Motioner i Andra Kammaren, N:o 100 (Motion 1897:100 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

N:o 100.

Af herr Hj. Brailtillg, angående sådan ändring i förordningen
om kommunalstyrelse+i stad, att vid städsfullmägtigval
hvarje röstberättigad må ega en röst.

Jemsides med krafvet på att i det politiska samhället upptaga
de tre fjerdedelar af nationens myndige män, hvilka vår nuvarande riksdagsordning
stämplar som andra klassens medborgare, derför att de
hittills ej förstått att tilltvinga sig en närmelsevis anständig lön för sitt
hårda arbete, framträder, med arbetareklassens stigande insigt om hvad
den rätteligen bör betyda i stat och kommun, också fordran på en
genomgripande reformation af våra nuvarande kommunala rösträttsbestämmelser.

De inskränkningar, sqm ännu i Sverige göra politisk rösträtt till
ett klassprivilegium, äro ur allmän-europeisk synpunkt qvarlefvor från
ett förgånget tidsskede. Alla vår verldsdel ledande stater ha för någon
mansålder sedan haft en liknande trång basis för sin folkrepresentation,
fast de sedan allesamman funnit för inre eller yttre säkerhet högst
nödigt och nyttigt att i stället kalla hela folket till meddelaktighet i
statsstyrelsen, byggande sålunda mer eller mindre föl j driftigt på den
allmänna rösträttens ensamt hållbara grund.

Våra svenska kommunala rösträttsbestämmelser draga för visso
snäfva gränser för delaktighet i rösträtten, men ännu långt värre är att
de införa och gifva lagens sanktion åt den mest upprörande olikställighet
mellan personer, hvilka ändå erkännas som myndiga och röstberättigade
medlemmar af samma kommun. Mig veterligen saknar vår
kommunallagstiftning motstycke i oblygt proklamerande af grundsatsen,
att penningen betyder allt och personen intet. *

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 25 Höft. (N:is 100 -102.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

Samlandet hos en person af en storartad mängd röster, som i
Sverige är grundvalen för vårt kommunala lif, väcker hos medlemmar
af andra civiliserade nationer, när de höra talas derom, en tviflande
förvåning och föga doldt åtlöje. Vi behöfva ej gå längre än till våra
grannländer Norge och Danmark för att finna, i stället för våra fyrkar
och debetsedels-röster, grundsatsen om lika rösträtt för alla kommunalt
röstberättigade genomförd. Det behöfver knappt nämnas, att detsamma
är fallet i länder som Frankrike, England och Schweiz. I Belgien, der
man nyss, i samband med rösträttens utsträckning till allmän, lyckades
insmuggla en graderad skala upp till 4 röster, brännmärktes ett sådant
attentat mot medborgarnes likställighet i kammaren som »de fyra skändligheternas
lag» och väckte en våldsam opinionsstorm i hela landet.
Ja, i sjelfva Preussen, hvars rösträttsbestämmelser härstamma från reaktionstiden
efter besegrandet af 1$48 års folkrörelser, väljer man visserligen
sina kommunala korporationer (liksom Preussens deputeradekammare)
i tre skilda förmögenhetsklasser, hvilka alla tre få väga lika,
fastän den tredje ensam omfattar 85 procent af valmännen, men inom
hvarje klass är dock sjelfkärt rösträtten lika.

Det må finnas någon enstaka feodal vrå af Europa, t. ex. Mecklenburg,
der det kommunala enväldet eller fåväldet praktiskt kan gå
lika långt som här hemma, men då sker sådant åtminstone icke under
sken af att den kommunala sjelfstyrelsen respekteras. Envälde får
heta envälde och smugglas icke in bakom oskyldigt tal om olika röstvärde.

