Motioner i Andra Kammaren, N:o 105 (Motion 1881:105 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

W:© 105.

Af Herr A. Hedill: Om reglering af provinsialläkarnes aflöningsoch
pensionsförhällanden.

Må det tillåtas mig att börja med en hvardagsbild ur den svenske
provinsialläkarens lif.

»Jag påminner mig», — slaifver till mig en provinsialläkare —
»en resa i Vermland, då jag lemnade mitt hem en eftermiddag i början
af September. När landsvägen efter några mil tog slut, fick jag gå
en fjerdingsväg, derefter följde båtfärd i en läckande ökstock, uti hvilken
jag flitigt fick sköta öskaret. Härunder föll mörkret på allt mer
och mer, så att vi ej skulle hafva kunnat anträffa landningsplatsen,
om ej »vänner på stranden», som afvaktade vår ankomst, hade till vägledning
upptändt en eld. Slutligen hade jag en half fjerdingsvägs
marsch på en smal gångstig genom tät skog, lyst af torrvedsfackla.
Framkommen klockan 12 på natten efter en dylik 9 timmars forcerad
färd, fann jag mig nödsakad att företaga en af de svåraste obstetriska
operationer, att medelst styckning af foster förlösa en barnaföderska.
Två timmar senare, då qvinnan var utom all fara, önskade jag gerna
att gifva mig af på hemvägen, men storm och regn rasade nu så, att
ingen ville följa mig. I det ensligt liggande skogshemmanet fans ej
en sängplats för mig; äfven hörännet befans upptaget. Nästan dignande
af trötthet, upptäckte jag slutligen i ett portlider en kärra, fyld
med hö, steg upp i den, svepte min regnkappa om mig, gräfde mig
ner i höet och somnade, för att i dagningen vakna skälfvande af köld,
stel i alla leder och fuktig af regnet, som piskat in genom portöppningen.
Detta var nu hvarken första eller sista gången, som dylikt
nattqvarter följer på dylik resa,»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

Intill år 1879 voro provinsialläkarnes aflönings- och pensionsförhållanden
reglerade på följande sätt:

Lönen utgjorde 1,500 kronor, hvartill för de tjugusju äldste tillkom
ett lönetillägg å 500 kronor; derjemte var ett dyrtid stillägg beviljadt,
å 400 kronor för de tjugusju äldste, å 300 kronor för de öfrige. '' Sålunda
hade 110 provinsialläkare en aflöning af adertonhundra, och 27
en aflöning af tvåtusenfyrahundra kronor. Dessutom hade Kongl. Maj:t
till sitt förfogande ett anslag å 9,800 kronor, att användas till tjenstgöringspenningar
åt provinsialläkare i sådana distrikt, hvarest, i’ följd
af befolkningens gleshet eller fattigdom och distriktens vidd eller deras
besvärlighet i afseende på sjukvårdens handhafvande, svårighet uppstått
att finna sökande till tjensterna, eller hvarest läkarnes inkomster befunnits
allt för knappa i förhållande till deras lefnadsbehof. Detta belopp
var fördeladt på 17 distrikt med i allmänhet 500, i några få fall
med 1,000 kronor på hvarje lön. — Provinsialläkarens pensionsrätt inträdde
vid 65 års ålder och 40 statstjensteår.

Genom 1878 års Riksdags beslut vidtogos följande modifikationer
i dessa bestämmelser:

Lönen, som för de tjugusju äldste redan utgjorde 2,000 kronor,
höjdes för samtlige provinsialläkare till detta belopp, hvadan — då
dyrtid stillägget samtidigt bortföll — den verkliga aflöningstillökningen
blef 100 kronor för de tjugusju (hvilkas förutvarande ålderstillägg indrogs),
200 kronor för de öfrige. Vidare beviljades för alla ett ålderstillägg
å 500 kronor att utgå efter 10 års tjenstgöring. Som vilkor
för rätt till pension (= lönens belopp) bestämdes 60 lefnads- och 30
statstjensteår. Anslaget till tjenstgöringspenningar i vissa distrikt höjdes
till 17,300. Tjenstgöringspenningarne utgå nu, om jag ej misstager mig, i
13 distrikt med 1,000, i 8 med 500, i 1 med 300 kronor. Semester
för provinsialläkarne blef ej ifrågasatt, trots exemplet af de många nya
löneregleringarna.

