Motioner i Andra Kammaren, N:o 106 (Motion 1892:106 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

N:o 106.

Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till införande af progressiv
beskattning m. m.

Att de sociala stormar, hvilka allt starkare bryta sig emot de gamla
kultursamhällsbyggnaderna, måste komma att förorsaka ytterst häftiga
omstörtningar, derest de smida och berättigade kraf på reformer, Indika
från folkens flertal allt kraftigare framställas, icke blifva tillgodosedda
i tid, torde med allt fog kanna sägas vara en fullt berättigad och lyckligtvis
allt mera gängse åsigt.

. Då för visso hvarje lands naturliga tillgångar städse måste blifva
synnerligen bestämmande för dess utveckling, vågade jag vid några
föregående riksdagar framlägga ett förslag om anhållan hos Kongl.
Maj:t, det utredning måtte företagas, huruvida icke möjlighet förefunnes
att bereda ett allt större antal af vårt folk tillfälle att förvärfva
egna jordbruk, samt varm slutligen Riksdagens bifall härtill; och lyckas
man i det afseendet åstadkomma något verkligen ändamålsenligt, vågar
jag tro, det ett vigtig!, steg tagits i och för främjandet af ett sundt
och naturlig! framåtskridande inom vårt land med dess stora jordbruksresur
ser. Men icke allenast här utan snart sagdt inom alla kulturstater
fordra folkens majoriteter vida flera, i mångt och mycket fullt berättigade
reformer, bland hvilka jag såsom de vigtigaste vågar räkna
dem, hvilka kräfvas på affärslifvets område till förekommande af ocker
och svindleri samt främst inom skatteväsendet.

Då man känner, huru de stora bankirerna allt mera ställa folkens
väl eller ve helt i beroende af sina intressen, huru köpmannaringar
Bill. till Riksd. Blot. IH0''2. 1 Rami. 2 Afd. 2 Band. 20 Haft, fK:is 106—110.) 1

Motionér i Andra Kammaren, N:o 106.

allt oftare bildas, endast åsyftande att på de mest oförsynta sätt uppskörta
hela folk på det nödvändigaste; huru genom de vildaste börsspekulationer
småfolkets oftast surt förvärfvade sparpenningar gå i
öfverflödets fickor; huru bolagsvingleri, obligations- och aktiejobberi
samt ett allt flitigare användande af den lagliga rätten att taga oförsynt
höga låneräntor och kanske ännu högre s. k. provisioner utgöra
lefvebröd för en ständigt ökad skara, hvars gemensamma mål är att
genom minsta möjliga arbete förskaffa sig icke mödornas lön, utan
oändligt mycket mera: då må man icke förvåna sig, hvarthän det synes
föra, detta ett af vår tids må hända största lyten: lagarnes stiftande
sådana, att de öfverlägsna förmågorna tillåtas begagna de rikedomar,
naturen utrustat dem med, för att, ofta utan hejd och mången gång
genom den största hänsynslöshet samt till och med utan att ens åstadkomma
något nyttigt arbete slå under sig all den magt öfver de svagare,
som penningen förlänar sina innehafvare, utan att i gengäld derför
nödgas erlägga en enda procent mera i bidrag till fyllandet af statens
eller kommunens behof än de, hvilkas inkomster, trots träget arbete,
endast tillåta en bekymmersam, på brist och umbäranden rik tillvaro.

