Motioner i Andra Kammaren, N:o 108 (Motion 1892:108 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

N:o 108.

Af herr 0. Olsson i Stockholm, om ändrad lydelse af 65 § utsökning
slag en.

Genom nu gällande utsökningslag af den 10 augusti 1877 har det,
nemligen i 65 §, blifvit tillförsäkradt gäldenär ett visst skydd mot den
godtyckliga hårdhet, hvarmed utmätningar enligt förut gällande ofullständiga
stadganden kunde verkställas och alltför ofta äfven verkstäldes.
Förrättningsmannen var väl oftast, i följd af bristerna i de lagbestämmelser,
han hade i sitt görande och låtande att följa, tvingad att, mot
egna menniskovänliga känslor, gå till väga på ett sådant sätt, att han
kunde skydda sig sjelf mot efterräkning af en obarmhertig sökande;
men ty värr fick man äfven en och annan gång se huru utmätningsmannen
onödigtvis använde sin magt, för att göra lidandet så outhärdligt
som möjligt för en fattig gäldenär.

I detta olyckliga osäkerhetstillstånd har väl, såsom sades, genom
nya utsökningslagens stadgande i 65 § någon förbättring egt rum, men
erfarenheten har dock under den tid, som denna lag tillämpats, visat
att det skydd, som innebärea i berörda lagrum, dels är af den art, att
eu stor del af dem, å hvilka stadgandet skall tillämpas, icke har något
gagn deraf, dels och icke är tillräckligt.

För att visa, hurusom många gäldenärer icke hafva något gagn af
det för dem afsedda skyddet, beder jag få fästa uppmärksamheten vid
den del af paragrafen, som lyder sålunda:

»Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd,
som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad tarfvas.»

B Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

Detta stadgande, så lugnande det för en sann menniskovän än
ljuder, kan dock endast vinna tillämpning på en ringa del af de för
utmätning utsatte gäldenärer, och sådant af det skäl, att dessa, här
afsedda gäldenärer icke alts hafva något Dförråd i husetD, hvaraf till uppehälle
skulle kunna undanskiftas. Detta är en så känd sak, att man derå
knappt behöfde spilla flera ord än som innefattas i sjelfva anmärkningen.
Men det torde likväl tillåtas mig påpeka, att städernas invånare, i synnerhet
med all säkerhet de större städernas, i allmänhet icke hafva
något förråd af födoämnen inne för längre tid, än det dagliga behofvet
— ja, det är till och med numera allmän sed att inköpa sina
födoämnen för dagen, i synnerhet de vigtigaste såsom bröd, kött,
fisk etc.

Det torde jemväl vara bekant, att små torpare, andra jordarbetare
och handtverkare på landet icke hafva tillgång att förse sig med sådant
förråd af födoämnen, att, vid inträffande utmätning hos dessa och vederlikar,
utmätningsmannen finner ett sådant inne, hvaraf han kan till
uppehälle för familjen under en månad eller ens kortare tid undanskifta.

Jag vågar nästan framkasta det tvifvel, att just af det anförda
skälet detta undantagsstadgande ännu någonsin kunnat tillämpas i
städerna.

Till hvad sålunda blifvit anfördt torde man få lägga det sakförhållande,
att penningen numera icke har så mycket värde som på den
tid, utsökningslagen utarbetades; och ville man derjemte fästa sig vid
den stora arbetslöshet och deraf följande nöd, hvilken gradvis insmugit
sig bland den arbetande befolkningen, som mest hemsökes af utmätningar,
och hvilken i vårt land numera nått en oroväckande höjd; så
anser jag, att det finnes tillräckligt talande skäl för påståendet, att det
i 65 § utsökningslagen stadgade skyddet mot hårdt förfarande vid utmätning
icke i vår tid är tillräckligt.

I allmänhet kan man säga, att vid utmätning hos stadskällare
samt arbetare och handtverkare på landet det numera vore svårt att
uppfylla lagbudet att tilldela gäldenären nödiga arbetsredskap, enär
dessas värde säkerligen öfverstege det belopp af 75 kronor, som medgifves.

