Motioner i Andra Kammaren, N:o 107 (Motion 1890:107 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 107.

N:o 107.

Af herr Gr. ErikSOll i Myckelgård, om utsträckning till samtlig a
lappområden i riket af gällande förbud mot införsel af
spirituösa i lappmarkerna.

Genom kongl. bref till konsistorium i Hernösand dels den 29 november
1839 och dels den 15 december 1848 stadgas förbud för införsel af
spirituösa till lappmarkerna vid vite af 50 kronor samt den införda varans
konfiskation.

Detta stadgande, som tillkommit på begäran af åtskilliga myndigheter,
har ansetts nödigt för att försvåra eller om möjligt omöjliggöra lönkrögeri,
som af den bofasta befolkningen ofta utöfvas bland lapparne, hvilka delvis
äro mycket begifna på starka drycker och som genom dryckenskap ofta
vanvårda sin egendom, försjunka i fattigdom och komma staten till last.
Stadgandet har visat sig mycket bra för de orter, der tillämpandet skett,
nemligen i Norr- och Vesterbottens lappmarker, i ty att åklagaren befriats
från att skaffa vittnen, som intygat det bränvinsförsäljning skett till lapparne,
hvilket alltid är svårt, för att icke säga nästan omöjligt, utan har
i stället beslag lagts på »lagret», och krögeriet således omintetgjorts. Uti
mål, anhängiggjordt vid Undersåkers häradsrätt med anledning af en sådan
beslagsåtgärd, har högsta domstolen, dit målet avancerade, förklarat att
det kong!, brefvet ej är tillämpligt annorstädes än i lappmarkerna, hvartill
ej räknas de marker eller trakter, som äro upplåtna till lappar i andra
delar af riket, såsom Jemtland och Herjeådalen, der det finnes många lappbyar
och der staten för utvidgande af lapparnes område de sista åren inköpt
stora sträckor. Meningen med dessa inköp torde vara att skydda lappen;
men föga torde det båta, om icke några utomordentliga åtgärder vidtagas

Eib. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band. 16 Höft, ]

Motioner i Andra Kammaren, N:o 107.

för att stäfja det förderfbringande rusdrycksbegäret hos denna folkras samt
den låga vinningslystnaden hos en del af den bofasta befolkningen, som
drifver handel med lapparne.

Att tillämpa det kongl. brefvet på alla marker, som äro upplåtna för
eller inköpta af staten till lappmarksområden inom alla Sveriges provinser,
der det förekommer, synes mig vara en ganska lätt sak, ty gränsen mellan
lapptrakt och hemman eller fyllnad sjord ar till skattehemman är alltid klar
och gifven, och ganska lätt torde det ock vara att urskilja spirituösa, ämnad
till oloflig handtering.

För dem af riksdagens ledamöter, som ej varit i tillfälle lära känna
lapparnes seder och bruk, vill jag nämna, att lappen försäljer årligen flere
eller färre af sina renar, för att för de penningar, som derför erhållas,
skaffa sig förnödenheter, såsom kaffe, socker, sill, fläsk och mjölvaror.
Denna försäljning sker vanligtvis på höstarne, då renhjordar sammanföras
till en för köparne tillgänglig plats, dit afnämare i stora skaror infinna sig,
och uppstår då en så kallad lappmarknad. Vid sådana tillfällen händer
det nog att en och annan renköpare (lapphandlare, som de benämnas)
medhar bränvin, hvarmed lappen trakteras, tills priset på renen nedgått
till hvad köparen tycker lämpligt vara.

Vid andra tillfällen händer det, att en eller flere personer mera i tysthet
begifva sig till ett lappläger och bedrifva ofoget i större skala, allt till
föga fromma för lappbefolkningen.

Med anledning af hvad jag sålunda i korthet anfört får jag vördsammast
föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
att det åberopade kongl. brefvet om förbud vid
vite af 50 kronor m. m. för införsel af spirituösa till
lappmarkerna måtte få omfatta alla marker, som äro
upplåtna för eller inköpta till lappområden, utan afseende
på, i hvilken provins lappområdet är beläget.

Stockholm den 27 januari 1890.

Gustaf Erikson

i Myckelgård.