Motioner i Andra Kammaren, N:o 106

Motion 1893:106 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

N:o 106.

Af herr A. Habil, om ändring i gällande läkareinstruktion, åsyftande
erhållande af en ordnad fattigvårdsinspektion.

I det förslag till »Instruktion för läkare, som äro för helso- och
sjukvården inom visst område äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten»,
hvilket förslag afgafs af komitén af 6 november 1885 och
hvilket Kongl. Maj:t i hufvudsak lagt till grund för 31 oktober 1890
utfärdad instruktion, inrymdes i § 8 »att förste provinsialläkare skulle
inom länet egna tillsyn äfven åt fattighus, fattiggårdar, arbetshus, stadsoch
häradshäkten, skolor, barnhem, barnkrubbor, räddningshem, bostäder
för ett större antal arbetare m. m.», men sannolikt i följd af statsutskottets
förmenande i dess utlåtande n:o 6 vid 1890 års riksdag att
anledning icke förefans »utsträcka hans (förste provinsialläkarens) inspektion
till andra inrättningar än sådana, som med medicinalväsendet
stå i egentligt sammanhang», lät Kongl. Maj:t ofvan anförda ord utgå
ur nämnda § af instruktionen och stälde således inspektion af ifrågavarande
inrättningar utom förste provinsialläkarens tjenstebefogenhet.
Hvilka skäl som inverkat på statsutskottet att förorda och Kongl. Maj:t
att besluta en så väsentlig inskränkning af förste provinsialläkares inspektionsskyldighet
finnas icke närmare afgifna, men att anledning till
en sakkunnig inspektion af åtminstone fattigvårdsinrättningar icke saknas,
skall jag i fortsättningen af denna motion söka påvisa.

Härvid tillåter jag mig att ur tillgängliga källor först erinra om
några exempel på behandlingen af sinnessvaga fattighjon, i hvilket afseende
grofva missförhållanden af fattigvårdsförvaltningen förekomma.

Vid af provinsialläkaren den 16 oktober 1891 hållen rättsmedicinsk
besigtning af mindre vetande 68-årige drängen Anders Josef JEriksson i
Norra Annaryd af Jönköpings län, hvilken varit utackorderad till sin

Motioner i Andra Kammarm, N:o 106.

7

broder, hemmansegaren Aug. Eriksson, konstaterades, att dödsorsaken
varit ett långsamt aftynande till följd af vanvård och otillräcklig föda.
Mannen hade med andra ord svultit ihjäl. Vid obduktionen upplystes,
att det s. k. täcket varit fullt af ohyra, och att Eriksson icke ens haft
en skjorta på kroppen, utan fått ligga alldeles naken.

Enligt stadsdistriktläkaren i Malmö C. Brandbergs årsberättelse för
år 1891 hade i stadens arbetsinrättning under en längre tid 13 kroniska
sinnessjuka packats tillhopa i ett omkring 6 meter långt, 3 meter högt
och 3 meter bredt rum, der de måste ligga packade »tätt som sardinerna
i en låda», utan att de trots läkarens begäran fingo komma ut att hemta
frisk luft. Berättelsen meddelar äfven åtskilliga andra märkliga upplysningar
om otidsenliga förhållanden vid Malmö arbetsinrättning samt
redogör för läkarens fruktlösa kamp med fattigvårdsstyrelsen för att få
till stånd en bättre sakernas ordning.

Enligt en ur tidningen Halland för 21 maj 1891 återgifven artikel
hade fattigvårdsstyrelsen i Krogsereds socken af Hallands län efter ett
års processande med den medellöse fadern till tvenne sinnessvaga söner
ålagts att öfvertaga dessa sistnämndes vård. Denna anbefalda vård
beslöt fattigvårdsstyrelsen tilldela de båda sinnessvaga på så sätt, att de
skulle få »gå omkring på socknen». Det behöfver ej erinras om, att det
enligt stadgan för sinnessjuka åligger kommunalnämnders ordförande
tillse, att de sjuke behandlas omsorgsfullt och med mildhet, samt att
kringsändande af sinnessjukt fattighjon till underhåll och vård genom
sockengång är uttryckligen förbjudet. Huru hafva dessa föreskrifter blifvit
åtlydda i de här nämnda fallen?