1877 års Riksdag, som haft att yttra sig öfver Kongl. Maj:ts förslag
till ny utsökningslag, säger i sin underdåniga skrifvelse angående
förevarande ämne, att med'' den stadiga tendens, som penningen redan
då hade att sjunka i värde, prisen på arbetsredskap naturligtvis alltjemt
måste stiga; och att denna förutsägelse blifvit verklighet, känna
vi ju allmänt. Det var betecknande, att nämnde Riksdag redan ansåg

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

det i Kongl. Maj:ts förslag uppförda värdebeloppet för lågt; och att
jemväl det högre, som då blef lag, var för lågt, är bevisadt genom
hvad här ofvan utredts om att större delen af gäldenärer icke hafva
något gagn af stadgandet om undanskiftande af matförråd till en månads
underhåll; men då efter dessa 16 år prisen stadigt stegrats, torde
det vara uppenbart, att, om man sammanslår värdet af en månads underhåll
för en medelstor familj med det värde, som nu förefinnes å nödiga
arbetsredskap för ett handtverks bedrifvande, man måste komma till
ett resultat af långt mer än 75 kronor.

Sådant förhållandet nu är, finnes det emellertid ingen likställighet
mellan gäldenärer i förevarande fråga, ehuru det så borde vara. Jag
har derför tänkt mig, att denna brist kunde afhjelpas genom att borttaga
det af mig här ofvan citerade stadgandet i paragrafen och i stället
utsträcka det värdebelopp, hvartill gäldenär vid utmätning egde undantaga
nödiga arbetsredskap eller andra lösören, till 150 kronor.

Genom en sådan förändring kunde man äfven i ej så få fall förebygga
de många s. k. hyreskontrakt å lösegendom och lösöreköp, Indika
nu, i synnerhet i de större städerna, till en för rättrådigheten oroväckande
mängd, möta utmätningsmannen vid dennes förrättningar;
likaså tror jag för visso, att den ännu rådande konsumtionskrediten
derigenom skulle betydligt inskränkas — att icke förtiga den förhoppning
man skäligen kan hysa, att den ohejdade stormlöpning mot fattigvård
och andra välgörenhetsinrättningar, som nu pågå och befaras tilltaga,
skulle förminskas.

Jag kan möjligen förutse en anmärkning derom, att, som det synes
vara ett visst sammanhang mellan stadgandena uti 65 § utsökningslagen
och 30 § konkurslagen, det hade varit nödigt att samtidigt med
denna motion föreslå en förhöjning i det värdebelopp, hvartill konkursgäldenär
eger undansätta nödiga arbetsredskap eller andra lösören.
Men som dels det underhåll, hvilket kan tillerkännas en sådan gäldenär,
faststälts att gälla för dubbelt så lång tid som det i denna motion
omhandlade, och jemväl kan i visst fall utsträckas till än längre tid,
och dels det i hvarje särskildt tall beror af borgenärerne i konkursen
att, med hänsyn till flera angifna omständigheter bereda gäldenären anständigt
uppehälle under konkurstiden, så, och då en sådan gäldenär
dessutom har sig tillförsäkrad rätt att vädja till domstolen, om han
finner sig missbelåten med borgenärernes beslut, har jag ansett, att
intet sådant sammanhang eger rum mellan dessa tvenne lagrum, att den
af mig föreslagna ändringen i 65 § utsökningslagen nödvändiggör en
ändring i 30 § koukurslagen.

Bih. till Riksd. Prot. 181)2. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 luft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 108.

På grand af den utredning af frågan, som jag sålunda haft äran
göra, och de skäl, jag tror mig hafva framstält, vågar jag alltså yrka,

att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
i 65 § utsökningslagen, att densammas lydelse
blefve följande:

Från utmätning skola undantagas nödiga gångoch
sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda
barn, så ock af det förråd, som i huset finnes,
hvad till underhåll för en månad tarfvas, jemte nödiga
arbetsredskap eller andra lösören, allt dock ej öfver
ett värde af etthundrafemtio kronor. Lös pant må ej
undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen
skett.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 29 januari 1892.

Olof Olsson.

I denna motions syfte instämma:

Fridtjuv Berg.

Edvard Wavrinsky. Magnus Höjer.