Motioner i Andra Kammaren, N:o 105 (Motion 1892:105 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

N:o 105.

Af herr J. Mankell, om af skaffandet af pigg elstraffet i fängelserna.

I allmänhet synes tillvaron af denna straffart vara föga bekant.
Åtminstone har undertecknad förnummit bevis på okunnighet derom
till och med hos sakkunnige personer, hvilka varit lika märkliga, som
öfverraskande, öfver hufvud synes man om förhållandet haft en dunkel
föreställning, framkallad genom tidningsnotiser, men utan att närmare
göra sig reda för hvarken dess befintlighet, omfattning eller
rättsgrund. Många hafva för visso antagit, att prygelstraffet i fängelser
afskaffades i sammanhang med spö- och risstraffet eller prygelöch
daggstraffet för krigsmagten eller åtminstone, att i alla händelser
dess tillämpande småningom i det närmaste upphört.

Detta har gifvit mig anledning att närmare efterforska förhållandet
samt isynnerhet den rättsgrund, på hvilket det stöder sig. Och
har jag derigenom kommit till det resultat, att prygelstraffet icke
allenast på senare tider tillämpats i större omfattning, än man kunnat
förmoda, utan äfven att dess användande egentligen blott stöder sig
på en administrativ stadga, i afseende på hvilkens utfärdande Riksdagen
hvarken blifvit hörd eller gifvit sitt bifall.

Till stöd för straffarten lärer ursprungligen blott kunna åberopas
Kongl. Maj:ts instruktion för styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar
i riket af den 7 mars 1835, i hvars art. 2, §§ 1 och 3, säges:

»Ordningsmål i allmänhet och sådane af korrektionist eller fånge
begångne förbrytelser, som äro föremål för polismyndigheters behandling,
eger styrelsen upptaga och afgöra samt dervid låta använda korrektionella
bestraffningar, hvarunder, i svårare fall, jemväl begripes
prygel för manspersoner»;

»Innan någon bestraffning af styrelsen bestämmes och tillämpas,
skall, genom behörig undersökning, förbrytelsen vara uppdagad och förbrytaren
befunnen Osäker.»

I § 7, mom. 2, af Kongl. Maj:ts instruktion för dess fångvårdsstyrelse
den 16 december 1859 säges:

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

»I afseende å fångvårdsstyrelsens rätt att ålägga fångar och
kronoarbetskarlar extra judiciel bestraffning komma nu gällande föreskrifter
att, till dess annorlunda förordnas, till efterrättelse tjena.»

I Kong!. Maj:ts instruktion för embets- och tjenstemän vid rikets
straff- och arbetsfängelser af den 11 december 1860 säges § 2, mom. 7:

»Direktör åligger —--— att i ordningsmål utöfva den be straffningsrätt,

som fångvårdsstyrelsen, inom de för dess straffrätt bestämda
gränser, åt direktören uppdrager, samt-"att hos styrelsen anmäla
de förbrytelser, som direktören ej eger sjelf bestraffa.»

Enligt Kongl. Maj:ts reglemente för läns- och kronocellfängelserne
i riket af den 28 maj 1867 lära dervarande fångar ej kunna ådömas
prygelstraflf, emedan det i § 3, mom. 6 heter:

»att, om fånge bryter mot anbefald ordning, genast, eller senast
påföljande söcknedag göra anmälan om förhållandet hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som efter sakens beskaffenhet bestämmer straff för
förseelsen; egande dock fängelseföreståndaren att, der för ordningens
vidmagthållande så nödigt är, insätta fången i mörk cell eller, om säkerheten
så erfordrar, honom med fängsel belägga.»

I den förnyade instruktionen för fångvårdsstyrelsen af den 22
november 1877 lyder mom. 2 af § 7 på samma sätt, som i instruktionen
af den 16 december 1859, med undantag att ordet »kronoarbetskarlar»
blifvit utbytt mot ordet »försvarslöse».

