Motioner i Andra Kammaren, N:o 109

Motion 1890:109 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

6

N:o 109.

Af herr (x. W. SY6HSS0H i Rydaholm, om skrifvelse till Kong!.

Maj:t med begäran om vidtagande af anordningar för
att bereda b ev äring syngling ar kunskap i rätt- och välskrifning
samt räkning.

Under min snart 30-åriga verksamhet som folkskolelärare har jag med
bekymmer märkt, hurusom de kunskaper, hvilka inhemtas i folkskolan, i
de flesta fall snart varda glömda och sålunda komma till föga nytta i det
praktiska lifvet. Det kan dock knappast vara annorlunda. Den egentliga,
på många ställen i vårt land ganska knapphändiga folkskoleundervisningen
afslutäs vid 12, 13 å 14 års ålder, hvarefter gossen eller flickan utträder
i lifvet för att lära sig jordbruks- eller armat arbete. Under den tid, som
derefter förflyter intill myndighetsåldern, förefinnes i allmänhet för ungdomen
hvarken direkt behof och ännu mindre tillfälle till bibehållande och
förkofrande af de kunskaper och färdigheter, som inhemtats i folkskolan.
När så myndighetsåldern inträder och ynglingen skall börja egen verksamhet
såsom jordbrukare eller näringsidkare, är han oftast temligen oförmögen
att reda sig med uppsättandet af de enklaste affärshandlingar och
räkenskaper. Endast för ett jemförelsevis högst ringa fåtal förefinnes möjlighet
att bevista någon folkhögskola.

Att för ynglingar, till mera mogen ålder komne, bereda tillfälle till
förkofran i de ämnen, som äro mest behöfliga i det praktiska lifvet, nemligen
rätt- och välskrifning samt räkning, torde således vara en mycket
behjertansvärd sak. Men huru åstadkomma detta utan uppoffring af särskild
tid och med så ringa kostnad som möjligt?

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

7

Min tanke härutinnan torde förefalla mången kan hända allt för djerf,
och jag har verkligen tvekat att framkomma med densamma; men då jag
anser frågan — huru obetydlig den än kan förefalla — minst lika vigtig
som månget annat spörsmål, hvilket dragés under Riksdagens ompröfning,
har jag låtit mina betänkligheter fara.

Genom nu gällande värnpligtslag äro öfningsdagarne för beväringen
från och med 1893 bestämda till 42, nemligen 27 under första och 15
under andra året. De rent militära öfningarna lära fortgå under 8 timmar
dagligen. Om 8 timmar användas till nattlig hvila, så återstå ytterligare
8 timmar af dygnet. Dessa 8 timmar användas, om man frånräknar tiden
för måltiderna, dels till borstning och putsning men hufvudsakligast till
förströelser, som icke alltid äro af förädlande art och beskaffenhet. Vore
det månne omöjligt att af dessa fristunder använda t. ex. 2 timmar dagligen
för ynglingarnes utbildning i ofvannämnda ämnen? Jag tror det icke.

Visserligen finge man ej vänta sig något särdeles lysande resultat af
en dylik anordning, men något vore dock vunnet, och den största fördelen
skulle må hända vara, att den ovilja, att icke säga förbittring, som nu finnes
mot den ökade beväringsexercisen, skulle i väsentlig mån minskas, då
ynglingarne af den tid de uppoffra i och för beväringsöfningarna kunde
hafva någon om än aldrig så ringa behållning för det praktiska lifvet.
Visserligen kan anmärkas, att den tid, som kunde anvisas för det åsyftade
ändamålet, skulle vara allt för otillräcklig; men då man känner de utmärkta
resultat i det hänseendet, hvilka uppnåtts vid våra underbefälsskolor
och garnisonskommenderingar, så är jag förvissad derom, att ej så
litet skulle kunna uträttas äfven på en ganska kort tid, då endast dessa
få ämnen förekomme vid undervisningen.

Sedan baracker eller kaserner numera blifvit uppförda å exercisplatserna,
torde inga lokala hinder för mitt förslags genomförande förefinnas,
och hvad beträffar kostnaderna, så böra dessa, sedan en första uppsats af
materiel blifvit anskaffad, reducera sig till en obetydlighet. Någon brist
på lärare bör ej heller befaras, ty utom befälet finnes det eu mängd beväringsynglingar,
som antingen aflagt mogenhetsexamen från elementarläroverk,
eller folkskolelärareexamen, eller ock qvarstå i något af dessa läroverks
högre klasser, och hvilka ynglingar mycket väl kunde under befälets
tillsyn användas som lärare.

Gifvetvis skulle de ynglingar, som innehafva nöjaktig färdighet i
nämnda ämnen, kunna befrias från undervisning, hvarigenom antalet lärjungar
ej skulle blifva allt för stort.

Då jag med mitt förslag äfven afser, att beväringsynglingarne på fristunderna
måtte komma under ett mera förädlande inflytande än som kan

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 109.

vara fallet under de rent militära öfningarna, så föreställer jag mig, att
en och annan populär föreläsning, hållen af befälet öfver något allmännyttigt
ämne, skulle utgöra en god och angenäm omvexling för beväringsynglingarne,
i synnerhet under inträffande regnvädersdagar, då exercisen
måste inställas.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan anordning, att
beväringsynglingar, som icke hafva nöjaktiga kunskaper
i rätt- och välskrifning samt räkning, måtte beredas tillfälle
att minst 2 timmar dagligen under den på exercisplatsen
bestämda öfningstiden erhålla kostnadsfri undervisning
i nämnda ämnen.

Slutligen anhålles, att det utskott, till hvilket motionen öfverlemnas,
måtte i mitt förslag vidtaga de ändringar, som kunna anses behöfliga, utan
att motionens syfte förändras.

Stockholm den 27 januari 1890.

G. W. Svensson,

från Jönköpings län.