Att de ärfda förmögenheternas innehafvare och bördsaristokratien
allt mera förlorat sitt inflytande vore visserligen icke att beklaga, derest
ej det jemnare välstånd och den allmänna frihet, som ju deraf
skulle blifva en följd och som synnerligen under detta århundrades
förra hälft lofvades folken, under deras »frihetsrus» allt mer utan
några protester tagits om händer af en jemförelsevis liten flock sluga
och nyktra gtormän på affärslifvets område, hvarigenom i så synnerligen
mångt och mycket bördsaristokratiens nog hårda välde endast blifvit
utbytt emot penningaristokratiens vida mera sugande, om ock halare
och, såsom det utan vidare reflexioner öfver förhållandet kan tyckas,
ofta på liberala, ja, demokratiska grunder hyflande öfvermagt, hvarför
ock folken inom de civiliserade länderna, hvilka no g säkert lära
hoppats, att de lagar, som frihetsregimen komme att stifta, skulle blifva
till skydd för de svagare emot icke allenast de starkares råa öfvervåld,
utan ock mot deras förslagenhet och allt sig underläggande geschäft,
under de senare årtiondena i allt mera oroväckande grad börjat reflektera
öfver, hvart den mångomskrifna friheten och jemlikheten tagit
vägen, då ju äfven — ja kanske främst — i en del stater, der allmän
eller nära nog allmän rösträtt finnes, egendomen och det med dennas
besittning följande inflytandet allt mera öfvergår till ett fåtal samt, såsom
t. ex. i Förenta Staterna, korruptionen vinner allt större terräng.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

Och för visso må man icke förundra sig deröfver att, då de, hvilka
egentligen endast mångla med penningar och öfverlåta åt andra att
arbeta i hop dryga räntor för deras räkning, äro de, hvilka främst besitta
magten, äran och härligheten på jorden, utan att för dessa fördelar
nödgas bidraga mera till folkens gemensamma utgifter än samhällenas
närande medlemmar, hatet emot det tänkta eller verkliga kapitalet
ständigt tilltager, och att socialismen m. fl. dylika läror allt mera
vinner insteg (om ock deras förfäktare understundom synas hvila;
månne ej för att hemta nya krafter?) och blifvit den frihet, som hägrar
för dem, hvilka icke vilja eller kunna reflektera deröfver, att realiserandet
af dessa läror, sådana de nu predikas, är en omöjlighet i
denna skröplighetens verld, eller att försök dermed endast komme att
föranleda värre tyranni och förtryck, än menskligheten tillförene varit
utsatt för.

Jag hör visserligen till dem, hvilka anse, att skyddstullar för vår
industri mången gång äro behöfliga, änskönt de kunna finnas obehagliga
för några importörer och delvis må hända äfven för de stormerkantila
intressena, ja att dylikt skydd understundom äfven kan påfordras
för det inhemska jordbruksarbetet; dock såge jag för min del gerna,
att för nödvändighetsvaror, hvilka icke till lika lågt pris som de utländska
finnas tillgängliga af inhemsk produktion, inflytande tullmedel
uteslutande användes till de fattigare klassernas förmån genom främjandet
af ålderdoms- och olycksfallsförsäkring, anskaffandet af egna hem,
bildandet af fonder, uti hvilka mindre jordbrukares och öfrige kroppsarbetares
lånebehof på billiga vilkor kunde tillgodoses, m. m., endast
statsverket på annat sätt tillföres nödiga inkomster. Betraktar jag åter
saken uteslutande ur skattesynpunkt, så vågar jag tro, att alla tullar å
nödiga förbrukningsartiklar, delvis äfven å mindre vigtiga sådana, äfvensom
en god del öfriga indirekta utlagor alldeles icke medföra en rättvis
beskattning, emedan derigenom de välmående klasserna alls icke ega
någon som helst skyldighet att i rikligare mån än de mindre bemedlade
tillgodose statens inkomstkraf eller våra producenters behof att afsätta
sina tillverkningar. Visserligen torde vara ostridigt, att de förmögna
hvar för sig i de flesta fall förbruka större qvantiteter förtulladt gods
än de mindre bemedlade, men torde böra ihågkommas, att de, hvilka
mot kontant betalning förmå inköpa större partier, ofta erhålla ett pris,
som med tullens hela belopp, ja, mången gång mera, understiga det,
som måste erläggas af dem, hvilka kanske på kredit och endast i
qvantiteter för dagsbehofvet so sig i stånd att anskaffa de nödiga lifs -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.

medlen, sedan först en ständigt ökad köp af mellanhänder dragit vinst
af och fördyrat dem vida mer, än hvad tullen gör.

