Motioner i Andra Kammaren, N:o 104

Motion 1894:104 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.

1

(|<llf li1» ><|

ti filtull

|[|/ t»l

*1 i ji

u ;l eu i It
intill , -

N:o 104.

Af herr A. Bexell, om skrifvelse till Kong1. Maf.t med begäran
om utgifvande för framtiden af »Pharmacopeea Suecica»
på svenska språket.

I gamla tider, då lärdomen var ett ringa fåtals egendom och den
allmänna folkbildningen intog en mycket låg nivå, kunde det för mängden
af menniskor ställa sig såsom en likgiltig sak, antingen latinet eller
något annat språk var vetenskapens tungomål. I våra dagar sträfvar man
att sprida vetandets ljus till alla samhällslager, folkbildningen står på en
hög ståndpunkt, och äfven den högre vetenskapliga odlingens frukter hafva
börjat utskiftas till andlig förkofran för hela folket.

Under sådana förhållanden är det icke mer än en billig fordran, att
latinet får lemna plats för modersmålet i alla sådana skrifter, hvilka icke
uteslutande tillhöra det internationella utbytet af högre vetenskapliga forskningsresultat.
Det finnes skäl för att »Acta matematica» utgifves på
latin eller andra främmande språk, men det saknas skäl för att »den
svenska farmakopéen» affattas på samma för folkets flertal otillgängliga
språk.

Droguernas och äfven de sammansatta läkemedlens namn kunna visserligen
icke alla öfversättas till svenskan. Den medicinska nomenklaturen
är dessutom internationel, hvadan det skulle vålla så väl apotekarne
som i främsta rummet läkarne stora svårigheter, om de latinska, af hela
den medicinska verlden antagna medikamentsnamnen helt enkelt utbyttes
Bih. till Biksd. Blot. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 23 Höft. (N:is 104—109.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.

mot svenska benämningar. Hvad man här vid lag kan begära är endast,
att i de fall, der sådant låter sig göra, svenska namn i farmakopéen upptagas
jemte de latinska, samt att i läkarnes recept de svenska benämningarne,
så vidt möjligt, komma till användning Redan nu är i »Pharmacopsea
Suecica» en hel mängd namn på droguer öfversätta, och det vill
synas, som om åtminstone dessa officielt erkända svenska beteckningar
borde kunna användas i läkarerecepten i stället för de obegripliga latinska
namn i starka förkortningar, som nu begagnas. Det bör ej kosta läkaren
större möda att skrifva t. ex. »Fläderblommor» än »Flores Sambuci», men
för patienten får det väl anses som en afgjord fördel, om han sättes i
stånd att sjelf läsa sitt recept och efterse, hvad det är som ordinerats åt
honom. Många finnas, som hysa en öfverdrifven fruktan för medikamenter,
i tanke att de samt och synnerligen innehålla mer eller mindre giftiga
ämnen. I sådana fall skulle det för visso mången gång verka lugnande,
om patienten såge, att t. ex. den tillsats, som förskräckt honom
under det mystiska namnet »Carb. Cato. Cret.» ingenting annat vore än
oskyldig krita. Om läkarne, när så ske kunde, skrefve sina ordinationer
på svenska, är det väl möjligt, att något af den hemlighetsfulla nimbus,
som omgifver doktorns föreskrifter, komma att försvinna; men vore
väl dermed någon skada skedd?

Det är att märka, att från den tid, då latinet var allherskande, då
bibeln endast fans på latin och den latinska messan var svenska folkets
gudstjenst, har latinets nedgång hållit jemna steg med uppgången af begreppet
»allmänhet». Och i samma mån betydelsen af detta begrepp
klarnar i folkets medvetande, skall sista användningen försvinna af ett
språk, som mer än mycket annat varit ett värn för fåväldet mot allmänhetens
berättigade anspråk.

Det önskningsmål, som här antydts, torde dock icke kunna vinnas
med en gång. Först och främst må man se till att få farmakopéen så
långt möjligt försvenskad.

För inträde vid farmaceutiska institutet fordras endast att hafva
genomgått sex klasser af högre elementarläroverk. Det säger sig sjelft,
att latinkännedomen under sådana förhållanden ej kan vara särdeles grundlig
hos de unga apotekareämnena, och det torde i de flesta fall vara
dem fullständigt omöjligt att ur den af k. medicinalstyrelsen utgifna
»Pharmacopsea Suecica» inhemta det nödiga kunskapsmåttet i fråga om
droguernas art, utseende, egenskaper och skötsel samt läkemedlens beredning.
Bästa beviset härpå är, att redan för länge sedan på privat väg
utgifvits en svensk öfversättning af den svenska farmakopéen, hvilken
öfversättning utgått i ett stort antal upplagor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.

3

Då det emellertid måste anses högeligen oegentligt, att en lärobok
och hjelpreda, utgifven af offentlig myndighet, är affattad på ett språk,
som gör den obegriplig för dem, för hvilka den i främsta rummet är afsedd,
och då det s. k. apotekarelatinet icke lär utmärka sig för den klassiska
renhet och skönhet, att romarspråkets vänner för den skull kunde
önska det bibehållet, får jag, under åberopande af hvad jag här ofvan
anfört, hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla det täcktes Kongl. Maj:t meddela föreskrift
derom, att den af kongl. medicinalstyrelsen utgifna
»Pharmacopaea Suecica» för framtiden måtte affattas
på svenska språket.

Anhålles om remiss till tillfälligt utskott.

'' i n /. TfjH 1/

Stockholm den 27 januari 1894.

Alfr. Bexell.

v

i

i