Sinnessvaga fattighjonet Maja Larsdotter från Sörby i Norra Råda
socken, som hade s. k. rote i en gård derstädes, gick en dag emellan
jul och nyår bort från gården, medtagande en slädfäll och litet halm,
till en närbelägen holme, hvarest hon lade sig i snön i den skarpa köld,
som då rådde, för att sofva. I åtta dagar säges det, berättar en brefskrifvare
till Filipstads Tidning för innevarande år, att hon var borta,
utan att någon brydde sig om att söka efter henne — hon fick ligga
i fred derute i snön, då hon ej kunnat erhålla ett tarfligt hviloläger i
någon bondstuga, hvarom hon bad, innan hon drog åstad.

Då en dag en person kom åkande vägen fram, fick han höra ett
besynnerligt ljud inifrån skogen. Han gick då åt det håll, hvarifrån
ljudet kom, och fann till sin bestörtning nämnda qvinna liggande i snön
i nära döende tillstånd. Hon dog efter 4 dagars förlopp, utan att hafva
återfått sansen. Köld och svält hade ändat hennes lif.

Men det är ej endast sinnessjuka fattighjon, som ofta blifva utsatta

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

för hård behandling; konstaterade fall af vanvård äfven om under städsla g are
af andra slag föreligga också. Ett par data i detta afseende må anföras.

I oktober 1891 såg sig Peter Germundsson i Stensbrohults socken,
Kronobergs län, nödgad hos länsstyrelsen begära, att fattigvårdsstyrelsen
i socknen måtte åläggas till honom utgifva ökadt fattigunderstöd, alldenstund
han, som sjelf var sjuklig (lidande af bråck) och enkling, hade
att vårda tre barn, af hvilka två ständigt måste bära gipsbandage och
det tredje var på en gång idiot, blind, döfstum och lam. I arrendeafgäld
för sin innehafvande lilla lägenhet uppbar han 30 kronor och åtnjöt
af fattigvårdsstyrelsen årligt understöd af 50 kronor. På detta
sammanlagda belopp af 80 kronor ansåg fattigvårdsstyrelsen denna sjukliga
familj af 4 personer böra kunna lefva.

Vid ransakning den 15 februari 1892 inför Kinnevalds häradsrätt,
Kronobergs län, angående ett fosters styckning vid en förlossning utröntes,
att tilltalade pigan varit nödgad som förlossningsbiträde anlita
en närboende qvinna, enär socknarnas i orten fattigvård icke betalar
någon skjutsersättning åt barnmorskan, hvadan hennes hjelp icke alltid
kan erhållas för fattiga barnaföderskor, som icke förmå bekosta hemtningsskjuts.

Ett annat sorgligt kapitel i vår fattigvårdshistoria utgöres af de
så kallade fattigauktionerna.

Vid 1891 års riksdag väcktes af en motionär i denna kammare
förslag om det tillägg till fattigvårdsförordningen, att då fattighjon utlemnas
till utackordering hos enskild person, sådant icke skulle få ske
på offentlig auktion.

Lagutskottet, som i likhet med motionären ansåg offentligt köpslagande
om fattighjon innebära ett missbruk, som både kan och bör aflägsnas,
hemstälde likväl, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas,
enär utskottet förestälde sig, att man svårligen genom lagstiftningsåtgärd
kunde råda bot för det anmärkta förfarandet, utan det borde vara
ett fortskridande bildningsarbete förbehållet att genom känslan för menniskorätt
och menniskovärde verka den önskade förbättringen. Som vid
diskussionen i båda kamrarna påpekades, var äfven motionens form sådan
att, om motionen skulle hafva bifallits oförändrad, icke endast bortauktionering
af fattiga blifvit, som sig borde, förbjuden, utan äfven bortackordering
skulle hardt när hafva omöjliggjorts.

Med anledning häraf beslöt Första Kammaren återförvisa utlåtandet
till lagutskottet för att derifrån erhålla utarbetadt förslag i enlighet med
motionens syfte; Andra Kammaren åter biföll med 133 röster mot 81
utskottets hemställan, hvarigenom frågan förföll.

9

Motioner i Andra Kammaren, Å:o 106.