För den svenska landsbygdens del skall ju emellertid all denna
kommunala orättfärdighet snart vara endast ett fult minne, derför borgar
den kungliga reform-komité, som efter tre decenniers klagomål
och framställningar från Andra Kammaren nu träd! i verksamhet. Det
kan vid sådant förhållande icke falla mig in att nu framkomma med
några förslag till ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på
landet.

Men så mycket mera orsak har Riksdagen i stället att se till att
icke städerna bli bortglömda, när nu ju afsigten är att bryta det så
länge, så allmänt och så starkt öfverklagade kommunala fåväldet i vårt
land. Kongl. Maj:t har icke ansett sig skyldig att nu taga under ompröfning
en reform af städernas kommunala rösträttsförhållanden, uttryckligen
på den grund, att något Riksdagens beslut i sådan rigtning tills
dato icke föreligger. Kongl. Maj:t väntar alltså på initiativ från Riksdagen,
hvadan denna får hela ansvaret inför landet, om allt får bli i
städerna vid det gamla.

Andra Kammaren har en gång, år 1891, för sin del beslutat en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

skrifvelse med begäran om utredning och förslag rörande den kommunala
rösträtten i städerna. Denna rönte emellertid det icke ovanliga
ödet för reformansatser att falla i Första Kammaren. Sedan dess hafva
nu 6 år förflutit, den allmänna meningen ute i landet blir otvifvelaktigt
med stigande social upplysning allt mera klart demokratisk; det kan
då vara ur flera synpunkter nyttigt att få konstateradt hur 1897 års
Riksdag, som enligt grundlagen nu representerar svenska folket, ställer
sig gent emot en reform, som öfverallt, der icke de krassa intressesynpunkterna
förvilla, redan är vunnen inför den upplysta opinionen.

Som bekant genomfördes verkligen år 1869 för städernas del den
jemkningen, att ett röstmaximum för dem stadgades, relativt på Vöo af
stadskommuns hela röstetal och absolut på 100 röster. Hur litet denna
begränsning i praktiken verkat i den utjemnande rigtning man väl ändå
afsåg med densamma, derom föreligga nu inemot tre årtiondens vittnesbörd
af alla slag, hvilka väl borde kunna öfvertyga äfven dem, som
genom vanan förhärdat sitt sinne till att icke längre känna det för
menniskovärdet kränkande i att en enda person med 10,000 kronors
inkomst skall, utan andra qvalifikationer än sina penningar, i stadens
gemensamma angelägenheter ensam väga upp ett hundra arbetare med
t. ex. 700 kronors årsinkomst — kanske desamma, hvilkas arbete
skaffar honom hans inkomst. Öfverallt i våra städer är situationen
densamma: den kommunala rösträtten fins nu icke till för det stora flertalet,
en klick förmögne regera enväldigt sig och sin klass till fördel,
och mot deras röstmassor står hela det stora samhället magtlöst.

Några belysande siffror från senaste stadsfullmägtigeval i vidt
skilda delar af vårt land må här anföras. Hemtade från ortstidningar
som de äro, torde de nog i allt väsentligt vara exakta, ty eljest skulle
säkert icke motsidans pressorganer ha underlåtit att framkomma med
försök till vederläggning.

I Ystad funnos 1896 inalles 1635 kommunalt röstberättigade. Af
dem hade

595	personer	hvard	era 1	röst =	595	kommunalröster
199			2	röster =	398	»
178	»		3	» =	534	»
176	n	»	4—5	» =	803	»
260	»	»	6—20	» =	3,037	y>
192		»	21—90	» =	7,296	»
35	j>	j>	91—100	» =	3,477	»

16,140 röster.

1,635 personer.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

Uppgifterna om näst sista gruppen äro ej så detaljerade som
önskvärdt varit, men man räknar säkert icke för högt, om man påstår,
att de förmögnaste 100 bland den gruppens 192 representera omkring
5,000 röster, d. v. s. att de rikaste 35 jemte dessa 100 ha absolut majoritet
gent emot öfriga 1,500 »röstberättigade» invånare i staden. Eller
med andra ord: den rikaste tolftedelen af befolkningen röstar öfver de
elfva tolftedelarne.

