Motioner i Andra Kammaren, N:o 105

Motion 1894:105 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

I

. fillittefHOfi , hot in

N:o 105.

Af herr J. Anderson i Tenhult, om ändringar i förordningen
angående försäljning af bränvin m. m., i syfte af
s. k. lokal sjelfstyrelse för kommunerna med afseende å
dylik försäljning.

Vid förra årets riksdag framkom undertecknad i motion n:o 1 30 med
ett förslag, gående ut på att åt den stora allmänheten inrymma större rättigheter
vid bestämmandet af de platser, å hvilka minuthandel eller utskänkning
af spirituösa må ega rum. Sedan dess hafva från så väl enskilda
personer som från föreningar dels i min valkrets dels på andra ställen en
mängd skrifvelser kommit mig till hända, genom hvilka motionens syfte
gillas och fortsättningen på den deri beträdda vägen påyrkas. Äfven bevillningsutskottet
vid samma riksdag erkänner, ehuru det ej vågar gå
längre, att ett visst berättigande måst tillerkännas mitt förslag, då utskottet
i sitt betänkande n:o 9 yttrar: »Enligt utskottets förmenande kan det
med skäl sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet större inflytande
borde inom kommunen tillerkännas flertalets åsigt.»

I följd häraf och på grund af min öfvertygelse, att nykterhetsfrågan
tarfvar en snar lösning, vågar jag återkomma med förslag i en mera preciserad
form, i det jag föreslår vissa förändringar synnerligast i 6, 7, 8
och 10 §§ af nu gällande bränvinsförsäljningsförordning.

Om man går tillbaka till lagstiftningen rörande tillverkning och försäljning
af spirituösa för ett par mansåldrar sedan, tränger sig den upp -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

5

fattningen osökt på den uppmärksamme granskaren af förhållandena, att
man då för tiden ansåg bränvin vara något för en normal menniskas välbefinnande
alldeles nödvändigt. Denna dryck ingick också i dieten, ej
blott för fullväxte män, utan äfven för qvinnor och barn. Man sörjde
också för att riklig tillgång på varan fans; ty det var tillåtet för hvarje
jordegare så väl som boställsinnehafvare och arrendatorer m. fl. att efter
skedd anmälan för helt år eller vissa månader mot en högst obetydlig
skatt till staten tillverka bränvin utan annan kontroll, än att en del af
redskapen den tid af året, då tillverkningen ej pågick, skulle vara förseglad.
För att göra varan lätt åtkomlig gaf man hvar och en, som idkade
bränvinsbränning, rättighet att försälja produkten i så små partier som
fjerdedels kanna. Dessutom medgavs att på hvarje gästgifvaregård, så väl
i staden som på landet, finge hållas öppen krog, der spirituosaförtäring
på stället så väl som till afbemtning skulle vara att tillgå. Men utom
dessa krogar af, så att säga, första ordningen upprättades andra, i det att
enskilda personer på landsbygden och i synnerhet i städerna finger, efter
gjord anmälan, inrätta offentliga krogar, bland hvilka somliga erhöllo ett
slags privilegium, som å vissa ställen ännu lärer vara gällande, så att de
åtnjuta det skydd, som 6 § i kongl. förordningen den Bl december
1891 skänker dem.

Då nu för tiden allmänheten, understödd af läkarevetenskapen, ett
par mansåldrars erfarenhet, ja äfven statistiken rörande t. ex. beväringsynglingar,
har en helt annan åsigt om rusdryckernas nytta än fordom,
torde vara skäl att först tillse, huruvida dessa s. k. försäljningsprivilegier
äro så bindande, att de icke, lika väl som husbehofsbränningen,
kunna afskaffas. Här, lika väl som vid lagstiftning rörande näringsfrihet
eller tvång i allmänhet, måste den enskildes fördel vika för det allmännas
bästa. Tiden torde derför vara inne, att dylika privilegier i städerna och
på landet upphöra och alltså att 6 § i nu gällande förordning »angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker» utgå.

