Motioner i Andra Kammaren, N:o 103

Motion 1892:103 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 103.

N:o 103.

Af herr J. Mankell, om medels anskaffande till lifsmed elstullar nes
upphäfvande eller suspenderande o. s. v. genom stambanors
byggande med lån i stället för anslag.

Enligt hvad jag nämnde under senaste debatt i Andra Kammaren
vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition rörande statsregleringen för
år 1893, hade jag då undertecknat den motion om totalt upphäfvande
af lifsmedelstullarue under år 1893, som derefter framlemnades, och
ansåg mig derför skyldig att äfven angifva sättet för ersättande af de
statsinkomster, hvilka derigenom skulle gå förlorade.

Dessa inkomster torde, enligt gjorda ungefärliga beräkningar kunna
anses uppgå till omkring 8,000,000 kronor. Och anser jag, enligt
hvad jag äfven vid besagde remiss yttrade, detta belopp lämpligast
kunna anskaffas, dels genom upptagandet af ett lån på 4 millioner kronor
till fortsatt byggande af norrländska stambanan, i stället för det anslag
af samma summa, som af herr finansministern blifvit ifrågasatt, dels
genom en tilläggsbevillning på 4 millioner till den nu till ungefär
samma belopp beräknade bevillningen af fast egendom samt af inkomst
för år 1893.

Med hänsyn till våra stambanors byggande med anslag i stället
för lån, såsom på de senare åren egt rum, ber jag få erinra om hvad
jag under föregående års remissdebatt yttrade i Andra Kammaren. Jag
framhöll då, huruledes man, efter att under 30 år byggt stambanor
med lån, efter hand började delvis dertill anslå anslag, för att på senaste
åren alldeles öfvergå till detta sätt för penningars anskaffande.
Vidare huruledes detta skett utan tillräckliga skäl, då Sveriges statsskuld
i jemförelse med andra länders vore utan betydenhet, då inga

Motioner i Andra Kammaren, N:o 103.

11

svårigheter yppats i afseende på dess amortering, hvilken fortgick med
sjunkande amorteringsprocent och med fördelaktiga konverteringar af
lånen, då i följd deraf vår statskredit vore orubbad, hvilket intygades
genom de allt fördelaktigare vilkoren för våra utländska lån, och slutligen
då man i alla fall ej konseqvent kunde fullfölja systemet med
anslag, emedan man bJefve tvungen att låna till inköp och fulländande
af Luleå—Ofotenbanan sannolikt inemot 30 millioner kronor.

Dessa skäl för lånevägens återbeträdande torde numera för sig
hafva så mycket större fog, som statsinkomsterna väsentligen minskats
och herr finansministern sjelf, i sitt anförande till statsrådsprotokollet
af den 13 januari innevarande år, medgifvit, att man efter år 1894
åter skulle kunna nödgas öfvergå till lånevägen. För att fylla den
genom lifsmedelstullarues upphäfvande uppstående luckan, är jag likväl
af den meningen, att sådant bör ske redan under statsregleringen för
år 1893.

Hvad beträffar användandet för samma ändamål af en tilläggsbevilining,
hvilken äfven förut i brydsamma fall blifvit anlitad, anser
jag denna utväg till nya inkomsters anskaffande så mycket mera lämplig,
som derigenom de bemedlade klasserna, hvilka af lifsmedelstullarne
haft mesta fördel eller åtminstone minsta känning, skulle kunna bidraga
till deras afskaffande åtminstone i samma mån, som de af dem
mest lidande klasserna, då man tager skatteförmågan i betraktande.

Användandet af denna utväg skulle dessutom kunna anses innebära
en öfvergång till det skattesystem, som i de obemedlade klassernas
intresse allt högljuddare påkallas, nemligen till anlitandet i allt högre
grad af inkomstskatten. Och om man häremot skulle vilja använda
bristfälligheterna i vår nuvarande bevilluingsstadga, hvilka egentligen
utfalla till de bemedlades fördel och de obemedlades nackdel, så torde
dessa vid en så måttlig förhöjning hafva mindre att betyda, om de
äfven i framtiden och vid inkomstbevillningens ytterligare höjande
måste påkalla en omarbetning af bevillningsstadgan.

Slutligen torde böra erinras, att anlitandet af en tilläggsbevillning
icke, såsom man ännu emellanåt af ren okunnighet eller något ännu
värre skäl hör antagas, det ringaste inverkar på den kommunala beskattningen,
hvilken, då blott tillägg ifrågasättes, fortgent måste utgå
i förhållande till den ursprungliga bevillningens belopp.

Emellertid vågar jag dessutom föreslå, att nämnda båda utvägar
till statsinkomsters anskaffande måtte användas icke allenast för år
1893, utan äfven retroaktivt för år 1892.