I detta sammanhang torde lämpligen kunna påpekas de finske provinsialläkarnes
lönevilkor. De åtnjuta från och med 1879, enligt hvad
finska medicinalstyrelsens cirkulär af den 30 April samma år utvisar,
en ursprunglig eller första lön af 4,000 finska mark, tre ålderstillägg,
hvarje å 500 mark, efter 10, 15 och 20 års tjenstetid, samt resemedel
från 800 till 1,400 mark, hvadan deras högsta aflöning (med samtliga
ålderstilläggen) vexlar, allt efter resemedlens belopp, mellan 6,300 och
6,900 finska mark. För pension (= lönens högsta belopp) lära fordras
60 ålders och 30 tjenstår. Denna reglering af provinsialläkarelönerna
i ett land, der provinsialläkare-institutionen uppkom samfäldt med och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

har en lång historia gemensam med vårt lands, torde förtjena uppmärksamhet,
liksom det i senaste provinsialläkaremötets framställning till
Medicinalstyrelsen omförmälda faktum, att »ett emot de finske provinsialläkarnes
löneförmåner svarande löneanslag har, i ett på inrikesministeriets
i Preussen initiativ nyligen utarbetadt förslag till omorganisering
af landets medicinalväsen, förordats för dess Kreis-Physici, hvilkas
åligganden väl närmast motsvara de svenske provinsialläkarnes, likväl
med den väsentliga skilnaden, att de förre icke äro ålagde enskild sjukvård
såsom tjenstepligt.»

Att de ofvannämnda, år 1878 vidtagna obetydliga jemkningarna i
en lönereglering, som länge funnits otillfredsställande, ej kunde afse
något mer än ett kortare provisorium, vågar jag tro, att- de fleste inom
sig erkände. Stats-Utskottet förklarar sig väl »sakna tillräcklig anledning»,
såsom de diplomatiska ordalagen lyda, att gå längre än Sundhetskollegium
föreslagit. Men i Första Kammaren yttrade d. v. herr Finansministern,
i föredragande Departementschefens frånvaro, att denne antagligen
ej ansett lämpligt att »för närvarande» framställa större
anspråk. Och Kammarens ålderspresident uttalade sin förundran deröfver,
att provinsialläkarnes närmaste målsman, Sundhetskollegium, kunnat
framlägga ett så heskaffadt förslag, medan han fann förklarligt,
att regeringen, i sitt bemödande att afväga tillgångar och utgifter, minskade
de senare än på ett, än på ett annat håll. Hans ord voro dessa:
»Att deremot den auktoritet, som kan anses närmast representera läkarecorpsen
i landet, ansett sig kunna tillstyrka ifrågavarande anslag på
det knappa sätt som skett, är för mig verkligen mera oförklarligt, ty
man borde kunna förutsätta, att denna auktoritet, fastän sammansatt
af inom hufvudstaden bosatta personer, skulle hafva så stor kännedom
om förhållandena i landet, att den väl bort inse och erkänna, att ganska
mycket mera, än hittills gjorts eller nu föreslagits, bör i denna
syftning ske, för att förbättra provinsialläkarnes ställning.» Och i Andra
Kammaren kriticerades allvarsamt en »lönereglering», som med 100 eller
200 kronor ökade provinsialläkarnes normallön.

Då emellertid Kongl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag
angående Statsverkets tillstånd och behof lemnat utan afseende provinsialläkaremötets
i fjor till Medicinalstyrelsen afgifna framställning om
löneförbättring äfvensom Medicinalstyrelsens till Kongl. Maj:t aflåtna
förslag i samma ämne, har jag, derom anmodad, ansett mig icke kunna
underlåta att bringa denna angelägenhet under Riksdagens pröfning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

i 5

Hvad nu först angår de gällande bestäm melserna om pensionsrätten
skall jag tillåta mig att erinra,

att redan år 1862 dåvarande Sundhetskollegium, i sitt till komitén
för pensionsväsendets ordnande afgifna utlåtande, så utförligt andragna
och enligt min förmening tungt vägande skäl, yttrade, att »åt provinsialläkare
torde böra beredas tillfälle att vid 55 lefnadsår och 25, högst
30 tjensteår ur tjenst afgå med full lön såsom pension»;

