Motioner i Andra Kammaren, N:o 108

Motion 1896:108 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

1?

Då tidpunkten nu synes mig vara nära, att äfven sådana af behofvet påkallade
åtgärder äfven uti vårt land vidtagas och en verksam lagstiftning uti
detta syfte införes, hvilken borde afse ej allenast de konstgjorda gödselämnena,
hvaruppå uppmärksamheten i andra länder hufvudsakligen varit rigtad,
utan äfven alla slag af beredda fodermedel, får jag härmed vördsamt
föreslå,

att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till Kongl.
Maj.t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta en
lag, hvarigenom obligatorisk kontroll af till salu hållna
konstgjorda gödselämnen och beredda fodermedel blefve
stadgad, jemte skyldighet för hvarje säljare af sådana
varor att alltid förete och aflemna behörig analys samt
med stränga straffbestämmelser för uuderlåtelse häraf eller
befunnen underhalt och förfalskning af levererad vara.

Stockholm den 27 januari 1896.

Carl Carlson Bonde.

N:o 108.

Åf herr E. A. Zotterman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändring af förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862.

Enligt gällande bevillningsförordning är staten fritagen från• bevillning*
erläggande, enligt § 4 punkten a) för fastighet och enligt § 11 mom. 2
punkten a) för inkomst.

Följden af denna bestämmelse har blifvit den, att det gilves samhällen,
der staten tillhöriga fastigheter, för hvilka bevillning icke erlägges, och

20

Motioner i Andra - Kammaren, N:o 108.

af hvilka sålunda icke heller kommunalskatt får utkräfvas, uppgå till ungefär
lika stort värde som kommunens samtliga skattepligtiga fastigheter. Så
till exempel finnes inom Vadstena stad staten tillhörande fast egendom, för
hvilken bevillning icke erlägges, till följande taxeringsvärden: jordbruksfastighet
kronor It),900, annan fastighet kronor 1,288,800 eller tillsammans
kronor 1,299,700, under det att den inom staden befintliga fasta egendom,
för hvilken bevillning erlägges, uppgår till ett sammanlagdt taxeringsvärde
af kronor 1,553,800.

Om man nu kunde som visst antaga, att den nämnda proportionen
mellan värdet af statens och stadens fastigheter för framtiden blefve orubbad,
så skulle möjligen i detta förhållande kunna ligga något visst lugnande;
men så är icke förhållandet. Sedan år 1878 har för hospitalets i Vadstena
behof inköpts enskilda tillhörande stadsfastigheter för omkring 70,000 kronor.
Dessa fastigheter voro före köpet skattskyldiga till kommunen, men
nu äro de befriade. De belopp, som tillförene från dessa fastigheter ingått
till staden, hafva efter köpet måst läggas på stadens öfriga skattdragande.
Och någon gräns för en sådan förhöjd beskattning gifves icke, ty dels har
det nyligen varit fråga om att för staten inköpa eu stadsfastighet till öfverläkarebostad,
dels kan när som helst behofvet af en annan fastighet göra
sig gällande, och dels, för att draga ut konseqvenserna af detta förhållande,
skulle man kunna antaga, att staten kunde finna med sin fördel förenligt
att inköpa en stor del för att icke säga större delen af staden, hvarigenom
skattetungan blefve helt enkelt outhärdlig för de skattskyldige inom samhället.

Ett liknande förhållande som det i Vadstena kan anföras från en
liten socken i närheten af nämnda stad, nemligen Väfversunda. Enligt
mig i bref lemnad uppgift är nuvarande taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
inom denna socken 395,000 kronor, men genom köp till statsverket af
en skogslott på Omberg har denna summa blifvit minskad med 76,000
kronor, hvarigenom en skatteförhöjning af 20 procent inträda Och fara
lär föreligga, att ytterligare reduktion af skattepligtiga jordbruksvärdet skall
uppstå, enär statsverket nog vill inköpa mera enskild jord för att erhålla
större område åt Ombergs kronopark.

Nu relaterade förhållanden kunna icke annat än på det högsta beklagas.
Också har Riksdagen funnit förhållandena, i hvad de angå landskommunerna,
vara obilliga samt kräfva ändring, i det Riksdagen, med anledning
af två vid 1892 års lagtima riksdag på enskildt initiativ gjorda framställningar,
deruti framhållits det obilliga deri, att ursprungligen enskilda
jordbruksfastigheter, som till kronoparker inköpts, äfvensom till kronopark^-

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108. 21

förvandlade jordbruksdomäner voro enligt gällande föreskrifter befriade från
kommunalutskylder, beslutade att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i § 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att ej
mindre för de hemman eller hemmansdelar, hvilka staten från enskilda personer
inköpt och förvandlat till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner
eller de delar af sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fvrktal
skall med hänsyn till kommunalutskylders utgörande påföras efter det
belopp, som, derest bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande
bevillningsförordning utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådau
bevillning.

Såsom skäl för denna framställning anförde Riksdagen, att den ansåge
det önskligt, att de betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala
beskattningen och i de enskilda kommunernas ekonomi, som de angifna formerna
för kronoparkers bildande under dåvarande förhållanden icke kunde
undgå att framkalla, måtte för framtiden så vidt möjligt förebyggas. Ej
mindre frågans egen vigt och hänsyn till de många och stora intressen, som
berördes af densamma, än äfven hänsynen till det afbräck i statens hushållning,
som den ifrågavarande beskattningsåtgärden till äfventyrs skulle
komma att orsaka, gjorde det emellertid angeläget, att största varsamhet vid
lagstiftning i ämnet iakttages, och Riksdagen hade ansett en dylik varsamhet
kräfva, att frågan i hela dess vidd bragtes under regeringens pröfning.