« o

Sådane lära de grunder vara, enligt hvilka fångvårdsstyrelsen
eller fängelsedirektörerne kunna utdela prygelstraflf. Deraf torde framgå:
att straflfarten tillkommit på administrativ väg;
att densamma likväl före 1860 endast af fångvårdsstyrelsen, efter
förbrytelsens uppdagande och bekräftande genom behörig undersökning,
kunde ådömas;

att fångvårdsstyrelsen dock från sistnämnda år erhöll bemyndigande
att öfverlåta åt fängelsedirektören inom vissa gränser utöfva
sin bestraffningsrätt, sannolikt äfven i afseende på utdelning af prygel;

att straffet från år 1867 sannolikt icke, så länge Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ej hafva rätt till prygelstraflfets utdelande, skulle
få tillämpas i läns- och kronocellfängelser, fastän i dessa förvaras fångar,
dömde^till 2 års straffarbete och derunder; och

att från år 1877 benämningen »kronoarbetskarlar» utbyttes mot
»försvarslöse», hvarigenom prygel kunde utdelas äfven åt sådane för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

svarslöse, hvilka blifvit fängslade endast på grund af brist på sysselsättning
o. s. v. enligt lösdrifvare- eller fattigvårdsstadgan.

För närvarande lärer det faktiska förhållandet vara, att fängelsedirektörerne,
utan fångvårdsstyrelsens hörande, på en gång kunna
ådöma ända till fyratio prygel. Ihågkommer man derjemte, att detta
kan ske huru många gånger som helst, och att bland direktörerne, om
de än i allmänhet äro välvilligt stämde mot fångarne, kunna finnas
sådane, som begagna sin myndighet att hämnas, om fångarne våga
klaga, så inses lätt, att desse alldeles värnlöst äro lemnade i händerna
på fängelsernas föreståndare. Och denna risk är utsträckt till försvarslöse,
som blifvit dömde till allmänt arbete, endast i följd af lättja, lösdrifveri,
kringstrykande eller tiggande, under det fångar, som för verkliga
förbrytelser blifvit dömde till enkelt fängelse eller straffarbete
under två år, äro befriade från densamma!

Af de officiella berättelserna och rapporterna öfver fångvården
framgå prygelbestraffningar nes antal vid de centrala straffängelserna
och arbetsanstalterna under de förflutna åren

•■•i- , ■	1886	1887	1888	1889	. 1890 no; ’''	1 1891 \|
h— ; , ■ ■ ;; Straffangelserne.
Långholmen ................................................	1	1	3	39	7	4
\| Malmö ..........................................................	4	1	—	4	1	2
Karlskrona.....................................................	—	—	---	3	4	—
Nya Varfvet ................................................ ■	1	1	1	1	*J	1
Arbetsanstalterne för män.
Landskrona (före 1889 Malmö) ...............	_	—	1	1	1	4
Tjurkö .........................................................	5	—	4	—	1	5
Rnrghamn	_	3		2		_

Nva Varfvet ! J \ vestra .................................	2	2	1	2 5	2 1	2
Svartsjö (före 1891 Vaxholm).................	—	—	—	—	—	2
	13	! 8	11	57	19	20
Bih. till llilcsd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band.	19 Höft.		3

Motioner i'' Andra Kammaren N:o 105.

Härvid torde observeras, att prygelbestraffningarne under de
förra åren icke allenast voro färre, utan äfven, såsom jag under mina
statsrevisorsresor hade tillfälle att iakttaga, pryglens antal vid hvarje
bestraffning mindre, vanligtvis 5, 10, 15, högst 20, då de enligt fängelserapporterna
på senare tider ej sällan uppgått till 30 å 40. Allenast
vid Långholmen utdelades år 1889 550 prygel. Fastän prygelbestraffningarnes
antal år 1891 blott uppgick till 20, var pryglens antal dock
515. De försvarslöse, som på Waxholm, såsom stående under militärlagarne,
voro befriade från prygel, hafva efter förflyttningen till Svartsjö
blifvit hugnade med sådane. Bland annat må omnämnas ett upprörande
fall i somras, då en fånge för forsta resan rymning bestraffades
med 40 prygel, hvarvid samma vaktknektar, som måste plikta i
löneafdrag för rymningen, lära tillåtits slå. Ej heller lärer undgå uppmärksamheten,
i huru olika mån.och efter hvilka olika grunder prygelstraffet
af olika fängelseföreståndare tillämpas.