Som under diskussionen i den sistnämnda kammaren upprepade
gånger betonades, motsatte sig majoriteten ärendets återförvisande
hufvudsakligast af skäl, att det missbruk, mot bvilket det föreslagna
lagtillägget var rigtadt, skulle redan hafva alldeles upphört, hvadan
antagandet af den begärda lagbestämmelsen endast skulle inge orättvist
nedsättande tankar om vår fattigvård.

Flere talare yttrade, att om blott ett enda konstateradt fall kunde
från de senare åren uppvisas, att fattigauktion egt rum, så skulle de
rösta i förslagets syfte. Då sålunda hela kammaren var ense om, att
de fattiga böra skyddas mot rå och omild behandling, samt meningsskiljaktigheten
endast bestod deri, att kammarens flertal ansåg det missbruk,
till hvars förekommmande lagbestämmelsen begärdes, allaredan
hafva af sig sjelft försvunnit, så synes det, som om kammarens enstämmiga
bifall nu skulle kunna påräknas för skyddsåtgärders vidtagande,
i fall det verkligen kan påvisas, att s. k. fattigauktioner fortfarande
hållas.

Att fattigauktionerna icke upphört, framgår deraf, att tidningarna
i skilda landsdelar fortfarande lemna meddelanden om sådana, utan att
dessa meddelandeu blifva motsagda. Som det emellertid vanligen är
lokaltidningar, hvilka lemna dessa meddelanden, så ställer det sig fölen
enskild person omöjligt att åstadkomma en fullständig samling af
alla dessa uppgifter om menniskoauktioner. Följande länsvis ordnade
förteckning för det år, hvarunder inom denna kammare förklarades,
att fattigauktioner redan tillhörde en gången tid, kan derför ej göra
anspråk på fullständighet i sitt sorgliga slag, utan är blott en profbit
till ådagaläggande af att den skamliga oseden att offentligt bortauktionera
till spekulanters besigtning utstälda understödstagare icke tagit
slut, utan måste jemte förut nämnda missförhållanden i fattigas behandling
genom någon skyddsåtgärd af statsmagterna undanrödjas.

Enligt ett meddelande till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
för den 13 juli 1891 skulle dagen förut den 12 juli (söndag) i Kalfsviks
socken af Kronobergs län hållas fattigauktion å ett barn, som
blifvit på sin föregående uppfostringsplats så misshaudladt, att polismyndighet
nödgats ingripa för att få barnet flyttadt.

Enligt Smålandsposten n:o 3 för innevarande år är det i Björkö
socken, Jönköpings län, eu årligen återkommande förrättning att bortauktionera
till deri minstbjudande aflidne folkskolläraren Östbergs minderåriga
barn. Sistlidne 31 december hölls åter denna sorgliga auktion,
då de tre barnen för fattigvårdens räkning »borlslogos» till den minstbjudande
för ett år, det femte i ordningen.

Bill. till Riksd. Frot. 1893. 1 Sarnl. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft.

2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

Enligt Blekinge läns tidning för den 13 juni 1891 hade inom
Listerby kommun af Blekinge län en 75-årig gubbe och en 7 års flicka
blifvit af samma person på offentlig auktion inropade att försörjas för
året. De båda fattighjonen både om nätterna bopstufvats i samma bädd
och gubben föröfvat sådana skändligheter mot det arma barnet, att han
blifvit lagförd och vid den andra ransakningen införpassades till fängelse.
Gubben var f. d. marinsoldaten Hans S:son Lilja.

I Bäfre socken af Göteborgs och Bobus län bli visserligen fattighjonen,
som det beter, »utpensionerade», men att denna ^pensionering
i sjelfva verket endast är en auktion, framgår af följande ur tidningen
Bohuslänningen för april 1891 hemtade skildring: Den 30 april 1891
blefvo i Bäfre 69 fattighjon »utpensionerade» på så sätt, att de lemnades
åt den, som efter bud och underbud stannade för lägsta beloppet.
Af skildringen framgår, att åtminstone några af pensionärerna, särskildt
»en liten flicka i snygga och vårdade kläder» voro vid auktionen närvarande.
Med anledning af att flere spekulanter uppträdde, så att
»buden måste skiljas åt», nödgades denna flickas förutvarande fosterföräldrar
pruta ned »pensionspriset» för benne från 4 till 3 kronor i
månaden. En gammal qvinna, som på 10 å 12 år aldrig med egen
hjelp kunnat lemna sängen, fick också byta om plats, enär en person
åtog sig att vårda benne för 1 krona lägre pris per månad än den,
som förut haft henne.