att, enligt hvad Sundhetskollegium i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 24 September 1877 upplyst (statsverksprop. 1878, bil. n:o 7, s. 63),
bland 42 under de tolf då sistförflutna åren aflidna provinsialläkare
endast 11 vid död still f äl le t uppnått en ålder af 60 år eller derutöfver;

att, enligt en till provinsialläkaremötet förlidet år utarbetad dödsstatistik
(Förhandlingar vid 1880 års provinsialläkaremöte, Tab. B), omfattande
tiden 1840—1880, hvarunder 126 provinsialläkare aflidit, åldern
vid död stillfället i medeltal utgjort 57,7 år.

Siffrornas vältalighet är i detta fall sådan, att det vore öfverloppsverk
att anföra några vidare betraktelser till stöd för det påståendet,
att den år 1878 beslutade nedsättningen af ålders- och tjensteårsfordringarna
långt ifrån fullständigt afhjelpte de dittills gällande vilkorens
uppenbara orimlighet. Ett, om än något beslöjadt, erkännande deraf gaf
ock Stats-Utskottet i sitt yttrande (utlåtande N:o 12, s. 28), att pensionsålderns
nedsättning »ej torde böra sträckas öfver hvad K. Mit, i enlighet
med Sundhetskollegii hemställan föreslagit.» Jag skall derför ytterligare
erinra endast om tvenne omständigheter. Den ena är, att medicinalstyrelsen
numera förordnat pensionsålderns sänkande till 55 lefnads- och
25 tjensteår. Den andra, att Riksdagen år 1877, i grunderna för pensionering
af arméns befäl och underbefäl med vederlikar, till 55 år faststält
pensionsåldern för en del regementsofficerare, för bataljonsläkare
och bataljonsveterinärer m. fl., samt till 50 år för officerare af kompaniofficersgrad
m. fl.: det är väl ej någon öfverdrift om man påstår att
provinsialläkarens verksamhet på det slagfält, der han står ansigte mot
ansigte med döden, i allmänhet förutsätter en icke mindre »rörlighet»,
än de nämnda militära tjenstemännens.

Detta om de nuvarande pensionsvilkoren. Vill man rätt bedöma provinsialläkarens
löneförmåner, så torde dessa böra betraktas i förhållande
till den tid, läkarens yrkesstudier kräfva, i förhållande till den lifslängd,
som den begynnande praktiken på denna bana har att påräkna, i förhållande
till de inkomster utom lönen, provinsialläkaren kan förskaffa
sig, i förhållande till statens öfriga embets- och tjenstemäns aflöning;
hvarjemte det ej lär vara ur vägen att tillse, hvilka provinsialläkarens
Bill. till Riksd. Prot. 1881. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Häft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105

åligganden enligt lag och vid lagligt ansvar äro, eftersom origtiga föreställningar
derom synas råda på mer än ett håll.

Hvad först nämnda synpunkt vidkommer, så framgår af en år 1873
offentliggjord tioårs-statistik (se: »Kortfattet fremstilling af det medicinske
undervisnings- eg examensvassen og af medicinalforholdenes administrative
ordning i Danmark, Sverige og Norge. Udarbejdet af det
ved det nordiske laegemöde i Göteborg i 1870 nedsatte udvalg.» Kjöbenhavn
1873), att i Sverige medeltiden för den medicinska kursen,
räknad ifrån den dag, då studentexamen, och till den dag, då licentiatexamen
aflagts, utgjort 10 år och 7 månader®), samt att, då medelåldern
för inskrifning vid universitetet var 21 år, den medicinska kursen i allmänhet
afslutas först efter fylda 31 år. Af den nyss anförda källan
framgår vidare, att den medicinska kursen är längre i Sverige än i
Norge och Danmark. Det torde förtjena att anmärkas, att ifrågavarande
undersökning föranleddes af den på nordiska läkaremötet i Göteborg
1870 väckta frågan om reciprocitet mellan de tre ländernas läkare
med hänsyn till rätt att utöfva medicinsk praktik, och att, sedan undersökningens
resultat blifvit framlagda å naturforskaremötet i Kjöbenhavn
1873, det uttryckligen erkändes af en bland dem, som bragt reciprocitetsfrågan
å bane, att skiljaktigheten i förhållanden, som måste vara
öfverensstämmande, ännu vore alltför stor, för att man skulle kunna
påyrka reciprocitet (se: »Forhandlinger ved de skandinaviske naturforskeres
ll:te mode i Kjöbenhavn, 1873», sid. 494.) — Att i flere andra
länder den medicinska studiikursens längd, är mycket mindre än i
Sverige, torde vara väl bekant.