Körande den med gästgifveri förenade rättigheten att utskänka spirituösa
torde följande betraktelsesätt böra läggas till grund för en förändrad
lagstiftning. Skjutsväsendets uppkomst daterar sig från den tid, då vissa
hemman, som fingo benämningen gästgifvaregårdar, utsågos att mot lämplig
ersättning tillhandahålla skjuts åt dem, som färdades i rikets angelägenheter.
Sedermera utsträcktes rättigheten att begagna sig häraf äfven
till andra resande, och då resandes antal allt mera ökades, fiugo angränsande
hemman sig ålagdt att vid behof biträda. Gästgifvaregårdame, som
den tiden mycket betungades, erhöllo vissa lättnader i beskattningsväg,

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

såsom nedsättning af kronotionde och rotering samt sedermera rättighet
att utskänka bränvin. I)å numera enligt kongl. skjutsstadgan den 31
maj 1878 skjutsskyldigheten blifvit föremål för täflan med andra hemman
med bidrag så väl från staten som landstingen och enskilda, och entreprenad
nästan öfver allt kommit till stånd och icke på få ställen skjutsen
öfvertagits af andra, finnes intet skäl att låta gästgifvaregården och skjutsstationen
intaga en undantagsställning i fråga om rättighet till spirituösaförsäljning;
alltså bör 1 mom. i 7 § i bräuvinsförsäljningsförordningen utgå.

Uti § 8 mom. 1 af samma förordning stadgas, att magistraten årligen
skall till Konungens befallningshafvande uppgifva de näringsidkare, som
enligt § 6 mom. 1 hafva rättighet till spirituosaförsäljning. Om, såsom
jag föreslår, sistnämnde moment utgår, bör jemväl § 8 mom. 1 uteslutas.

Uti § 8 mom. 2 föreskrifves, att magistraten skall till Konungens
befallningshafvande ingifva utlåtande, huruvida, utöfver privilegierade
rättigheter, tillstånd till bränvinsförsäljning i form af minuthandel
eller utskänkning må meddelas andra personer, samt att magistraten i
sådant fall skall föreslå försäljningsställenas antal och deras belägenhet
inom staden. Derefter har Konungens befallningshafvande enligt mom. 3
att fatta beslut. Då så väl stadsfullmäktige, der sådana finnas som magistraten
hafva att jemväl tillse, att staden får stora inkomster, ju större,
dess bättre, är frestelsen stark att begagna bränvinsförsäljningen i stor
skala såsom inkomstkälla för staden. En stor våda ligger deruti, att ett
fåtal bättre lottade personer hafva att afgifva förslag, som så nära röra
den stora allmänhetens ekonomiska och moraliska välfärd. Ingen lärer
vilja påstå, att krogarne i och för sig medföra någon nytta för samhället
eller de enskilda, som begagna sig af desamma; deremot erkänna troligtvis
alla att de kunna medföra skada, och flertalet invånare i månget
samhälle torde anse, att de icke blott kunna vara skadliga, utan att de
verkligen äro det. Ingen olycka inträffar således, om samhällsmedlemmarne
skulle besluta sig för att stänga krogarne. Men högst menligt kan
det inverka, att myndigheterna besluta upprättandet af krogar. Om i
något fall lokal sjelfstyrelse på bred basis skall ifrågakomma, bör det
vara vid dessa angelägenheters ordnande. Afgörandet bör öfverlemnas åt
hela samhället, och omröstning bör ske, icke efter graderad röstskala, utan
per capita på det sättet, att hvarje välfrejdad man och qvinna, som uppnått
21 års ålder, eger rösträtt; då det gäller en menniskas bevarande
från lastens dypölar, böra rang och förmögenhet ej tillmätas något särskildt
värde framför andra.

