Motioner i Andra Kammaren, N:o 100 (Motion 1896:100 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

N:0 100.

Af herr 0. W. Redelius, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
inrättande af en allmän lifränteanstalt för riket m. m.

Till 1895 års Riksdag aflemnades en kongl. proposition med förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete. Vid propositionens behandling af Riksdagen yppade sig skiljaktiga
meningar både inom utskottet och inom Riksdagens båda kamrar
angående den ifrågasatta försäkringens detaljer, grund och omfång. Till
sist gjorde sig den meningen gällande, att ytterligare utredning erfordrades,
innan afgörande beslut fattades uti en i samhällslifvet så djupt ingripande
fråga. Riksdagen beslutade skrifva till Kongl. Maj:t och anhålla
om erforderlig utredning och förnyad pröfning af lagförslaget.

Man har alltså att vänta en utredning, hvaraf sannolikt med önskad
tydlighet kommer att framgå bland annat:

1. Huruledes man på lämpligt sätt må kunna undgå de med en pensionering
på invaliditetsprincipens grund förenade vanskligbeter, såsom simulation,
svårigheten att med visshet afgöra, om och när sådan invaliditet
föreligger, som kan anses berättiga till pension m. fl.

2. Huruvida arbetareförsäkringsspörsmålet kan tillfredsställande lösas
.på det sätt, som komiterade föreslagit, nemligen att ur mängden af lika
förtjente och lika behöfvande uttaga hvarannan eller hvar tredje och gifva
honom pension men låta de öfriga förblifva utan. Enligt förslaget i fråga
skulle, när försäkringen kommit i full gång, omkring 250,000 personer
komma i åtnjutande af pension. Men vid 1893 års slut funnos i riket,
enligt Sveriges officiella statistik, 770,000 personer, som fylt 55 år, bland
dessa 565,000, hvilka voro öfver 60 år gamla,

Bih. till Riksd. Brot. 1890. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft. (Näs 100—108.)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

3. Huruvida de föreslagna pensionsbeloppen kunna anses vara väl
och sins emellan rättvist afvägda, då man åt en grupp män velat tillerkänna
från 76 till 320 kronor, åt en andra grupp män från 63 till 185
kronor, och åt kvinnor såsom en tredje klass endast 55 kr. 20 öre intill
104 kronor. Man torde här kunna blygsamt få fråga, om ej billighet och
rättvisa mer tillgodoses, om alla få lika. Enligt det kongl. förslaget skulle
efter 80 år utdelas årligen i pensioner en summa af omkring 30 millioner.
Vid lika fördelning skulle detta göra 120 kronor på hvardera. Få några
mer, så få andra så mycket mindre.

4. Huruvida pensionernas antal och belopp stå i passande förhållande
till uppoffringarnes storlek, hvilka enligt komiterades beräkningar skulle
under de första 30 åren uppgå till 8,617,000 kronor, derefter under 50
år 11,956,000 kronor årligen, och sedan 10 Va millioner kronor om året.
Så stora summor, om de beviljas och om de oafkortadt erläggas, och om
de inflytande beloppen kunna fördelaktigt placeras och göras räntebärande
efter 3 */2 %, torde vara tillräckliga att gifva en pension af 146 kronor
åt hvar och en, som fylt 60 eller 61 år, vid hvilken tid invaliditet i allmänhet
lärer inträffa. En annuitet om 10 Va millioner med ränta på ränta
efter 3 Vä % under 60 år bildar, om jag räknat rätt, ett kapital af
2,063,427,261 kronor. Ett års ränta derå 72,219,954 + annuiteten IOV2
millioner = 82,719,954 kronor. Delas detta sistnämnda belopp lika emellan
så många personer, hvilka inom riket vid 1893 års slut uppnått 60
års ålder eller mer, hvilka utgjorde ett antal af 565,000, så får hvar och
en 146 kronor (— 229,954 kronor skulle ändå blifva qvar till annat
ändamål —).