Hvad kostar nu den långvariga kurs, genom hvilken läkaren grundlägger
sin kompetens? Beräkningar, som framlades å sista provinsialläkaremötet
(jfr mötets prot. i dess »Förhandlingar») och hvilka i alla
händelser ej äro öfverdrifvet höga, utvisa, att de vid universitetet och
medicinska undervisningsanstalter nedlagda kostnader i medeltal belöpa
sig till mer än 15,000 kr.

Om den arbetstid provinsialläkaren har att påräkna till amorterande
af dryga studiekostnader och grundläggande af några tillgångar
för efterlefvande, vill jag endast påpeka,

att, som ofvan är nämndt, den medicinska kursen i allmänhet afslutas
först efter fylda 31 år; samt

*) I denna beräkning äro likväl frånräknade de ej få undantagsfall af vida långvarigare
studiikurs, hvilka, medräknade, skulle hafva höjt nämnda tidslängd med ytterligare
minst 1 år, medan åter, såvidt jag funnit, undantagsfallen i motsatt rigtning icke äro
frånräknade och sålunda medverka till att sänka medelsiffran.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

att de under åren 1840—1860 aflidna 77 provinsialläkares ålder vid
tjenstetillträdet i medeltal var 35,5 år, deras medelålder vid döden 57,9
år, deras medeltjenstetid 18,5 år; (jfr »Den svenska provinsialläkareinstitutionen»,
Göteborg 1877, sid. 9.)

Vidkommande provinsialläkares inkomster utom lönen hänvisar jag
främst till den af provinsialläkaremötet till medicinalstyrelsen afgifna
framställning med tillhörande bilagor, der det, på grund af uppgifter,
insamlade från fem sjettedelar af de vid 1880 års början med läkare
försedda distrikten, beräknas att medelinkomsten af ackorder och löspraktik
uppgår till 2,467 kronor; och att med tillägg af inkomst af embetsförrättningar
(i medeltal 230 kronor), inkomsterna utöfver lönen
uppgå till öfver 2,700 kronor i medeltal för 101 distrikt. Men i hälften
af de i en till medicinalstyrelsen inlemnad tablå upptagna 101 distrikten
understiger den verkliga inkomsten betydligt detta medeltal, i
det att 52 af dessa 101 distriktsläkare uti inkomst utöfver lönen befinnas
hafva i medeltal blott omkring 1,600 kronor. Att åter i en mindre del
af distrikten (23 af de 101) verkliga inkomsten ej så litet öfverstiger
medeltalet för samtliga distrikten, är lika sant, som det är tydligt, att
detta ej gagnar de sämre distriktens läkare. För det andra hänvisar
jag till ett denna motion till Utskottet åtföljande utdrag ur 1879 års
taxeringslängder, utvisande provinsialläkarnes uppskattade inkomst afallmän
och enskild tjenst, rörelse, näring och yrke, hvilket utdrag gifver
vid handen, bland annat, att mer än halfva antalet taxerats till belopp
varierande mellan 2,000 och 4,000 kronor sammanlagd inkomst af tjenst
och yrke.

Sådana inkomsters tillräcklighet för provnsialläkarens och hans familjs
utkomst, barnens uppfostran, amortering af studieskulder, grundläggande
af de efterlefvandes försörjning belyses af följande, i meranämnda
framställning till medicinalstyrelsen meddelade, uppgifter om
affärsställningen i de sedan 1840 aflidna provinsialläkarnes sterbhus:

»Af ifrågavarande läkare hafva 49,5 procent efterlemlemnat mindre
än 2,400 kronor, d. v. s. ej sällan brist; 29,5 procent hafva egt någon
förmögenhet vid död stillfället, hvilken dock icke uppgått till beloppet af
studiikostnaderna; 21 procent hafva efterlemnat något större förmögenhet,
i medeltal 47,301 kronor, Indika likväl för det mesta förvärfvats
genom lycklig affärsverksamhet, giftermål o. s. v.»