Uti såväl kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet som i
stad, båda af den 21 mars 1862, bestämmes i § 57, att kommunalskatt
skall utgå efter skattskyldig påförd bevillning. Men uti § 58 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet stadgas i tredje stycket, att »För
sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres fyrktal
efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt art. II i bevillningsstadgan
utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall i fyrktal
sättas>.

Då, oaktadt stadgandet i nu citerade paragraf, Riksdagen aflåtit en
skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, här ofvan anförts, stärkes jag än
ytterligare i den uppfattningen, att citerade paragraf hufvudsakligen afser
staten tillhöriga jordbruksdomäner, hvilkas arrendator betala kommunalskatt
efter i §:n nämnda grunder.

Huru som helst i detta fall, ett är dock visst, att något bestämdt, nyss

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

citerade § 58 motsvarande lagrum icke finnes i förordningen om kommunal -styrelse i stad.

Om också denna omständighet har sin grund uti de olika förhållandena
mellan land och stad, mellan jordbruksfastighet och annan fastighet,
så kan det dock icke nekas, att, sedan Riksdagen aflåtit skrifvelse i kär
ofvan angifna syfte för landet, rättvisan kräfde också eu skrifvelse i liknande
syfte för städerna.

Det kan naturligtvis ej falla mig in påyrka, att alla stäten tillhöriga
fastigheter i städerna skola betala kommunalskatt efter det taxeringsvärde,
dessa fastigheter ega; men det synes mig vara rättvist och billigt att fordra,
det staten skall betala kommunalskatt för alla de fastigheter, densamma
förvärfvat eller kommer att från enskilda förvärfva genom inköp eller på
annat sätt, åtminstone efter det värde, dessa fastigheter innehade vid det tillfälle,
då de blefvo statens. 1 annat fall skulle »betänkliga rubbningar i
grunderna för den kommunala beskattningen och i de enskilda kommunernas
ekonomi» uppstå, rubbningar, hvilka visserligen för de större städerna
skulle blifva mindre känbara, men för de små ödesdigra.

Statsfastigheterna i städerna såväl som de på landet äro ju ingående
delar i det samhälle, de tillhöra, och de åtnjuta ju alla de fördelar samhället
har att erbjuda. De böra derför också i någon mån direkt bidraga att
bära den kommunala skattebördan. Så har också Kongl. Maj:t för sin del
ansett billigheten kräfva, då genom kongl. brefvet till statskontoret den 5
november 1875 och det till öfverståthållareembetet den 18 december 1891
Stockholms stad tillerkändes enligt det förra brefvet, i likhet med hvad af
enskildas fastigheter i staden utginge, till fattighusafgift, brandvaktsafgift,
gatuläggniugsafgift och lyshållningsafgift två kronor för hvarje 1,000 kronor
af angifna, staten tillhörande fastigheters taxeringsvärde, hvilken afgift,
då uppgående till ett belopp af 15,373 kronor 16 öre, senare steg till
18,004 kronor 16 öre, och enligt det senare brefvet en krona och 27 öre
per 1,000 kronors fastighetsvärde, sedan fattighusafgiften, beräknad till 73
öre, icke längre ansågs böra af statens fastigheter utgå.

Af justitieombudsmannens embetsberättelse till innevarande riksmöte
sid. 140, framgår, att Riksdagens här ofvan omnämnda skrifvelse af den 22
april 1892 om utredning och förslag till ändring af § 58 i kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet ännu icke är af regeringen slutbehandlad.
Men infordradt underdånigt utlåtande är afgifvet af domänstyrelsen,
hvarjemte underdåniga yttranden i ärendet, så vidt det rörde frågan
om ändring i förordningen angående bevillning af fast egendom samt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

23

af inkomst, äro afgifna af kammarrätten och statskontoret. Och, efter det
dessa yttranden inkommit, hafva särskilda komiterade den 2 november 1894
afgifvit förslag till ny förordning angående inkomstbevillning, hvilket förslag
ännu ej slutligen pröfvats. Frågan, stående i sammanhang med bevillningsförordningen,
är sålunda fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

Då de kongl. förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i
stad äro utfärdade samma dag; då ändringar i dessa förordningar, såsom de
om rösträtt, den 8 september 1868, och om medlemskap i kommunen, den 8
mars 1889, m. fl. äro beslutade samtidigt; då frågan om den ändring, jag
nu föreslår, är af likartad beskaffenhet med den ändring, Riksdagen 1892 begärde;
då dessa båda ändringar stå i det sammanhang med bevillningsförordningen,
att ändringar i dess bestämmelser med anledning af förslagen
också böra företagas; så synas mig dessa förhållanden gifva vid handen, likasom
också billighet och rättvisa det fordra, att nu omhandlade beskattningsändringsförslag
för land och för stad böra afgöras i sammanhang med hvarandra.

Jag dristar derför härmed och på grund af hvad jag här ofvan haft
äran anföra samt under åberopande af de skäl, på hvilka Riksdagen i sin
skrifvelse den 22 april 1892 stödde sin framställning till Konungen, vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862, att för de fastigheter,
hvilka från enskild egare öfvergå till staten, skall
erläggas kommunalskatt efter det belopp, som, derest bevillning
för nämnda fastigheter sk Lille enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet vid
det tillfälle, då öfverlåtelsen skedde, svarar mot sådan
bevillning.

Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 28 januari 1896.

E. A. Zotterman.