5. Huruvida det kan anses lämpligt att bestämma en ålder af 70 år
såsom den åldersgräns, efter hvilken man utan vidare skulle blifva pensionsberättigad.
Men vill man detta, så erfordras hvarken IOV2 eller 8 V2
millioner om året. 3,000,000 om året torde då räcka till, om ingen utdelning
sker förr än efter 70 år. En annuitet af 3 millioner med ränta
på ränta under 70 år gör under förutnämnda förutsättningar en summa af
866 millioner. Ett års ränta derå 30,220,000 + annuiteten 3,000,000 =,
33,220,000. De, som vid 1893 års slut fylt 70 år eller mer, voro inom
hela riket till antalet 228,020 personer. Hvar och en af dessa skulle
alltså kunnat erhålla 145 kronor (— 157,100 skulle ändå återstå för andra
behof —), om utdelning skett lika till alla.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

För den händelsen, att den förnyade pröfning och den erforderliga utredning,
hvarom Riksdagen anhållit, skulle med önskvärd tydlighet lägga
i dagen, att en partiel arbetareförsäkring på invaliditetsprincipens grund är
förenad med stora vanskligheter att realisera och dessutom mindre fördelaktig
såsom icke tillfredsställande berättigade kraf, så torde deri ligga en
allvarlig maning att undersöka, huruvida ej en allmän pensionering i form af
ålderdom sförsäkring skulle kunna på lämpligt sätt åstadkommas på likställighetens
grund, så att obligatoriska insatser och pensioner blifva lika för
alla. I sådant syfte torde den länge kända och till någon del bepröfvade
lifränteprfncipen förtjena att å nyo tagas i öfvervägande. Jag vill dertill
gifva anledning genom följande projekt:

l:o.

För hvarje lefvande födt barn insättes under första lefnadsåret en så
stor summa, att barnet, om det uppnår 55 års ålder eller, om detta anses
för tidigt, vid något högre ålder kan erhålla en lifränta af 100 kronor
årligen under sin återstående lifstid. Men på det fondbildningen icke måtte
blifva onödigt stor eller afgifterna för höga, böra de vid inträdet i pensionsåldern
qvarlefvande ärfva de dessförinnan aflidnes insatser, så att inga
andra insatta medel skulle återfås, om icke insatserna för barn, som aflida
under första lefnadsåret. Förmögna föräldrar erlägga afgifterna sjelfva för
sina barn, fattiga få afgifterna för sina gratis af stat och kommun antingen
till hälften af hvardera eller på annat sätt. Äfven eu del af mellanklassen
torde ock böra erhålla någon hjelp till afgifternas erläggande, helst insatserna
måste blifva obligatoriska för alla barn, emedan de, som vid sin
födelse hafva rika föräldrar, kunna vid äldre år blifva fattiga och fattig
mans barn kunna vinna rikedom. Pensioner till lika belopp skulle tilldelas
alla vid inträdet i pensionsåldern med undantag af dem, som åtnjuta
pension af staten till samma eller högre belopp. Om för sådan pensionering,
som här ifrågasattes, skulle erfordras ett årligt bidrag af 6 millioner
eller möjligen något deröfver (beroende på den pensionsålder, man vill bestämma),
så bör detta ej verka afskräckande på dem, som velat vara med
om årsbidrag af 10 Va millioner, ej heller på Kongl. Maj:t, som förklarat
en fondökning af 7 millioner om året icke vara farlig.

2:o.

Hvarje lagstadd tjenare med årstjenst bör anse såsom sin rätt och
pligt att af sin lön årligen insätta 10 kronor i 10 år för att derigenom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.

höja sin lifränta från 100 till 200 kronor. Derutöfver skulle hvar och en
ega frihet att göra insättningar till höjande af sin pension inom vissa bestämda
gränser.

Med anledning af det anförda vill jag vördsammast hemställa,
att Riksdagen ville besluta

aj att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda frågan om inrättande af
en allmän lifränteanstalt för riket och derefter för Riksdagen
framlägga sådant förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning;

b) att anvisa ett anslag af 5,000 kronor till bestridande
af kostnaderna för denna utredning.

Stockholm den 28 januari 1896.

O. W. Redelius.

No 101.

Af herr L. A. Eklund från Norrköping, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående ändring i kongl. förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862.

Då vid 1881 års riksdag lagutskottets utlåtande beträffande Kongl.
Maj:ts proposition angående författning om kyrkofullmägtige och kyrkonämnd
i Göteborg behandlades i Första Kammaren, uttalade utskottets ordförande,
herr Lagerstråle, den åsigten, att »lämpligaste utvägen att ordna dessa för -