Att de små jordbruken, Indika endast genom träget arbete kunna
bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas
till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika
backstugusittare lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras må hända
största glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid
fosterlandet, de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning
under stormar och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd, skola, så
vidt möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller
inkomsten, förefaller nog mången gång hårdt, men vore dock icke så
motbjudande, derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne,
synnerligen storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta
offren åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig
kräfva, att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt
större eller mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas
högre eller lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och
svårligen lärer kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår,
de, hvilkas inkomster kanske tusendefalt öfverstiga värdet af det genom
dem producerade arbetet och hvilka i så oändligt mycket mer än de
ringa behöfva statens skydd och bestånd för att fortfarande kunna förkofra
sig och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än
desse skola bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.

Mången, som må hända gillar mina här uttalade grundsatser om
skyldighet för den rikare att med högre procent af sin inkomst bidraga
till statens och kommunens utgifter än den mindre bemedlade,
torde dock tveka att lemna sitt understöd till dessa grundsatsers förverkligande
af fruktan för de praktiska svårigheter, som härvid skulle
möta. Särskildt väntar jag mig i detta hänseende tvenne invändningar:
att det skulle blifva ytterst svårt att till den tid, då bevillningen af
den upptaxerade inkomsten skulle uträknas, kunna få kännedom om en
persons hela sammanräknade inkomst, hvilken naturligen borde ligga
till grund för bestämmandet af den procent, med hvilken bevillningen
skulle utgå; samt att den progressiva beskattningen skulle leda till
allmännare försök att dölja de verkliga inkomsterna. Villigt erkännande,
att båda dessa och må hända äfven andra praktiska svårigheter skulle
möta, vågar jag dock hålla före, att de af en klokt afvägd lagstiftning
skulle kunna reduceras därhän, att missbruken och öfverträdelserna af
lagen ej blefve flera eller större än för närvarande. Hvad särskildt de
förutsatta invändningarne angår, torde den först anmärkta svårigheten

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10H.

i allmänhet kunna öfvervinnas genom ett stadgande om skyldighet för
en hvar, som inom flere kommuner eger fastighet, drifver rörelse eller
eljest har inkomst, att inom samtliga dessa uppgifva all den egendom
och inkomst, hvarför bevillning skall af honom inom riket erläggas,
samt genom ömsesidiga meddelanden mellan taxeringsmyndigheterna
för dessa kommuner. Beträffande åter den senare invändningen, torde
ej kunna förnekas, att frestelsen för de förmögne att undandölja någon
del af sin inkomst skulle blifva större än för närvarande, och att derför
ett verksamt korrektiv häremot kunde blifva af nöden; och ett sådant
korrektiv lärer kunna finnas i ett stadgande om rätt för såväl stat som
kommun att retroaktivt utkräfva den skatt, som belöpt sig på sålunda
undandold inkomst.

Då jag sålunda är öfvertygad, såväl att de grundsatser, som jag
härmed velat söka göra gällande, äro grundade på rättvisa och billighet,
som ock att de svårigheter, som de kunna möta vid sitt förverkligande,
ej äro oöfvervinneliga, vågar jag vördsamt föreslå,

■ f V

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar uti vårt
beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma att
utgå i vida högre mån än nu, dels progressivt stigande
med inkomstbeloppen, dels utgående med högre
procent af de stora kapitalen och den enskilda penningerörelsen
än af inkomst af det produktiva arbetet,
äfvensom förslag till sådana ändringar i gällande
fastighetsbeskattning, som i följd deraf kunna
finnas nödiga.

Stockholm den 29 januari 1892.

E. Åkerlund.