighet att tillställa plötsliga strejker eller stängningar ligger
en frestelse för båda parterna att lättsinnigt och i otid tillgripa dessa farliga
vapen i den sociala kampen, utan att för deras användning ega giltig
grund eller vara tillräckligt förberedda.

I dylika fall ställer sig förhållandet mellan industriella arbetare och
deras arbetsgifvare betydligt ogynsammare än mellan vanliga tjenare och
deras husbönder, sådant det blifvit ordnadt genom nu gällande legostadga.
Som bekant kan detta senare förhållande enligt nämnda stadga icke så
lättvindigt upplösas, i det att hvarken husbonde kan från sig skilja tjenare,
ej heller denne gå ur tjensten utan två månaders föregående uppsägning.
Härigenom är laga skydd beredt såväl åt husbonden, som ej behöfver löpa
fara att kanske i brådaste tiden mista sin arbetare, som mot tjenare, hvilken
ej behöfver frukta att när som helst godtyckligt blifva skild från tjenst
och bröd.

Det vill synas, att detta skydd, som under lång tid pröfvats vara väl
behöfligt och af god verkan, icke skulle visa sig mindre gagneligt, om
det utsträcktes till industriens arbetsfält. Medan legotjenarens lön icke kan
af husbonden godtyckligt nedsättas, eller en höjning deraf lika godtyckligt
framtvingas utan två månaders föregående uppsägning, kan det vanligen
oskrifna kontrakt, som må anses finnas mellan fabriksherrar och deras arbetare,
när som helst och af hvilken part som helst utan föregående tillsägelse
brytas eller rubbas. Det vill förefalla, att häri ligger ett tillstånd
af ömsesidig rättslöshet, som skulle vara outhärdligt, i fall ej vanans magt
vore så stor, att någon ändring deri knappast anses möjlig. Emellertid
tyckes det, som om det väl icke borde vara så alldeles omöjligt att åt
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare gifva det trygga skick, som
så länge pröfvats och funnits gagneligt mellan husbonde och tjenare. Att
helt och hållet ställa fabriksarbetaren under legostadgan vore af flera skäl
icke rådligt. Men mycket godt skulle verkas genom ett stadgande, att
dylika arbetare icke kunde skiljas från sin plats eller få sin lön nedsatt
utan minst två månaders föregående tillsägelse, samt att de lika litet kunde
sjelfve gå frän sin plats eller tillfälligt nedlägga arbetet utan två månaders
uppsägning. Härmed vore ingen opröfvad nyhet införd, utan man hade
endast uppnått full likställighet mellan fabriksarbetare och legotjenare,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

hvaraf de förre nu till sin skada äro i saknad. De skulle härmed se sig
tryggade mot öfvergrepp af eu hård eller oklok fabriksherre, som nu har
i sin magt att förstöra hela deras välfärd. Skildes de i otid och på olaga
sätt från sin plats, kunde de alltid kräfva ut sin fulla lön för den återstående
tiden, liksom nu den enskilde tjenaren, och hade under tiden rådrum
att se sig om efter ny anställning. Och om fabriken helt plötsligt
komme på obestånd, skulle de i värsta fall alltid inträda såsom fordringsegare
för den lön, som åtcrstode under uppsägningstiden. Arbetsgifvaren
å sin sida vore skyddad mot förhastade och i oträngdt mål tillstälda strejker,
då han gent emot strejkande, som nedlade arbetet inom två månader
efter tillsägelse, kunde anlita samma laga åtgärder som den enskilde husbonden
mot tjenare, hvilken i olaga tid går ur tjensten.

Ömsesidig likhet i rättigheter och skyldigheter vore alltså hvad som
på detta sätt vunnes genom den här föreslagna åtgärden. Antagligen
skulle dock detta sätt för frågans ordnande förefalla mången nytt och
oväntadt, och kanske skulle det från en del fabriksegare framhållas såsom
skadligt för deras ekonomi, om de ej när som helst finge säga upp sina
arbetare. Men den affär, som icke kunde ställa sin ekonomi så, att den
mägtade tåla två månaders uppsägningstid, vore i sanning så osund, att
den knappast vore värd att ega bestånd. Och gälde det att bland kanske
flere hundra skilja en i sänder från sin plats, då han visat sig oduglig
eller oordentlig, så vore väl uppsägningstiden ej mer till besvär än för en
enskild husbonde, som nu kanske hela året om ser sig nödsakad att dragas
med en oduglig, uppstudsig eller vårdslös tjenare.

Ehuruväl ett dylikt stadgande till ömsesidigt skydd väl kunde vara
behöflig! inom mycket vidsträckta områden, torde dock dess efterlefnad
vara mycket svår att öfvervaka inom sådana yrken eller näringsgrenar,
som ej stå under särskild tillsyn. För närvarande vore således rådligt att
begränsa åtgärden till arbetare vid sådana anläggningar, som numera äro
stälda under inseende af statens fabriksinspektörer, hvilka bättre vore i
stånd att öfvervaka, att den ej förblefve en död bokstaf. Redan härigenom
vore emellertid det önskade skyddet beredt åt den ojemförligt största delen
af hithörande arbetarebefolkning.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig alltså föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utfärdande af föreskrifter rörande arbetsaftal
vid sådana fabriker eller industriella anläggningar,
som äro stälda under statens inspektion, afseende dels
att egare eller ledare af sådan anläggning ej må kunna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

skilja der anstäld arbetare från sin plats eller nedsätta
hans lön utan minst två månaders föregående tillsägelse,
dels ock att sådan arbetare, som använd är, icke må
lemna sin plats eller nedlägga sitt arbete utan minst
två månaders föregående uppsägning.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

J. A. Johansson.