Motioner i Andra Kammaren, N:o 109

Motion 1896:109 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

1

N:o 109.

Af herr E. G. H. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående ändring af § 4 mom. 1 i kongl) förordningen
om hemm,ansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881.

Sedan staten vidtagit åtgärder för att åstadkommma en jemlik
beskattning af landets jordegendom samt för sådant ändamål eftergifvit
mycket betydande ordinarie inkomster, härflytande från grundskatter m. m.,
synes mig ingalunda rättvist och nyttigt, att enskilde jordegare fortfarande
tillåtas åsätta ganska ansenliga delar af landets jord nya betydliga grundskatter,
att utgå för all framtid i form af afgälder från för alltid afsöndrade
lägenheter. Dessa afgälder, som väl egentligen äro afsedda att motsvara
hvad af hela stamhemmanets eller stamlägenhetens räntor och öfriga allmänna
utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade
jorden belöper, åsättas nemligen i regeln ingalunda efter denna jemförelsevis
låga beräkningsgrund, utan sättas, med anledning deraf att i ämnet gällande
förordning i fråga om afgäldernas storlek endast stadgar, det desamma icke
må understiga sagda belopp, i synnerligen många, ja kanske i de flesta fall
så höga, att de säkerligen afses skola ersätta en god del af, om icke nära
nog hela den köpeskilling, som eljest kunnat vid försäljning i ett för allt
betingas. Härigenom går icke allenast staten miste om de inkomster, densamma
eger uppbära i mån af storleken utaf köpeskillingarna för försåld
jord, utan, hvad värre är, bringas många personer, hvilka arbetat och försakat
under större delen af sitt lif för att kunna blifva i stånd att förvärfva
en egen torfva, sedan detta lyckats samt byggnader derå uppförts, odlingar
verkstälts m. in., derhän, att de få gå ifrån alltsammans, emedan de öfverdrifna
utskylderna omöjligen kunna utgöras.

Bill. till Riksd. Prat. 1H9G. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. (N:isl09—114). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

Att köpare af jordlägenheter, åtminstone dylika af arbetsklassen,
mycket sällan reflektera öfver, huru stora de oftast i spanmål bestämda
afgälderna å afsöndringar i verkligheten komma att blifva, torde vara så
bekant och af erfarenheten bekräftadt, att jag derom ej behöfver orda.

På grund häraf och då, såsom ofvan antydts, fortvaron af enskilde
jordegares rätt att för all framtid åsätta afsöndrad jord huru oskäliga
utskylder, de finna för godt, är stridande emot de principer staten numera
tillämpar vid beskattning af jordegendom, då vidare dylik rätt bereder tillfällen
för vinningslystne jordegare att försäkra sig om oskäliga fördelar på
oftast mindre bemedlade personers bekostnad, och då slutligen ej omöjligt
är, att staten i en framtid nödgas inlösa de afgälder, som blifvit afsöndrade
lägenheter åsätta, utöfver hvad dem bort åligga för deras verkliga andelar
af stamjorden, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag ej mindre till sådan ändring utaf § 4
mom. 1 i kongl. förordningen om hemmansklyfning och
jordafsöndring af den 6 augusti 1881, att afgäld å afsöndrad
lägenhet ej må åsättas till högre belopp, än att
afgälden motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens,
hvarifrån afsöndringen skett, räntor och öfriga
allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och
beskaffenhet, å den afsöndrade lägenheten belöper, än
äfven till bestämmelser, som berättiga innehafvare af afsöndrad
lägenhet att åtnjuta lindring uti från sådan
lägenhet utgående afgäld i den mån de ordinarie utskylderna
å stamhemmanet eller den lägenhet, hvarifrån afsöndringen
skett, minskas.

Stockholm den 26 januari 1896.

E. Åkerlund.