Motioner i Andra Kammaren, N:o 102 (Motion 1892:102 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 102.

hane egen bevillning till staten att utgå med lika
belopp eller del deraf, fördelad på läsårets båda terminer.

< ■, :• 1 Mf-> />'' 1\ 7 : J .11;. ! ''»•:; ii 7 fi''3 i;Vu. - i

Stockholm den 30 januari 1892.

^ -t ; .'' |jit.- = i -»i u . -V- . iy. .v :;•**'' n\ '' j ;i t > ''it o. r V

J. Eklund,

från Kalmar län.

xr rni. { srob t: b
''i JO KgfiglV
.novink i rf! Äo-<

N:o 102.

nop '':;;i - <1 ■ ;A;: r1 onn uor.n noD »fri a o v

*, . I; i/:*{ J iod iiU ''*• r .1 ‘ • Hj • ’ : i ,?:lf

Af herr R. PeterSSOn i Skurö, om upphäfvande af vissa stadganden
i kyrkolagen m. m.

;;_;v.n.. ;; , , J; <’ . ■■ •; / .•>! riplgimjjö i

, !, . ■ .M .. . ; . . ; . - V , '' '' it .. ■ • f ; •• • , • * ; ''■

I närvarande tid, då lifliga andliga rörelser äro rådande och
mägtiga krafter i verksamhet för att omkullstörta den bestående ordningen
äfven inom det kyrkliga området, ja omintetgöra till och med
tron på en personlig Gud, och då dessa krafters banérförare ofta såsom
vapen använda de rådande missförhållandena inom statskyrkan, i det
att många föråldrade institutioner och bruk, som på sin tid väl kunde
hafva något berättigande, men hvilka nu, då eu stigande upplysning
gjort allmänheten mera mogen att äfven i andliga frågor tänka och
döma, endast betraktas som »sekelgamla orättvisor» samt fostra partioch
meningsskiljaktighet der, hvarest enhet och kärlek framför allt
borde råda, synes det. mig vara fosterlandsälskande lagstiftares pligt
att, der så kan ske, afskaffa de privilegier och företräden — i forntiden
af ofta mycket ringa anledning tillagda vissa personer och stånd
— som, oaktadt den orättvisa de innebära, ännu i dag gälla såsom lag,
hvilka, då de inuehafvas och utöfvas af personer, som sakna allt inflytande
på de andliga rörelserna, äro för vår tid högst olämpliga, och
betraktas med ovilja och missnöje af det stora flertalet.

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 102.

Bland dessa otidsenliga institutioner intager det så kallade »Jus
patronatus» ett betydelsefullt rum. Den enklaste rättvisa och billighet
fordrar, att de, hvilka bidraga till aflöningen af sina sockenprester,
böra hafva rättighet att till så vigtiga embeten kalla och välja de
personer, till hvilka de kunna hafva fullt förtroende, förutsatt att de
innehafva de för öfrigt i lag föreskrifna kompetensvilkor. Men att en
enda person, som genom arf, köp eller andra omständigheter blifvit
innehafvare af sådan jordfastighet, hvarmed patronel rättighet är förknippad,
skall, utan församlingens hörande, kalla och förordna prestman,
det är något, som i vår tid ej kan annat än uppröra sinnena
och verka ett onaturligt förhållande emellan församlingen och dess
själasörjare samt gifva anledning till separatism och okyrklighet, och
då den påtvingade prestmannen dertill saknar de egenskaper, som hans
embete kräfver, framkallas derigenom förakt för religionen, otro
och fritänkeri. Dertill kommer att på några ställen, der patronel rättighet
utöfvas, misstänkas kan, att innehafvaren rent af säljer befattningen
till den mestbjudande (simoni) eller i lindrigare fall betingar sig
vissa fördelar af den kallade prestmannen, såsom befrielse från erläggande
af pastoralierna för sina jordfastigheter. Vid en blick i de
befordringslagar, som i all synnerhet för presterlig befordran varit
gällande, ser man, att all köpenskap med rösträtt strängt förkastats.
Följdriktigt bör väl icke i sådana fall, som tillsättande af presterlig
befattning å patronel^ pastorat, någon köpenskap tolereras. Och då
nu gällande kyrkoförfattningar icke uttryckligen stadga, att den patronus,
som så ovärdigt begagnar sina rättigheter, derigenom förverkar
dem — möjligen för sig, men ej för den jord han besitter — fordrar
det allmänna rättsmedvetandet, att en sådan lag förbättras och helst
på det sätt, att detta föråldrade och otidsenliga privilegium, som kallas
jus patronatus, öfver hela riket afskaffas, på det att församlingarne i
sådana pastorat ma fa rätt att sjelfva välja sina prester, eller åtminstone
höras, såsom vid besättandet af s. k. regala.

Skall en prest kunna utöfva ett godt inflytande inom sin församling,
. fordras att ett oinskränkt förtroende råder mellan honom och församlingen.
Har nu presten blifvit tillsatt genom simoni, eller hafva
andra oärliga inflytelser gjort sig gällande vid valet, då är förtroendet
rubbadt, och församlingen ser i sin pastor endast en vanlig tjensteman,
som arbetar för det dagliga brödet, och möter med förakt hans bestraffningar
af laster, hvilka han sjelf gjort sig till nytta, och förmaningar
till dygder, hvilka han sjelf försummat.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 102. 9

Kristendomen är ingen blott lära, utan den är förenad med lif,
och förgäfves skall den församlingslärare verka, som i sina handlingar
visar, att lära är ett och lefva ett annat.

Jag tänker att afskaffande! af jus patronatus skall vinna bifall af
alla rättänkande prester, ty utom obehaget för den patronella presten
att i många fall nödgas vara ett lydigt verktyg i patroni händer och
knappast få hafva en sjelfständig tanke, måste han dessutom i hela sitt
lif känna trycket af en skyldig tacksamhet mot en person, som han ej
kan gifva sin aktning. Detta i många fall, jag säger icke alla.

På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del behagade besluta, att
19 kapitlets 12, 13, 14, 15 och 16 paragrafer kyrkolagen
med alla dithörande författningar, bland andra
§ 7 i de adlige privilegier af år 1723, skola upphöra
att gälla.

Stockholm den 30 januari 1892.

Rob. Petersson,

från Kalmar län.

Rih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 19 Raft.