För den, som icke är jurist eller förut deltagit i bevillningsutskottets
arbeten, är det vanskligt nog att framkomma med formuleradt ändrings -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

7

förslag i en så vidt omfattande fråga som denna, men jag har tänkt mig,
att ifrågavarande § 8 och § 10 i gällande bränvinsförsäljningsförordning
böra få följande lydelse:

§ 8. Före januari månads utgång år 1895 eller, der bolag äro bildade,
i samma månad året, innan bolagets rättigheter upphöra, och sedermera
på samma tid hvart tredje år, läte magistraten inom hvarje stad
genom omröstning utröna, huruvida befolkningen önskar utminuterings- och
utskänkningsställen inom staden. Utfaller omröstningen till förmån för
dylika anstalter, bestämmes äfven genom omröstning deras antal, dock så,
att större antal än dåvarande icke får komma under omröstning. Dessa
omröstningar ske med slutna sedlar per capita och beslut fattas genom
enkel pluralitet, och ege hvarje inom samhället mantalsskrifven välfrejdad
man och qvinna, som fyllt 21 år, rätt att deri deltaga. Härefter insände
magistraten ofördröjligen till Konungens befallningshafvande det förda
protokollet, åtföljdt af magistratens eget utlåtande, hvaruti magistraten,
derest den tillstyrker upprättandet af spirituosaförsäljningsställen, jemväl
framställer förslag om dessas belägenhet. Konungens befallningshafvande
åligger, att, derest vid sådan omröstning, som ofvan nämnts, staden uttalat
sig för spirituosaförsäljning, genom allmän kungörelse affordra de
kommuner, hvilkas område gränsa intill stadens mark, deras utlåtande i
form af sådana omröstningar, som ofvan beskrifvits. Har pluraliteten bland
alla röstande yrkat afslag, må icke utminutering eller utskänkning tilllåtas.
Har åter pluraliteten uttalat sig för dylika anstalter, fatte Konungens
befallningshafvande sitt beslut och gifve det magistraten tillkänna.

§ 10. Vill någon väcka förslag å landet, att utskänkning och utminutering
der må ega rum, göre derom skriftlig framställning hos kommunalstämmans
ordförande inom mars månad det år försäljningen skulle
börjas; kommunalstämmans ordförande skall före utgången af påföljande
april månad på allmän, minst fjorton dagar förut utlyst stämma förrätta
sådan omröstning, som för stad är bestämd. Varder framställningen ogillad,
förfaller frågan. Har åter omröstningen tillstyrkt, sände ordföranden inom
tre veckor protokollet och öfriga handlingar till Konungens befallningshafvande,
som derefter genom allmän kungörelse skall affordra angränsande
kommuner deras utlåtande i form af eu sådan omröstning som den
ofvannämnda. Konungens befallningshafvande, som, oaktadt tillstyrkan
skett, ege pröfva, om dylika försäljningar må tillåtas, fatte derefter sitt beslut
och gifve det kommunalstämmans ordförande till känna.

Det utskott, till hvilket denna motion blir hänvisad, torde ej allenast
på ett fullständigare och ändamålsenliga re sätt omredigera här

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

gjorda utkast till dessa paragrafers förändring, än äfven i öfriga paragrafer
i så väl den åberopade kongl. förordningen som i kongl. kungörelsen
den 10 december 1892 göra nödiga ändringar.

Med anledning af livad jag nu och i min motion n:o 130 vid föregående
års riksdag anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen må besluta, att inga nu befintliga
eller hädanefter ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen
inom kommun må efter viss tid, t. ex. efter
den 1 januari 1895, få utöfva sin verksamhet, förrän
sådana omröstningar försiggått, som här ofvan äro antydda.

Skulle bevillningsutskottet, till hvilket denna motion torde remitteras,
till följd af de många andra ärenden, som utskottet antagligen får till sin
behandling, icke få tid att göra de med denna motion afsedda ändringar
i ofvannämnda förordning, hemställes, att utskottet ville tillstyrka och Riksdagen
besluta

att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag
till ändringar i nu gällande förordning om försäljning
af bränvin m. m. i det syfte, som i denna motion
afses.

Stockholm den 27 januari 1894.

J. Anderson

från Tenhult.

I motionens syfte instämmer

Joll. Sjöberg.