I Råggärds socken af Elfsborgs län hölls enligt Karlstadstidningen
auktion på fattiga barn den 27 november 1891. »Auktionen
var rätt talrikt besökt. I allmänhet fick socknen betala 35 å 40 pund
hafre samt 5 kronor kontant per barn. Priset berodde på huruvida
barnen voro kända för att vara välartade samt kunde göra något gagn
för sig.»

Enligt ett meddelande till Vårt Land den 29 oktober 1891 förekommer
ännu uti några socknar i Norra Helsingland af Gefleborgs län
det omenskliga bruket att på offentlig auktion utbjuda de fattiga till
försörjning åt den minstbjudande. Meddelaren öfvervar en sådan auktion
i slutet af år 1890 och glömmer aldrig spekulanternas råa och oförsynta
skämt å ena sidan samt de närvarande fattighjonens dystra och
ängsligt frågande blick å den andra sidan. Meddelaren nämner inga
sockennamn, men enligt Hudiksvalls Allehanda är Helsingtuna en af
dessa hedervärda socknar, ty der hölls åtminstone några dagar före
jul 1891 auktion, hvarvid en del äldre fattighjon bortauktionerades till
den minstbjudande.

Från Jemtlands län, som år 1890 ej egde mera än 15 fattighus

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106. 11

med sammanlagdt utrymme för 79 personer, under det att understödstagarnes
antal med tillhörande barn var 2,657, har ofta berättats om
fattigauktioner, och en sådan kom äfven på tal vid riksdagen år 1891.
Den berättelsen visade sig dess bättre, om ej alldeles osann, dock af
tvistig natur, men om också den gången auktion möjligen ej förelåg,
så qvarstå likväl oemotsagda de många andra meddelanden, som Jemtlandsposten
haft om fattigauktioner inom länet. Särskilt må påpekas,
att enligt Jemtlandsposten hölls den 28 december 1891 i Brunflo socken
fattigauktion, hvarvid »barn i åldern från 14 till 18 år betingade ett
underhållspris af 20 öre per dag, äldre personer 40 till 50 öre och en
80-årig gumma 70 öre.»

Vore nu fattigauktionerna det enda missförhållande, som i fattigvårdshänseende
egde rum, så skulle detta onda kunna afhjelpas genom
att i lämplig form återupptaga den motion, som vid 1891 års riksdag
af Andra Kammarens majoritet förkastades derför, att det förmenades
att dessa auktioner redan tagit slut, hvilket antagande finner sin förklaring
deri, att dessa skamliga köpslagerier i görligaste måtto gömmas
undan i det obemärktas mörker. Men som här blifvit visadt, föreligga
jemte fattigauktioner äfven andra fall af vanvård, obarmhertighet och
uppenbart åsidosättande af lag. Bevisningskraften af det anförda torde
erhålla sin ytterligare tyngd deraf, att med ett par undantag hänföra
sig alla dessa åberopade fall af hjertlöshet och olaglighet till så kort
tid som ett enda år.

Frågan blir, hvad som bör göras för att få rättelse häri.

Det enda verksamma medlet synes vara införande af en fattigvårdsinspektion.

Invänder man häremot, att en inspektion måhända skulle kunna
göra nytta i afseende på vanvård af sinnessjuka fattighjon och understödstagare
af andra slag, men ej leda till afskaffande af de upprörande
fattigauktionerna, med mindre än att dessa uttryckligt i lag förbjudas,
så må erinras, att, enligt den dåvarande högt ansedde ordförandens i
lagutskottet uttalande vid 1891 års riksdag under diskussionen i Första
Kammaren fattigauktionerna kunna anses stå i strid redan mot den
lag, som nu gäller, om vid auktionerna afseende blott fästes på lägsta
anbudet och ej äfven å anbudsgifvarens förmåga att uppfylla sina
skyldigheter med afseende å skötsel och vård. Huruvida högsta domstolen
äfven hyser samma åsigt, vet man icke, så länge faktiskt intet
dylikt mål anhängiggjorts ens hos länsstyrelse och ännu mindre hänskjuta
till sista instansen, men skulle vid förekomst i sista instans
nu gällande fattigvårdsstadga ej befinnas innebära det förmodade skyddet,

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

så blefve då tidjjnog att tillägga detsamma. Hufvudsaken för närvarande
är, att anmärkning och, i fall af behof, åklagan göres, der
lägsta anbudet| får vara enda bestämmelsegrunden, och der de arma
understödstagarne ställas upp som lefvande auktionsvara.

