Motioner i Andra Kammaren, N:o 109

Motion 1897:109 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

15

Jf:o 109.

Af herr C. W. Collander, om ändrad lydelse af i § i förordningen
angående bevillning saf''gifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Uti 4 § af kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892 föreskrifves, bland
annat:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum,
allmän bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för
egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel,
med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till
närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge
han ämnar här qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka dylik
handel förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela
månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra
kronor, hvilken afgift skall, antingen för längre tid på en gång
eller för minst en månad i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman i
stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller.»

Ehuru denna bevillningsafgift i de flesta länder saknar motstycke,
och intet land, med undantag af Finland, har att uppvisa en så hög beskattning
af utländska handelsresande som den nyss anförda, här i riket
stadgade, och ehuru jag af skäl, som jag förut haft tillfälle i riksdagen

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

åberopa, helst skulle önskat, att ifrågavarande afgift väsentligen minskades,
har jag icke funnit lämpligt nu framlägga förslag i sådan rigtning.

Det är den uti citerade lagrummet förekommande bestämmelsen, att
ifrågavarande afgift skall beräknas efter Tcalendermånad, som jag anser böra
ersättas med en lämpligare och rättvisare.

Sedan en af herr Cavalli vid 1892 års riksdag väckt motion om
höjning af bevillningen för handelsresande af ifrågavarande kategori till
200 kr. för kalendermånad blifvit i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan afslagen, framlades vid följande riksdag, 1898, af herrar Sjölin
och Sjö särskilda motioner i enahanda syfte. 1893 års bevillningsutskott
beträdde kompromissens väg, i det utskottet föreslog Riksdagen att höja
afgiften till 150 kr. för månad, som dock skulle räknas till 30 på livarandra
följande dagar. Utskottets hemställan afslogs emellertid af båda
kamrarna.

Jag skall icke i detta sammanhang anföra alla de skäl, som framhållits
och kunna framhållas för en nedsättning af bevillningen i fråga,
ehuru äfven de tala för syftet i denna min motion. Jag anhåller endast
att, under hänvisande till den uppfattning i frågan, som i 1893 års bevillningsutskott
gjort sig gällande, få erinra om de orimliga resultat,
hvartill nu gällande bestämmelse kan leda och, enligt hvad jag har mig
bekant, mången gång äfven ledt, och tillåter jag mig i sådant afseende
begagna ett af sagda utskott i ärendet anfördt exempel härå. Medan en
handelsresande, som utöfvar handeln under en hel kalendermånad, har att
erlägga den stadgade ininimiafgiften, 100 kr., så nödgas den, som idkar
handeln måhända under sista dagen i en och första dagen i nästföljande
kalendermånad, erlägga dubbel afgift. Orättvisan är uppenbar, och det
kan väl icke förnekas, att en lagstiftning, som kan leda till det nyss
påpekade resultatet, bör ändras. Tid efter annan hafva ock bittra klagomål
uttalats hos vår grannfolk öfver de höga afgifter, som hos oss deras handelsresande
måst sålunda erlägga, men i första rummet har detta klander
varit rigtadt emot berörda orättvisa tidsberäkning för afgiftens bestämmande.

Stadgandet i 1892 års författning hade i hithörande delar sin fullkomliga
motsvarighet uti den närmast derförut gällande kongl. förordningen
den 5 oktober 1889, men för de dessförinnan gällande författningarna
i ämnet var bestämmelsen om kalendermånad såsom beräkningsgrund
för beskattningen alldeles främmande.

En återgång till den äldre ståndpunkten vore enligt min mening

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

17

rättvis och. billig, då afvikelsen derifrån synes mig hafva framkallat berättigadt
missnöje hos de nationer, med hvilka vi hafva handelsförbindelser.
På grund af hvad jag anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att förra delen i
första stycket af 4 § i kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 2 december 1892 skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte,
som icke för det år, hvarför uppbörd af bevillning
till svenska staten senast egt ruin, allmän bevillning
erlagt, skall, då han reser omkring i landet
och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning
till inledande af handel, med eller utan varuprof,
bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att
framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten till
riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna
skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna
samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis
för hvarje tidsperiod af 30 på hvarandra följande,
från och med den dag anmälan skett räknade dagar,
ehvad han vill under hela denna tid eller blott
en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra
kronor, hvilken afgift skall antingen för längre
tid på en gång eller för minst trettio dagar i sänder
inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det
län, der han vid betalningstiden sig uppehåller.

Stockholm den 29 januari 1897.

C. W. Collandei''.

Bill. till Riksd. Prof. IS.97. I Smil. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft.