Motioner i Andra Kammaren, N:o 101 (Motion 1891:101 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

N:0 101.

Af herr N. Wallmark i Smedsbyn, om lagbestämmelser i fråga
om. skadestånd till följd af uraktlåtenhet att taga vård
om hundkreatur.

I motion, n:o 79, uti Andra Kammaren 1888 framhöll jag, att klagomål
mångenstädes å landsbygden förspordes öfver den skada, som af lösa,
utelöpande hundar tillskyndades får, som ginge i bete, likasom ock att gällande
lagbestäm meker icke lemnade egaren till hemdjuren erforderlig rättslijelp
till skydd häremot. — I Norrland vore brukligt att om sommaren
släppa faren på bete utan särskild vård eller vallning, dels på öar, dels i
hägn åder och dels i oinhägnad skogsmark. Under den tid fåren sålunda
ginge i bete hände ofta, att de öfverfölles af hundar, hvilka jagade, skadade
eller dödade dem. Den skada, som härigenom föröfvades, vore högst
betydlig, särskilt den, som skedde af jagthundar. Hvarje år inträffade, i
synnerhet vid allmänna landsvägar och i närheten af städer samt invid jagtmarker,
der harjagt idkades, att större eller mindre antal får skadades eller
dödades. Nu gällande stadganden i fråga om skydd för hemdjur mot
hundar innehölles i byggningabalken kap. 22 §§ 6, 7 och 8, hvarjemte
jagtstadgan i §§ 18 och 19 innefattade föreskrifter, hvilka medelbart kunde
sägas angå detta ämne. Den brist, som vid granskning af dessa bestämmelser
genast folie i ögonen, vore den, att det icke funnes egare af
hund vid bötespåföljd ålagdt att om hunden hålla sådan vård, att denne

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

icke inkomme å annans egor, der hemdjur betade. En dylik föreskrift syntes
dock vara af enklaste rättvisa påfordrad. Visserligen stadgar 6 § af 22
kap. byggningabalken, att »okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej
lös vara»; men denna bestämmelse, utom det att den efter sin ordalydelse
eger en allt för inskränkt tillämpning, lider derjemte af det felet att icke
vara förenad med någon straffpåföljd för öfverträdelse, ty stadgandet i 24
kap. 9 § strafflagen, hvilket lagrum talar om uraktlåten vård af kreatur,
är icke tillämpligt i afseende å hundar. Lagstiftningens mening vore alltså
visserligen, att hund, som jagade hemdjur, skulle af egaren hållas i sådan
vård, att han icke kunde göra skada; men denna grundsats vore, särskildt
i saknad af straffbestämmelse, icke på verksamt sätt genomförd. I stängselförordningen
samt i ofvaunämnda 9 § af 24 kap. strafflagen vore deremot
bötespåföljd stadgad för den, som genom uraktlåten vård om kreatur vållade,
att de olofligen inkomme på annans egor. Den jordegare, hvars fårkreatur
inkommit på grannens egor, vore alltså förfallen till böter, äfven om ingen
skada uppkomme; men om deremot grannens hundar huserade på hans
betesmarker, så finge han låta sig deråt nöja, trots all den fara för skadegörelse
samt det besvär med tillsyn och vakt om kreaturen, som detta
medförde. Sådant kan icke vara rättvist, lika visst som det jern likt 22 kap.
6 § byggningabalken strider mot lagstiftarens verkliga mening.

På dessa skäl bemstälde jag i min förut nämnda motion, att .Riksdagen
ville för sin del besluta en lagbestämmelse af innehåll, att en hvar, som
genom uraktlåten vård af hundkreatur vållar, att detsamma inkommer å
andras egor, hvarest hemdjur beta, gör sig förfallen till böter intill femtio
kronor.

Lagutskottet, till hvilket samma motion var remitterad, yttrade i sitt
utlåtande n:o 16, efter att först hafva relaterat de i motionen åberopade
lagrummen, följande:

»Erfarenheten lärer icke blott i Norrland utan äfven i andra delar
af riket hafva gifvit vid banden, att de anförda bestämmelserna icke
innefatta tillräckligt skydd mot skada, som föröfvas af hundar. De i
jagtstadgan meddelade föreskrifter afse endast att skydda jagten och hafva
således ej någon omedelbar betydelse för den nu föreliggande frågan.
Det egentliga skyddet mot skada af omförmälda beskaffenhet, som innefattas
i nu gällande bestämmelser, torde väl ligga i den hemdjurens egare
tillkommande rätt till ersättning för skedd skada. Men detta skydd förringas
i ganska väsentlig grad genom de betydande svårigheter, som i de

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sarnl. 2 Afd. 2. Band. 16 Käft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

flesta fall möta mot åstadkommande af bevisning derom, att skadan föröfvats
af ett viss egare tillhörigt hundkreatur.

Redan lagkomitén hade fäst sin uppmärksamhet vid detta förhållande
och i sitt förslag till byggningabalk, 11 kap. 21 § infört en så lydande
föreskrift: »Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara: finnes den utom
egarens gård; då hafve hvilken som helst våld att den döda»; och innehöll 22
§ i samma kap.: »Höres skada af sådant djur, som i 21 § omtalas; då
skall egaren skadan fullt gälda».

Att, såsom i motionen föreslagits, stadga böter för egare till hund,
som genom uraktlåten vård från egarens sida inkommit å annans betesmark,
kau synas väl strängt för det fall, att hund, som icke förut visat sig farlig
för hemdjur, endast uppehåller sig på ett område, der hemdjur gå i bete,
utan att tillfoga dessa någon ''skada.

Det har derför synts utskottet betänkligt att tillstyrka bifall till motionärens
förslag, sådant detsamma nu föreligger. Då emellertid utskottet
lika med motionären finner önskligt, att någon åtgärd vidtages för att råda
hot på de af motionären påpekade missförhållanden, hvarvid bland annat
synes kunna meddelas föreskrift, att egare till hund, som gjort skada å
annans hemdjur, skall vara skyldig att ersätta skadan till dennas fulla belopp,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i anledning af förevarande motion i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrade lagbestämmelser i syfte att bereda verksamt skydd för
hemdjur mot skada af hundkreatur».

Detta utskottets förslag bifölls af Andra, men afslogs af Första Kammaren,
ehuru äfven der behöfligheten af förbättrad lagstiftning kraftigt
vitsordades.

Då samma olägenheter och samma skäl för behofvet af ändrad lagstiftning,
som i min nu omförmälda motion anförts, ännu qvarstå, får jag på
grund af dessa och med anledning af hvad som för öfrigt, såväl i det relaterade
lagutskottsutlåtandet som under frågans behandling i Första Kammaren
blifvit andraget, vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att en lagbestämmelse
antingen af innehåll, att en hvar, som genom
uraktlåten vård af hundkreatur vållar, att detsamma
inkommer å andras egor, hvarest hemdjur heta, gör sig

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

förfallen till böter intill femtio kronor, eller i likhet
med lagkomité^ yttrande: »Hund, som biter folk eller

fä, må ej lös vara: finnes den utom egarens gård; då
hafve hvilken som helst våld att den döda. Göres skada
af sådant djur; då skall egaren skadan fullt gälda».

Om remiss till lagutskottet anhålles, och lemnas samma utskott full
rätt att med bibehållande af motionens syfte i densamma göra nödiga
redaktionsf örändringar.

Stockholm den 28 januari 1891.

Nils Wallmark

i Smedsbyn.

Häruti instämma:

J. E. Wikstén.

N. Boström.

J. A. Lundström.