Motioner i Andra Kammaren, N:o 105 (Motion 1891:105 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

N:0 105.

Af herr

L. F. Oden, om ändrad lydelse af § 9 mom. 1 förordning
angående fattigvården den 9 juni 1871.

Enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården af den
9 juni 1871 åligger det fattigvårdssamhälle att anskaffa bostad och uppehälle
åt minderåriga och åt »den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva,
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras», och »sakna egna
medel samt underhåll och vård af annan». Enligt denna förordning har
dock fattig vai dssamhälle rätt att, pa sätt lämpligt synes, bereda vård och
uppehälle åt sina fattiga. Denna föreskrift lemmar, såsom mig och många
andra synes, för stort utrymme åt godtycket, ty icke så få fattig vårdssamhällen
inom vårt land begagna sig på denna grund af den seden, eller rättare
oseden,, att på ett auktionsmessigt sätt till den minstbjudande utackordera
fattighjonen. Det kan vara tvifvel underkastadt, huruvida detta tillvägagående
står i öfverensstämmelse med förordningens syfte, tv med hänsvn
till minderåriga afser väl föreskriften i § 12 mom. 1 att förebygga dylikt,
då der om fattig vårdsstyrelsens åliggande heter: »börande dervid iakttagas,
att barn, om hvilket fattigvårdssamhälle föranlåtes taga vård, varder ej allenast
försedt med uppehälle och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfosti.
adt och undervisadt». Det vill synas, som om denna föreskrifts andemening
och bokstaf icke efterlefvas, der fattigvårdsstyrelsen bortauktionera!-

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

eller annorledes utbjuder dessa stackars barn till inackordering hos den
minstbjudande. Men tydlig föreskrift att så ej får ske saknas.

Måste således i förordningens syfte inneslutas förbud mot detta auktionsmessiga
tillvägagående vid ^ackordering af fattighjon, kan det väl
nemligen icke blott gälla värnlösa barn, hvilka på grund af sin outvecklade
reflektion icke uppfatta, att fattigdom och värnlöshet utsätta dem för eu
handel, ovärdig en mensklig varelse och ännu mera ovärdig ett kristligt
samhälle, utan äfven afse de fattighjon, som tillhöra någon af öfriga ofvan
uppräknade kategorier, åt hvilka fattigvårdssamhälle är skyldigt bereda
bostad och uppehälle. Ty huru djupt kränkande för det menskliga medvetandet
måste det icke kännas inom denne af ålder och arbete nedböjde
skröplige man eller qvinna, som redbart och troget arbetat under sin krafts
dagar, men nu af ålder och kraftlöshet är ur stånd att arbeta och i saknad
af existensmedel måste känna sig såsom en börda för samhället och dessutom
se sig till den grad ringaktad som menniska, att han eller hon såsom värdelös
handelsvara öfverlemnas åt den minstbjudande! Huru förnedrande och
demoraliserande är icke ett sådant handlingssätt inom samhället, hos hvilket
barmhertighetskänslan borde göra det till en dygd att hjelpa och vårda sina
värnlösa medlemmar! I stället lemnas nu omsorgen för deras vård till
sådane, som sakna förutsättningarna att lemna sådan. Ty icke de högt
uppsatta och i ekonomiskt hänseende bäst lottade inom samhället träda fram
och erbjuda sig för minsta möjliga ersättning taga vård om fattighjon, utan
de förbisedda och fattiga, som i den ringa ersättningen se en ökad tillgång
för sin egen existens. Uppfordrar icke detta sorgliga förhållande att göra
hvad man kan för att bringa till klart medvetande, att sådant tillvägagående
står i strid med vår fattig vårdsförordning?

Då, såsom mig synes, en rättelse i detta hänseende på lagstiftningens
väg kan vinnas derigenom, att man gör ett tillägg i § 9 mom. 1 i ofvan
anförda kongl. förordning om fattigvård, så vågar jag hemställa, att denna
paragrafs mom. 1, som nu lyder: »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer
att i öfverensstämmelse med denna förordning ordna sin fattigvård o. s. v.,
måtte få följande lydelse: »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer», med
iakttagande af att fattighjon å allmän sammankomst eller annorledes icke
utbjudes till inackordering hos den minstbjudande, att i öfverensstämmelse
med denna förordning ordna sin fattigvård» o. s. v.

På grund af hvad jag sålunda vördsamt anfört, vågar jag anhålla, att
med de rättelser i uttryck, som kunna anses erforderliga med bibehållande
af motionens syfte, Riksdagen för sin del måtte besluta,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

att § 9 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående fattigvården af den 9 juni 1871 och hvithet
mom. nu lyder: »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer
att i öfverensstämmelse med denna förordning ordna
sin fattigvård» o. s. v. må erhålla följande förändrade
lydelse: »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer, med
iakttagande af att fattighjon å allmän sammankomst
eller annorledes icke utbjudas till inackordering hos
den minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna
förordning ordna sin fattigvård» o. s. v.

Stockholm den 29 januari 1891.

L. F. Odell,

riksdagsman för Edsbergs, Grimstens och Hardemo härad.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.