Jemför man vidare provinsialläkarens aflöning med andra embetsoch
tjenstemäns, så faller det starkt i ögonen, att de förras vida längre
studiitid och således dyrare kompetens, samt deras på grund af yrkets
beskaffenhet kortare förvärfstid alls icke tagits i betraktande vid be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

stämmandet .af löner, som utgöra hälften af t. ex. en registrators- eller
kanslisekreterarelön i statsdepartement, hälften af en kronofogdes lön
o. s. v.

Härtill svaras nu, att provinsialläkarens lön endast kan vara afsedd
att godtgöra honom för en del af hans verksamhet såsom läkare, hvilken
åligger honom såsom tjenstepligt, samt att hans tjenst icke förhindrar
honom att vid sidan af tjensten idka en inbringande yrkesverksamhet,
hvilket i allmänhet ej står öfriga embetsmän till buds. Under
det skenbart rigtiga svaret döljer sig ett så svårt missförstånd om både
gällande lags innehåll och om flere andra faktiska omständigheter, att
det vänder upp och ned på verkliga förhållandet.

Provinsialläkarens tjenst är nemligen icke af den beskaffenhet, att
såsom med andra tjenstår ofta är fallet, dess åligganden kunna något
så när uppskattas till en viss arbetsqvantitet, uttryckt i en viss arbetstid
eller ett visst antal arbetstimmar. Provinsialläkaren kan med andra
ord ej, efter fullgörande af ett visst arbetsmått, fritt disponera den öfriga
delen af arbetsdagen, han har ju ej ens nattens timmar till sitt
förfogande, när ett sjukbud kommer. Uttrycket »enskild praktik» är i
sjelfva verket oegentligt och förvillande, när det talas om provinsialläkaren,
ty denna så kallade enskilda praktik är de jure honom ålagd
som tjenstepligt och de facto ofta hufvudsakligen inskränkt till fattigpraktik.
I sin så kallade enskilda praktik väljer provinsialläkaren ej
sjelf sitt arbetsfält, han är icke den sjelfständige kontrahenten i ett fritt
aftal, utan lagen säger till honom: »c/a, eller jag straffar dig,» och den
säger vidare: »om ersättning för din möda, der den uteblifver eller är
otillräcklig, må du anlita domstolarne.» Sådant är det verkliga förhållandet,
som ju hvar och en lätt kan konstatera. Hur kommer det då
till, att föreställningarna om provinsialläkarens lagliga åligganden stundom
visa sig vara ej så litet oklara? Jag vet det ej, men deremot vet
jag, dels att denna oklarhet företrädesvis röjer sig, när fråga uppstår
om provinsialläkarens aflöning eller, i allmänhet, om hans ekonomiska
vilkor, dels att — märkligt nog — allmänheten mycket väl vet att till
det yttersta taga dessa hans åligganden i anspråk.

Provinsialläkareinstruktionens § 6 stadgar: »när en sjuk anlitar provinsialläkaren
om biträde, bör han detsamma så skyndsamt ske kan
lemna och efter yttersta förmåga enligt ed och samvete bemöda sig att
den sjuke till helsan återställa.» Skulle någon tvekan om betydelsen
af denna föreskrift kunna ega rum, så undanrödjes den fullkomligt af
Sundhetskollegiets förklarande i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande
i Stora Kopparbergs län den 22 Mars 1875, hvaraf framgår,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

att en provinsialläkare under alla förhållanden är skyldig att lemna
den läkarevård, som af honom begäres, honom obetaget att sedan i laga
ordning söka utfå den ersättning, hvartill han anser sig berättigad, samt
att, då numera någon taxa för provinsialläkares ersättning för lemnadt
biträde åt sjuke i »enskild praktik)) icke finnes, sedan taxebestämmelserna
i 1774 års instruktion år 1862 upphäfts, ej annat för parterna
återstår, der öfverenskommelse ej kan träffas, än att vid vederbörlig
domstol tvista ovi ersättningen. Förhållandet är sålunda, att provinsialläkaren
är lagligen förbunden att till hvem det vara må inom hans distrikt,
som hans biträde påkallar, ofördröjligen lemna sitt biträde, men
åtnöjas med att, der ersättningen antingen blifvit för ringa eller ock
alldeles uteblifver, vädja till rättsskipningens osäkra hjelp. Med andra
ord, provinsialläkarens praktik är, enligt lag och lagtillämpning, i främsta
rummet tvångspraktik hos dem, som antingen ej kunna eller ock ej
vilja betala honom för hans möda. De ega att, när som helst, fordra

hans biträde, och han skall, vid ansvar som för tjenstefel, lyda kallel sen,

med rätt att sedan vid domstol »tvista)) om den uteblifna ersättningen.
Icke utan skäl yttras derför i det senaste provinsialläkaremötets
framställning till medicinalstyrelsen:

»Genom detta stadgande åläggas vi, såsom ingen annan i statens
tjenst varande embetsman, att tjenstgöra på hvad tid af dygnet som helst,
att utan afseende på väderlek, väglag eller fortskaffningsmedel genast
lemna det biträde, man begär och som ofta föranleder flere mils resor,
att härvidlag icke tänka på, om den hjelpsökande är fattig eller rik,
och sålunda icke heller derpå, om vi utöfver vår knappa lön få någon

eller ingen ersättning. Betänker man, att i de flesta distrikt hälften,

ja, kanske ända till tre fjerdedelar af befolkningen är mindre bemedlad,
bestående af smärre hemmansegare, arrendatorer, torpare, tjenare, inhysesfolk,
hvilka, utan att vara egentliga fattighjon, likväl icke kunna
gifva läkaren något billigt vederlag för det biträde han lemnar, samt
att ingen annan än provinsialläkaren är af sin embetspligt bunden att
bispringa dessa, så är det lätt förklarligt, hvarför medelinkomsten af
vår löspraktik ej är större än den är; och skall den för visso blifva än
mindre i den mån nyssnämnda samhällsklasser vänja sig att mera rådfråga
läkare, och sålunda taga ännu mer af vår tid i anspråk. Den

*) En provinsialläkare har vägrat att följa kallelse till sjukbesök, dels emedan den,
som lät kalla honom, nekat godtgörelse för de resor, han förut för dennes räkning och
mot löfte om ersättning gjort, dels i följd af den kallandes i öfrigt otillständiga beteende
mot honom. Med anledning af anföi’da klagomål afgaf Sundhetskollegium ofvannämnda
förklarande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

förmögnare klientelen har genom distriktens delning och de många
ofvan uppräknade läkareplatsernas inrättande skingrats åt alla håll, men
sjukvården för den obemedlade befolkningen hvilar fortfarande på provinsialläkaren,
och det obligatoriskt.»

Jag har härmed betraktat provinsialläkarens aflöningsförhållanden
från de synpunkter, som synas mig vara de väsentligaste. I det anförda
är emellertid intet yttradt om de dels nya, dels vidgade åligganden,
som helsovårdsstadgan af år 1874 anvisar åt provinsialläkaren.
Några ord härom torde ej vara ur vägen. „

Huruvida den nya helsovårdslagstiftningen, hvilken ju betraktas såsom
ett betydande framsteg, skall, på landsbygden, blifva en verklighet
eller förblifva blott en död bokstaf, det beror hufvudsakligast deraf,
huruvida man tilldelar provinsialläkaren en sådan ställning, att han kan
egna sina krafter åt genomdrifvandet af de anordningar och reformer i
sundhetens, i den preventiva sjukvårdens intresse, hvilka ännu möta väsentliga
hinder i eu af fördomar och bristande insigt hos den stora
mängden alstrad likgiltighet, och hvilka derför måste främjas bland
annat genom oaflåtliga bemödanden att reda allmänhetens föreställningar
om helsovårdens uppgift och betydelse vid sidan af åtgärderna för
sjukvården. Om det är en ostridig sanning, att — såsom Sundhetskollegium
i utlåtande till Kongl. Magt af 11 April 1859 yttrade — fyllandet
af behofvet af enskild sjukvård i vårt land icke kan öfverlemnas
åt den enskilda omtanken, emedan »åtminstone hos en stor del af allmogen
och arbetsklassen i allmänhet saknas både håg att söka och förmåga
att bekosta den sjukvård, som, alltid behöflig, framför allt är alldeles
oundgänglig till förekommande och hämmande af folködande farsoters
utbredning och härjningar»; så torde med ännu större skäl kunna
sägas, att de omfattande åtgärder till en tidsenlig, den vetenskapliga
erfarenhetens anvisningar motsvarande helsovård, hvilka stadgan af 1874
fordrar, hafva ännu svårare hinder att bekämpa, och att nämnda stadgas
reformprogram skall, hvad landsbygden angår, under eu lång framtid
stanna vid vackra önskemål, om man ej åt denna reforms naturlige
målsmän, provinsialläkarne, bereder en sådan ställning, som rimligen
tillåter att på dem ställa nya eller väsentligen ökade anspråk.