Herr finansministern har antydt, att till betäckande af den brist

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 103.

i redan beslutad statsreglering, som skulle uppkomma genom lifsmedelstullarnes
delvisa suspension under år 1892 till ett belopp af 4 å 5 millioner,
skulle användas den inkomst af ungefär 4 millioner, hvilken antagits
uppkomma genom nya tullar på industri- och lyxartiklar, hvilka
efter åtskilliga handelstraktaters utlöpande skulle kunua påläggas. Dessutom
har af enskild motionär föreslagits, att denna suspension skulle
eg a rum i ännu vidsträcktare mån, än den af regeringen ifrågasatta,
hvarigenom ännu större behof af inkomster uppstode.

Enligt min åsigt måste den inkomst, som genom nyssnämnda
traktatstullar skulle uppkomma, betraktas såsom särdeles osäker och i
alla händelser, åtminstone hvad industritullarne beträffar, vara af den
beskaffenheten, att derigenom ytterligare tyngande förbrukningsskatter
läggas på de obemedlade klassernas skuldror eller åtminstone industriens
utveckling förhindras, hvilket äfven redan blifvit anmärkt af den komité
af sakkunnige män, som af handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg
blifvit tillsatt.

I följd deraf anser jag att vid betäckande af det felande beloppet
för 1892 icke räkning i någon vidsträcktare mån bör göras på nämnda
nya tullar, utan att de felande inkomsterna i stället böra ersättas medelst
låns upptagande till fortsatta stambanebyggnader eller medelst
tilläggsbevillning i större eller mindre omfång — båda delarne till det
belopp, som kan vara erforderligt.

Båda utvägarne lära äfven kunna anlitas till statsinkomsters anskaffande,
om möjligen för år 1893 lifsmedelstullarne blott delvis skulle
upphäfvas, eller om man till betäckande af samma års utgifter ej anser
sig böra anlita traktatstullarne eller andra mindre lämpliga statsinkomster.

Att här ingå i något bedömande af herr finansministerns beräkningar
för ytterligare statsinkomsters anskaffande under år 1894, torde
vara mindre behöfligt, då det ännu står i vida fältet, huruvida de ökade
statsutgifter, som skulle uppkomma genom försvarets förstärkning och
grundskatteafskrifningens fortsättande, skola beslutas eller icke. Emellertid
har jag ej kunnat underlåta att begagna detta tillfälle att på
förhand protestera mot den maltskatt på 3,000,000 kronor, som för
bestridandet af nämnda utgifter lärer vara tillämnad, för så vidt tanken
på densamma skulle kunna utöfva något inflytande på ordnandet af
1893 års statsreglering.

Maltskatten skulle utgöra en ytterligare förbrukniugsskatt utöfver
alla de för de obemedlade klasserna tyngande sådane, som vi redan
hafva, samt sålunda ännu mer öka deras börda. Jag vågar bestrida

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 103.

herr finansministerns åsigt, att den skulle kunna verka till nykterhetens
befrämjande och vara önskvärd för sedligheten. Tvärt om har
man länge betraktat ett godt och lättdrucket Öl såsom ett väsentligt
medel att motverka spritdryckers begagnande. Om det i rörelsen utsläppta
ölet vederbörligen kontrollerades med afseende på användandet
af ohelsosamma och rusgifvande ämnens inblandning, skulle dess möjliga
skadlighet till större delen kunna omintetgöras. Äfven den senast
samlade nykterhetskonferensen har, trots mycken meningsskiljaktighet
i öfrigt, icke ansett maltskatten behöflig till nykterhetens befrämjande.

Mitt yrkande är således, på grund af hvad jag ofvan haft äran
anföra, att, för händelse lifsmedelstullarue i sin helhet eller delvis under
år 1893 skulle upphäfvas, eller under år 1892 till större eller mindre
belopp suspenderas, eller i öfrigt under år 1893 andra statsinkomster,
än de i kongl. propositionen om statsregleringen för sistnämnda år
angifna, anses böra användas, dessa måtte ersättas med lån i stället
för anslag till stambanors fortsatta byggande samt med tilläggsbevillning,
hvardera till ett belopp af 4,000,000 kronor eller erforderliga
delar deraf.

Men som det förra af dessa båda yrkanden synes böra behandlas
af statsutskottet och det senare af bevillningsutskottet, får jag härmedelst
med afseende på det förra vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta:

att till betäckande af de statsinkomster, som
skulle bortgå genom lifsmedelstullarnes afskaffande
under år 1893 eller om andra statsinkomster, än de
i kongl. propositionen för samma år angifna, skulle
anses böra användas, lån måtte upptagas till bekostande
af norrländska stambanans byggande till ett
belopp af 4,000,000 kronor eller erforderlig del deraf;
och

att samma åtgärd retroaktivt måtte vidtagas i
sin helhet eller delvis till betäckande af de statsinkomster,
som skulle bortgå genom lifsmedelstullarnes
suspenderande under år 1892.

Om remiss till statsutskottet anbålles.

Stockholm don 30 januari 1892.

J. Mankell.