Man kan vidare invända, att det enligt såväl fattigvårdsstadgan
som landshöfdingeinstruktionen åligger Konungens befallningshafvande
hvar i sitt län att vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande, och
att det således redan finnes ett slags fattigvårdsinspektion, samt att
denna faktiskt redan kommit till tillämpning i åtminstone två län.

Häremot behöfver endast erinras, att för utöfvandet af det åt
länsstyrelserna jemte så många andra bestyr anförtrodda öfverinseendet.
öfver fattigvårdens handhafvande ingen särskildt dertill utsedd institution
står till länsstyrelsens förfogande; att dessa myndigheter derför,
så snart i något visst fall behof af tillsyn yppar sig, måste för utförandet
begagna sig af sina, hufvudsakligen för andra angelägenheter
anstälda underlydande tjensteman, och att följaktligen eu af länsstyrelse
företagen undersökning af fattigvårdsförhållandena inom länet
aldrig kan bli annat än tillfällig.

Så förhåller det sig också i sjelfva verket med de två undersökningar,
som under år 1891 skett af fattigvårdsförhållanden'' inom 2
län: de ha endast varit tillfälliga, som skall framgå af eu redogörelse
för dem. I förbigående må äfven anföras, att när den första af dessa
undersökningar framkallades af vanvård, som yppats i ett län, beläget
i en af Sveriges bördigaste och förmögnaste trakter samt med en mängd
fattigvårdsanstalter, hvad kan då antagas ske på orter, der man inga
fattighus har, utan förhållandena nödga till att för de fattigas försörjning
endast använda den så ofta missbrukade utackorderingen eller
ännu sämre den s. k. sockengången eller sockenforslingen från gård
till gård?

På anmälan, att fattigvården i S:t Johannis församling af Östergötlands
län icke handhades på lagenligt sätt, lät Konungens befallningshafvande
vederbörande kronofogde der företaga undersökning i
närvaro af förste provinsialläkaren och kronolänsmaunen. Vid denna
undersökning kom i dagen, att oaktadt socknens omedelbara angränsande
till staden Norrköping, hvilket förhållande tycks hafva bort mana
till någon viss försigtighet, fattighjonen voro utsatta för den gröfsta
vanvård, och i allmänhet erhöllo så klen försörjning, att de rent af
nödgades till tiggeri som enda ^näringssätt. Upptäckten föranledde
länsstyrelsen i Östergötlands län att den 23 maj 1891 i utfärdadt cirkulär
anbefalla krouofogdarne att låta genom kronolänsmaunen under -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106. 13

söka förhållandena vid fattigvårdsinrättningarna och fattighusen inom
fögderiet, samt, derest något skulle vara att anmärka, detsamma ofördröjligen
anmäla, så att i händelse förste provinsialläkarens biträde
någonstädes kunde vara påkalladt, detta måtte kunna erhållas i sammanhang
med hans i juni börjande embetsresor.

Närmast med anledning af afslöjandena i Kalfsvik, men väl också
på grund af genom tidningen Smålandsposten då och då gjorda öfverraskande
upptäckter, fann sig länsstyrelsen i Kronobergs län den 19
juni 1891 föranlåten utfärda cirkulär till samtlige kronofogdarne med
anmodan att sjelfve eller genom underlydande länsmän i hvarje af
häradets kommuner anställa undersökning angående fattigvårdens handhafvande
och derom till Konungens befallningshafvande inom nästkommande
1 oktober ingifva berättelse.