Slutligen bör äfven erinras derom att, medan i de löneregleringar,
som under en följd af år pågått, stadgats rätt till semester (1 eller IV2
månad), hvarunder ej mindre tjenstgöringspenningarne än lönen få oafkortade
uppbäras, provinsialläkaren åter icke har någon semester. I
förbigående må tilläggas, att, enligt hvilande förslag till ny instruktion,
förste stadsläkaren i Stockholm skall ega att åtnjuta semester under 6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

veckor årligen, samt att ett landsting förlidet år beviljat anslag till
arfvode för vikariat vid länets lasarettsläkares tjenstledighet.

Jag tror mig hafva ådagalagt, att provinsialläkarnes behof af en
väsentlig löneförbättring är oafvisligt. Emellertid torde det gifvas ett
annat sätt att lösa denna fråga, ett annat sätt att förse landsorterna
med läkare. Om man vill upphäfva § 6 af instruktionen, om
man vill tillåta, men ej såsom tjenstepligt vid laga ansvar ålägga provinsialläkaren
att idka »enskild» praktik, om man således vill frigifva
hans verksamhet utanför den allmänna helso- och sjukvårdens sfer, och
i det hänseendet likställa honom med andra utöfvare af läkarkonsten,
så skall utan tvifvel en »modus vivendb) snart utveckla sig, som i det hela blir
för honom tillfredsställande, så skall läkarens och allmänhetens inbördesförhållande
lätt regleras genom det ömsesidiga tillmötesgående, som uppstår,
när ej, såsom nu, den ena parten har att befalla, den andra blott att lyda.
Provinsialläkarens lagstadgade embetspligter skulle sålunda inskränkas
till de åligganden i den allmänna helso- och sjukvårdens tjenst, för
hvilkas skull han väl egentligen är en statens embetsman och uppbär
en dem något så när motsvarande lön; men den s. k. enskilda sjukvård,
hvilken staten nu ålägger honom att mot en af domstols utslag beroende
ersättning utöfva, hvilken binder honom i hans verksamhet, men hvilken
han behöfde få utöfva fritt, för att genom den förskaffa sig ett tillräckligt
supplement till den ringa lönen, den skulle då blifva hans väsentliga
förvärfskälla, hvilkens gifvande kraft komme att bero af hans skicklighet
och hans nit. Ingen provinsialläkare skulle då hafva att klaga
öfver staten, dess lagstiftning och dess lönebelopp.

Denna utväg kan synas lockande, ty staten skulle undslippa en löneförhöjnings
summa och likväl kunna säga sig hafva sörjt för tillgång å
läkare. Men det tål att besinna, om den är att tillråda. För min del
vågar jag påstå, att detta sätt att undgå eu måttlig statsutgift vore
betänkligt. Med visshet kan man förutse, att kommunerna i allmänhet
ej skulle träda emellan för att bereda de fattige den sjukvård, som
staten nu genom provinsialläkareinstitutionen förskaffar dem, ty kommunerna
skulle då få underkasta sig kostnader, reglerade af lagen om
tillgång och efterfrågan. Och hvilka siffror dessa kostnader kunna förete,
skall jag med ett exempel belysa. Sedan för ett par år sedan tvenne
socknars i Vesterdalarne ansökan om anslag till en ny provinsialläkaretjenst
afslagits, men samtidig ansökan om tjensteårsberäkning för blif -

32 Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

vande distriktsläkare bifallits, antogo nämnda kommuner distriktsläkare på
följande vilkor:

Fri bostad med trädgårdsland; 5,000 kronor fast lön; 1 krona för hvarje
recept, hvarför i händelse af bristande tillgång kommunen debiteras;
2 kr. 50 öre för hvarje sjukbesök inom en fjerdingsvägs afstånd (och
så vidare i förhållande till afstånd och tidsutdrägt: t. ex. 10 kr. för
resa, som kräfver mer än ett, 15 för mer än två dygn etc.); 2 kr. 50
öre för hvarje besök, som, efter föregående anmälan, sker under pågående
resa till eller från annat sjukbesök; kostnaden för sjukbesök hos
medellöse gäldas af kommunen; hvarje år 10 dagars och hvart tredje
år 1 månads tjenstledighet utan skyldighet att under tiden hålla vikarie.
Årsinkomsten uppgifves till 7,900 å 8,000 kronor, understiger således
föga den summa (8,336 kronor), hvartill de å senaste provinsialläkaremöte
framlagda statistiska beräkningarna uppskattade värdet af en provinsialläkares
årliga arbete.

Om, såsom jag antager, kommunerna ej skulle finnas benägna att
fylla den lucka, som komme att öppnas genom upphäfvande af § 6 i provinsialläkarnes
instruktion, så skulle staten enligt mitt förmenande genom
anlitande af detta alternativ för frågans lösning, svika sin pligt att
skydda de arme och hjelplöse. Och den skulle derigenom äfven handla
mot sitt eget och mot de bättre lottades intresse, ty den skulle derigenom
gifva näring åt ett föreställningssätt, som ändå blott alltför lätt
uppammas och som gifvit upphof åt den s. k. sociala frågan, att nemligen
samhällets förmåner äro ett fåtal utvaldes orättfångna arfvedel.
Jag vet ej, om möjligen detta mitt yrkande, att staten bör sörja för
läkarevård åt de fattige, skall stämplas som socialism. Kanske skall
dock den beskyllningen uteblifva, om jag erinrade derom, att år 1878
Första Kammarens ålderspresident yttrade, att staten borde förbättra
provinsialläkarens ställning, för att sätta honom i »bättre tillfälle att
kunna hjelpa många utan så stort afseende på ersättning för denna
hjelp.))

Såvidt jag kunnat utröna, har emellertid ifrågavarande lösning af
provinsialläkare frågan tillvunnit sig starka sympatier inom provinsialläkarecorpsen.
Och det är ej förunderligt, att provinsialläkarne i sin
betryckta ställning stannat vid det senare alternativet af detta »antingen
— eller». Man kan ej förtänka dem, att de, ehuru sannolikt ej
förnekande de betänkliga följderna för den fattiga landtbefolkningen,
ej kunna annat än önska en snar afgörelse, äfven om valet mellan alternativen
skulle utfalla på det senare, enligt min tanke, ur samhällets
synpunkt och för en stor mängd af dess medlemmar, olyckliga sättet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

Låter man provinsialläkarens bana förblifva så mödo- och bekymmersam
som hittills, skola antagligen allt färre och färre unga läkare
vända sig åt detta håll. På ett eller annat sätt skall dock behofvet af
läkarevård framtvinga något slags tillgång för denna. efterfrågan. Det
är ej ett spöke, jag frammanar, då jag förutsätter möjligheten af tanken
på en särskild, lägre kategori af läkare, ett slags legitimerade qvacksalvare.
Ty, som väl bekant är, har man ju för blott få år sedan föreslagit
en sådan kategori af veterinärer, med uppgift att sköta »mindre
bemedlade djuregares» kreatur (K. M:ts proposition, N:o 40, år 1875,
sid. 29). Det är alldeles lika rimligt — eller orimligt — att yrka ett
sämre slags läkarevård för »mindre bemedlade» menniskor. Har det
ena kunnat på allvar ifrågasättas, så ser jag ingenting hindra att det
andra kan bringas å bane med åberopande af välbekanta statsregle ringsmotiv.

■ .... n .

I öfverensstämmelse med sista provinsialläkaremötets framställning

till Medicinalstyrelsen tillåter jag mig derför att föreslå, att

Riksdagen behagade besluta, att provinsialläkarnes
lön höjes till 3,000 kronor med fyra ålderstillägg
af 500 kronor efter 5, 10, 15 och 20 års tjenstgöring,
samt att pensionsåldern sänkes till 55 lefnads- och 25
tjensteår.

Stockholm den 28 Januari 1881.

A. Hedin.

Bill. till Riksd. Prot. 1881. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Häft.