O o

Och sådant kan ske i vår upplysta tid, som så gerna berömmer
sig öfver sin odling och sin menniskovänlighet, och sedan spö- och
risstraffen blifvit upphäfde redan 1855, husagan 1858 och prygel- och
daggstraffet för militärer 1868.

Naturligtvis förebära anhängarne af prygel straffet i fängelserna,
och särskildt bevakningspersonalen, att utan detsamma ordningen i
fängelserna icke skulle kunna upprätthållas, ej heller myterier förebyggas.
Alldeles samma invändningar gjordes mot spöstraffets, husagans
och prygelstraffets borttagande. Och likvisst hafva dessa straffarter
numera befunnits obehöfliga.

Dylika invändningar torde i förevarande fall vara så mycket
mindre berättigade, som de nu befintliga diciplinärstraffen — mistning
af åtskilliga lättnader samt ljus eller mörk cell utan sängkläder eller
arbete — kunna göras ganska eftertryckliga, och som fångbevakningen
tillåtes att både bära och begagna huggare och revolver. Anser
man det i lagen stadgade ansvaret för missbruk af sistnämnda rättighet
(strafflagens kap. 5 §§ 8 och 9) vara för stort, att medgifva dess
användande vid lägligt tillfälle, bör detta ansvar för fångbevakningen
kunna lättas.

Så beqvämt prygel straffet än må förefalla fångbevakningen, är
dock säkert, att dess tillvaro, ja blotta möjligheten af dess erhållande,
väsentligen motverkar en bland fängelseväsendets hufvuduppgifter, nem -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

ligen fångens förbättring. Ty en gammal erfarenhet sedan tiden för
kroppsstraffens allmännare begagnande, och som då i främsta rummet
anfördes såsom skäl för deras afskaffande, var deras förnedrande och
försämrande inflytande, hvilket i hög grad försvårade individens upprättande
i hans egna ögon och derigenom gjorde honom hemfallen åt
lasten och brottet.

O ö

En annan fråga är, huruvida prygelstraffet i fängelser lagligen
existerar eller någonsin lagligen blifvit stadgadt.

Såsom ofvan är nämndt, lärer till stöd för dess användande blott
kunna anföras den på administrativ väg tillkomna instruktionen för
styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket af den 7 mars
1835, hvars stadgande sedermera i följande instruktioner ansetts gällande,
om det än i flere hänseenden blifvit ändradt, äfven på samma
administrativa väg.

Med anledning häraf måste det spörsmålet uppställas: eger Kongl.
Maj:t laglig rätt att på administrativ väg stadga kroppsstraff?

Svaret måste blifva, att om han i ett hänseende, nemligen i afseende
på fångvården, eger denna rätt, så måste han äfven i andra
hänseenden innehafva densamma. Skulle så vara fallet, kunde hela
svenska folket komma i åtnjutande af prygelstraffet. Och att detsamma
blifvit tillämpadt, icke allenast på dömda straffångar, utan äfven på
försvarslöse, hafva vi ofvan sett.

En sådan rätt måste dock förefalla orimlig, så länge den icke af
Riksdagen blifvit medgifven. Den synes äfven strida mot föreskriften
i regeringsformens § 16, att Konungen ingen får förderfva eller förderfva
låta till hans välfärd, utan att han lagligen förvunnen och dömd
är. Och eger Kongl. Maj:t ej denna rätt i allmänhet, så lärer den ej
heller förefinnas i afseende på fångvården.

Enligt min åsigt är prygelstraffet i fängelser sålunda för närvarande
grundadt på en olaglighet. Och då dertill kommer, att detsamma
fullkomligt strider mot tidens humana anda, att det måste
försvåra fångens förbättring, att det i de flesta civiliserade länder längesedan
blifvit upphäfdt, och att ordningen inom fängelserne enligt utlandets
erfarenhet utan detsamma väl bör kunna upprätthållas, får jag
vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

att Riksdagen måtte besluta upphörandet af
prygelstraffet i fängelser.

i •; * n''!«; t 8 fn *ii: V . r; fj i 1 i--'' f 11'' i! t H I; *t (• 1 } f? >1 g f-j O 3 fl H

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

; di med raouod c-f>ioj;g ''uooö^tvjb d''>> .uosö .nngo a död j -?bn;o?K-i

Stockholm den 30 januari 1892.

J. Manicell.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.