Nu lider nog intet tvifvel, att icke dylika tillfälliga undersökningar
kunna åstadkomma rättelser i en mängd fall. Men man har mycket
liten borgen för rättelsernas varaktighet, när de ej skett af egen god
vilja, utan blott för att undslippa anmärkningar vid en tillfällig undersökning.
Finnes vidare någon säkerhet för det antagandet, att om på
en eller par orter inom andra län vanvård eller annan olaglighet upptäckes,
hvilken som helst länsstyrelse skall betrakta detta som anledning
att låta undersöka hela sitt läns fattigvårdsförhållanden ? År det
icke snarare antagligt, att länsstyrelser helt förklarligt i det längsta
skola draga sig för att ålägga sina underlydande tjensteman ett dylikt
extra besvär, ty ett ordinarie tjensteåliggande är det ej. Men skall
det då förblifva vid den närvarande otillfredsställande ordningen? Låter
icke talrikheten af de för blott ett enda år bevisade missförhållandena
ana den sannolika utsträckningen af det, som icke blifvit kunnigt?
Skall man då vänta, tills afslöjandena bli ännu flera, tills de möjligen
frampressade länsundersökningarne bli så många, att de i sin tur frampressa
en riksundersökning? Visar icke ett af de här framlagda fakta,
att man kan ha skäl misstänka, att fattigvården ej alltid handhafves
som sig bör ens i stad? År icke då tiden inne att på ett verksammare
sätt, än med nu gällande otillräckliga stadganden kan ske, börja
utöfva tillsyn öfver fattigvårdens behöriga handhafvande både i städerna
och på landsbygden? Men huru skall en verksam tillsyn kunna
utöfvas annat än genom en stadigvarande, pa bestämda eller obestämda
tider återkommande fattigvärdsinspektion, som har att till länsstyrelsen göra
anmälan om det, som bejinnes tarfva länsstyrelsens ingripande.

Det är all sannolikhet för, att länsstyrelserna sjelfva skola vara
de första att erkänna behofvet af en dylik åtgärd, som kan sätta dem

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

i stånd att mera verksamt än nu följa och öfvervaka fattigvårdsförhål1
andena i sina län, ty detta kan ej ske, med mindre än att fattigvårdsinspektionen
varder obligatorisk och lemnas i sakkunniga händer.

Hvar och en vet, huru som vid våra fångvårdsanstalter sorgfälligt
är sörjdt för så väl utspisningens tillräcklighet, som att fängelselokalerna
uppfylla hygienens fordringar i afseende på utrymme, luftvexling
och uppvärmning, och det synes icke stå i strid med nutidens berömda
humanitet, att förhållandena inom fattigvårdssamhällena ordnades så,
att ingen skulle våga påstå, att de i nyttigt arbete utslitne understödstagarne
och de, hvilka af ena eller andra orsaken måste äta fattigvårdens nådebröd,
inom någon enda svensk kommun i något afseende ha det sämre stäldt än
brottsling änne inom fängelsemurarne.

På grund af hvad sålunda anförts, och då det synes vara nödvändigt,
att Riksdagen tager sig an de värnlösa, hvarom det här är
fråga, samt då jag finner kongl. kommiténs af 6 november 1885 tanke,
att med förste provinsialläkarnes inspektion öfver hvad som hör till
.medicinalväsendet förena inspektion öfver särskilt »fattighus, fattiggårdar
och arbetshus» säkrast leda till det af mig åsyftade målet att
utan annan utgift för statsverket än något ökade dagtraktamenten och
reseersättningar erhålla en ordnad fattigvårdsinspektion, så vågar jag
vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville anhålla, att Kong]. Maj:t med
ändring af § 8 af gällande läkareinstruktion ville åt
densamma gifva följande lydelse:

Förste provinsialläkare skall inom länet egna
tillsyn åt de af kommuner, föreningar eller enskilde
personer upprättade sjukvårdsinrättningar och andra
anstalter, såsom sjukhus, sjukstugor, sjukhem, vårdoch
kuranstalter för sinnessjuka och idioter samt uppfostringsanstalter
för blinde och döfstumme; åt de vid
brunns-, bad- och andra dylika kuranstalter för helsooch
sjukvården vidtagna anordningar; samt åt fattighus,
fattiggårdar och arbetshus; och eger han, när han
finner besigtning å stället nödig, upptaga sådan förrättning
i den resplan, honom åligger årligen upprätta.

Stockholm den 27 januari 1893.

Anton Hahn.