För Karlstad får en motsvarande tabell, också för 1896, följande
utseende:

751	personer	1	röst	=	751	röster
167	»	2	röster	-—	334	»
130	»	3	»	—	390	»
65	»	4	»	=	260	»
100	»	5	»	=	500	»
40	»	6	»	—	240	»
19	»	7	»		133	»
12	»	8	»	=	96	»
57	»	9	»	—	513	»
165	»	10—19	»	=	2,179	»
114	»	20—29	»	=	2,643	»
69	»	30—39	»	=	2,391	»
59	»	40—49	»	=	2,302	»
23	»	50—59	»	—	1,217	»
25	»	60—69	»	=	1,574	»
16	»	70—79	»	—	1,157	»
6	»	80—89	»	=	510	»
9	»	90—99	»	=	839	»
31	»	• 100	»	=	3,100	»
1,858	personer.				21,129	röster,

Som man finner, går skiljelinien äfven här ända uppe vid 4,000
kronor, d. v. s. de 169 personer, som ha öfver 4,000 kronor i taxerad
inkomst, förfoga öfver mer än hälften af hela röstetalet och rösta öfver
alla andra 1,689 »röstberättigade». Den rikaste elftedelen röstar öfver
de andra tio elftedelarne.

I Söderhamn är ställningen som följer:

1,073 personer å 1 röst = 1,073 röster

_ 214 » » 2 röster = 428 »

Tpt 1,287 personer Tpt 1,501 röster

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100. 5

Tpt 1,287 241	personer »	»	3 röster	Tpt 1,501 723	röster »
138	»	»	4	»	552	»
119	»	»	5	»	595	»
155	»	»	6—10	»	= 1,089	»
143	»	»	11—20	»	= 2,447	»
132	»	» 21—50	»	== 4,124	»
41	»	»	51—99	»	= 2,735	»
28	»	»	100	»	= 2,800	»
2,284	personer.				16,566	röster.

Oaktadt staden är ett utpregladt arbetaresamhälle, går äfven här
skiljelinien uppenbarligen ej långt från 4,000 kronor-strecket. Den
förmögnaste trettondelen af de »röstberättigade» bestämmer enväldigt
för de tolf trettondelarne.

I ofvanstående siffror är ändå ingen hänsyn tagen till att det
kommunala utskyldsstrecket enligt sakens natur företrädesvis decimerar
just de lägsta inkomstgrupperna. Att en alldeles illusorisk rösträtt icke
heller kan verka särdeles eggande till den skatteliqvid, som är dess
förutsättning, behöfver ej närmare utvecklas.

Från södra, mellersta och norra Sverige tala sålunda siffrorna
öfverallt samma språk: fåtalet regerar, och det stora flertalet har att
lyda — och betala. Också är städernas skuldsättning — liksom ju för
öfrigt också landskommunernas — stadd i hastig tillväxt. År 1880 utgjorde
totalsumman (utom Stockholms 34 millioner) ännu blott 43 millioner
kronor, vid 1894 års slut hade den sprungit upp till 106 millioner
(och 63 millioner för Stockholm). Äfven med allt erkännande af att
städer i uppblomstring måste inrätta sig för och i viss mån draga vexel
på framtiden, lärer ingen vilja påstå, att en sådan finansförvaltning tyder
på en så öfverlägsen skötsel af kommunernas ekonomi från de nu
bestämmandes sida, att medverkan och kontroll från den stora, nu utestängda
mängden skulle vara ur den synpunkten öfverflödig.

Men denna mängd, kommunens arbetande befolkning i ordets
egentliga mening, har äfven i andra, ännu vigtigare afseenden intressen
att bevaka, hvilka göra en genomgripande kommunal rösträttsreform
till ett af dess främsta önskningsmål i detta land.

Arbetareklassen, sådan den nutida storproduktionen formar densamma,
rycker nu öfverallt upp i samhällena. Men det ligger i sakens
natur att den, äfven under eljest gynsamma förutsättningar, först efter
långvarigt, planmessigt arbete kan vinna något afgörande inflytande i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

en modern stat, gent emot alla af gammalt magtegande klasser. I en
måttligt stor industristad deremot, hvars befolkning alldeles öfvervägande
består af lönarbetare, skall ingen med fog finna det obilligt, om
dessa redan nu ha ett bestämmande inflytande. Och fins det någon rättvisa
i de kommunala rösträttsförhållandena, med andra ord, äro dessa
som sig bör grundade på personlighetsprincipen, så skola arbetarne
också kunna i en sådan stad göra sig gällande, så snart de, genom
sammanhållning och klarhet om hvart de vilja, visa sig värdiga att taga
ledningen i sin hand.

För tidens största fråga, arbetareklassens frigörelse, blir derför den
lika kommunala rötträtten af alldeles ovärderlig betydelse. Med tillhjelp
af det fredliga och lojala vapen arbetarne på så sätt få i sin hand
kunna de börja att stycke för stycke, inom området för en stadskommuns
verksamhet och befogenhet, se på bästa sätt till godo sina hittills
systematiskt undanskjutna kraf och intressen. På samma gång
utgör det magtens ansvar, som sålunda kan börja falla äfven på deras
lott, en den bästa uppfostran till sjelf kritik och till praktisk administrativ
duglighet, som kan gifvas åt en samhällsklass, hvilken eljest får
i det nutida samhället tusentals anledningar till kritik, men'' sällan
ett tillfälle att sjelf lägga handen vid arbetet att göra det kritiserade
bättre.

Utlandets arbetare ha också flerstädes börjat i sådan anda begagna
den kommunala rösträtten, och de resultat de redan dermed vunnit
mana på det kraftigaste att fortgå på denna väg.

Allmänt bekant är, att i England den uppfattningen under de senare
åren arbetat sig fram i vida kretsar, äfven inom de borgerliga
klasserna, att det är statens och kommunens oeftergifliga skyldighet att
positivt främja den arbetande klassens bästa. Sådana »progressister»,
hvilka helt brutit med det gamla låt-gå-systemet och utan skrämsel för
ord lånat från socialismens arsenal hvad som synts dem praktiskt och
omedelbart tillämpligt, hafva flerstädes i Storbritanniens mest betydande
kommuner af valmännen kallats att leda stadens förvaltning. För ögonblicket
är det Glasgow, som går i spetsen för denna tidsenliga kommunala
arbetarepolitik, men föredömet har i större eller mindre utsträckning
följts på många håll, och det kan måhända särskildt förtjena nämnas
att Manchester, som en gång gifvit sitt namn åt den extrema dokt-rinarismen
emot samhällets ingripande i de enskildes ekonomiska kamp
för tillvaron, också hör till de britiska städer, der arbetarerösterna fält
utslaget för en förvaltning efter »progressistiska» principer. Man söker
i dessa kommuner samla i stadens besittning och under dess omedel -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100. 7

bara ledning de allmän-nyttiga företagen, såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk,
vidare kommunikationsväsendet, såsom spårvägar och dylikt,
och detta ej blott af finansiella skäl, utan äfven för att staden måtte
kunna föregå med effektivt godt exempel beträffande arbetsvilkoren —
vid alla dessa sålunda »kommunaliserade» företag tillämpas 8 timmarsdagen
och betalas en anständig minimilön. Af samma skäl ha dessa
städer brutit med det gamla entreprenadsystemet; i regeln utföra de i
stället direkt sina allmänna arbeten, och der undantagsvis mellanhänder
användas, sörja dessa efter lika rösträtt valda stadsfullmägtige för att
entreprenörerna kontraktsenligt förpligtas att respektera gällande fackföreningstariffer.

I Frankrike ha arbetarepartiets representanter i municipal- och
kommunalråden gått fram i öfverensstämmelse med de franska socialisternas
kommunala program, hvilket först utarbetades på en kongress
i Lyon 1892 och utan tvifvel mycket bidrog till att redan vid kommunalvalen
samma år rådhusen i betydande städer, såsom Roubaix, Toulon,
Marseille och andra, togos i besittning af den dittills undanskjutna
klassen. Detta program, som upptager, utom punkter af alldeles samma
slag som nyss omtalats från England, äfven fordringar på afskaffande
af stadstullarna, progressiv beskattning, gratis bespisning af folkskolans
barn och anordnande af skollofskolonier, kommunala apotek m. m.,
har sedermera reviderats och kompletterats vid flera kongresser af
socialistiska municipalråds-medlemmar. Den kongress af detta slag,
som hölls i Paris i juni 1895 och var besökt af 150 aktiva deltagare,
medan ej mindre än 663 fullmägtige för franska stads- eller landtkommuner
tillkännagåfvo sin sympati med densamma, bildade en formlig
förening af franska socialistiska stadsfullmägtige, sammanhållna
genom ett sekretariat på 7 medlemmar och åsyftande att bringa till
stånd en planmessig samverkan för de kommunala reformernas genomförande.
Från dess långa lista på opinionsyttringar, för hvilkas förverkligande
det sedan ålåg medlemmarne att arbeta hvar inom sin
kommuns fullmägtige, må ytterligare nämnas: åtgärder för anskaffande
af billiga och sunda arbetarebostäder, eu grundlig reform af fattigvården,
uppryckning af helsovårdsnämnderna, »så att de icke nöja sig med
att existera på papperet», inrättande af förlikningsnämnder och organisering
af gratis rättshjelp, understöd åt arbetarebörser, organisering
bland arbetande sjelfva af kontroll öfver hur skyddslagstiftningen efterlefves
o. s. v. Det kan ej förvåna att ett parti, som visar sig i handling
vilja begagna den kommunala magten för dylika reformer i den
stora massans intresse, i den allmänna och lika rösträttens land gått

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

hastigt framåt vid de kommunala valen. År 1896 behöll sålunda det
franska arbetarepartiet, hvars röstetal sedan 1892 fördubblats, icke blott
de nyss nämnda städerna, utan lade dertill ytterligare så vigtiga samhällen
som bland annat Lille, Calais och Bordeaux.

Följande sina franska bröders föredöme, ha äfven Belgiens arbetare,
sedan de 1895 fått allmän kommunal rösträtt, ehuru kringskuren med
4-röstskala och 3-årigt flyttningsstreck, kastat sig med ifver in i de
kommunala valen med ett socialistiskt reformprogram ungefär af samma
art som det ofvan skizzerade: 8 timmars arbetsdag för kommunens
arbetare, en minimilön på 3 fr. 50 c. (högre i dyrare kommuner), gratis
bespisning af skolbarn och fri skolmateriel, hem för vanvårdade barn
o. s. v. Trots den ogynsamma vallagen lyckades också det belgiska
arbetarepartiet genast vid första anloppet vinna majoritet i 78 kommuner
och, i följd af vallagens bestämmelser om proportionel representation
i vissa fall, insätta representanter i ytterligare 210. Och dessa
kommuner äro ingalunda små, obetydliga industriorter. I det närmaste
V2 million belgier administreras för närvarande dels af enbart socialistiska
stadsfullmägtige, dels af radikaler och socialister i förening, och
i landets tre största städer (frånsedt Anvers) Bruxelles, Gand och Liége,
inneha de tre stora partierna: katoliker, liberaler och socialister, ungefär
hvar sin tredjedel af kommunalrepresentationen. Äfven i Belgien har
för öfrigt i slutet af förlidet år organiserats en »förening af socialistiska
kommunalråd» i samma syfte som den franska.

Man skall måhända invända, att en användning af den allmänna
och lika kommunala rösträtten till att sätta i gång ett socialt reformarbete
af det slag, hvarpå här ofvan exempel anförts, just visar det för
samhället — läs: de besittande klassernas privilegier — vådliga i att
förläna massorna en dylik rätt. Nu är det min öfvertygelse, att grundliga
reformer af denna art så litet äro »samhällsvådliga», att de tvärt om
äro den enda vägen för vårt nu bestående samhälles jemna och lugna
utveckling till bättre anpassning efter dess medlemmars behof. Det
faller emellertid utom ramen för denna framställning att upptaga någon
diskussion om bästa sättet att använda rösträtten. Men jag har å andra
sidan ingalunda velat sticka under stol med att den lika kommunala
rösträtten icke i våra dagar från den svenska arbetareklassens sida
kräfves enbart ur allmänna synpunkter af rättvisa och likställighet, utan
i bestämd föresats att söka på bästa sätt använda densamma till att
börja det genomgripande sociala reformarbete, som nu i vårt land alldeles
undanskjutes. Att smyga igenom en verklig rösträttsreform under
fagert tal om att den ingenting ändrar lär icke längre lyckas, dertill

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

framträda de motsatta klassintressena numera allt för tydligt. Här
gäller helt enkelt att välja för eller mot, och jag dristar tro, att de
klarsynta både'' bland vänner och motståndare skola hålla mig räkning
för den öppenhet, hvarmed jag framhåller detta.

Det följer häraf också, att jag ingalunda skulle kunna anse mig
tillfredsstäld med en begäran om »utredning af frågan», som t. ex. 1891
års, lagutskott föreslog. Öfver hufvud bedrifves i vårt land allt för
mycket ofog med att låta »utredningar» träda i stället för mogna eller
öfvermogna reformer. I detta fall särskildt skulle en »utredning» af
den 100-gradiga skalans verkningar icke kunna bringa annat än den
på det hela ganska likgiltiga upplysningen, att i somliga städer kan den
rikaste tiondedelen rösta öfver alla andra, i andra städer den rikaste
tolftedelen, i ännu andra kanske den rikaste femtondelen o. s. v. För
att få veta detta i detalj om hvart och ett af våra små stadssamhällen
behöfva vi icke spilla några komitékostnader, än mindre en dyrbar tid.

En reform af den kommunala rösträtten i städerna till likställighet
medborgare emellan kräfves efter min öfvertygelse af enkel rättvisa
liksom den är en förutsättning för det enda säkra sociala reformarbetet,
det som företages icke för arbetareklassen utan genom densamma.
Någon utredning utöfver den, som ligger i öppen dag för oss alla om
den nuvarande ordningens ohållbarhet, behöfves icke. Riksdagens majoritet
kan'' heller icke undskylla sig med att den står inför en ny och
ohörd, att ej säga oerhörd fordran, då jag nu vädjar till densamma för
den lika kommunala rösträtten. Under liberalismens bättre dagar framstäldes
samma önskemål i motioner af män som t. ex. Lars Johan
Hierta år 1868 och Arvid Gumselius ännu så sent som 1877. »Om lika
rösträtt menas vara allt för mensklig», skref den sistnämnde för 20 år
sedan, fick han väl finna sig i att ej alldeles slippa skalan. De 20
åren borde dock ha gjort något för menniskovärdets erkännande af den
Svenska Riksdagen, och derför vill jag härmed föreslå,

att Riksdagen för sin del må besluta den ändring
i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad, att
vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må ega
en röst.

Jag vågar anhålla, att lagutskottet, under förutsättning af bifall
till detta förslag, måtte föreslå de nödiga ändringarne i förordningens
ordalydelse.

Stockholm den 28 januari 1897.

Hjalmar Branling.

llih. till Riksd. Vrot. 1807. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2.5 Höft.