Motioner i Andra Kammaren, N:o 02

Motion 1882:62 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 02.

1

N:0 62.

Af Herr C. Gr. Lilldlliark: Om förändrade stadganden angående
befälhafvares å kronofartyg ersättningsskyldighet
för skada, som genom befälhafvarens vållande, men utan
uppsåt, fartyget eller annan egendom tillskyndats.

Den fråga, på hvilken jag nu tager mig friheten att vördsamt fästa
Riksdagens uppmärksamhet, skulle redan för länge sedan blifvit af mig i
motionsväg berörd, om icke personliga grannlagenhetsskäl hindrat mig att
aga henne under Riksdagens ompröfning, så länge jag kunde vara mer
medelbart intresserad af frågans tillfredsställande lösning.

Det, jag velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på, är den ersättningsskyldighet
officer vid flottan — förutom straff enligt gällande strafflag för
krigsmakten — är underkastad i händelse af skada å det fartyg han för
eller å andra fartyg, med hvilka han kunnat komma i kollision, ehvad skadan
uppkommit af uppsåt eller vållande.

Sedan jag sjelf uppnått den ålder och grad inom tjensten, att jag
sannolikt icke vidare kommer att bära ansvar som enskild fartygschef, må
jag kunna hoppas, att man icke skall misstyda motiven för denna min
motion, som tillkommit endast för att söka ändring i förhållanden, som äro
alldeles enastående inom verldens mariner, och hvilka, till skada för tjensten,
rätt förstådd, kunna menligt inverka på våra sjöofficerares utveckling
till djerfhet och kraftigt initiativ.

Grunden för sjöofficerares ersättningsskyldighet för skada, vållad under
tjensteutöfning, sökes, som bekant, i kap. 6 § 1 i allmänna strafflagen, som
lyder som följer:

“Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige
gäldas, ehvad brottet skett af uppsåt eller vållande. Har den, som skaBih.
till Bilcsd. Prof. 1882. I Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, Ko 62.

dan led, genom eget vållande, dertill medverkat; varde skadeståndet jemkadt,
efter ty som skäligt pröfvas.“

Strafflagen för krigsmakten innehåller inga närmare bestämmelser angående
ersättningsskyldighet, utan hänvisar beträffande dem till allmänna
lagen. Men när helst ansvar för försummelse i tjensten, som vållat skada,
medför straffpåföljd enligt sistnämnde lag — ja äfven när ingen sådan straffpåföljd
ansetts kunna ådömas — har ersättningsskyldighet blifvit af krigsdomstolarne
ådömd.

Som bevis på Indika, lindrigast sagdt, underliga, men för sjöofficerarne
känbara konseqvenser nu gällande lagstiftning har, ber jag att få åberopa
Kongl. Krigshofrättens utslag af den 2 September 1864 rörande ångfregatten
“Vanadis11 sammanstötning med storfiskesbåten “Fursten“, och hvilket mål
finnes relateradt i Naumanns Tidskrift för Lagstiftning år 1866 under N:o
87 på sidan 530. Och af egen erfarenhet vet jag, att vår åklagaremakt
icke försummar något, för att i fall, sådana som dessa, påyrka skadeersättningar,
der menniskor, som sakna den högre juridiska insigten, icke kunnat
drömt om att ersättningsyrkanden ens skulle kunnat förutsättas. Så till exempel
erinrar jag mig, när jag som tillfällig ledamot i Krigshofrätten varit med
vid handläggning af ett mål mot en fartygschef, som med en kanonbåt stött
på grund i Stockholms skärgård och först efter tre dagar kunnat tagas af
grundet, att kronans åklagare vid krigsrätten, förutom alla kostnadsersättningar
för fartygets tagande af grund m. m., äfven påyrkade, att fartygschefen
skulle kännas skyldig att ersätta kronan för till underbefäl och manskap
utgående aflöning och portion under de dagar fartyget qvarstod på grundet,
under förebärande att, enär fartyget icke under dessa dagar kunde anses bibringa
den för besättningen med expeditionen afsedda öfningen, dessa kostnader
voro för kronan ren förlust, som borde af fartygschefen ersättas. Visserligen
blef icke detta yrkande af Krigshofrätten godkändt; men som det
är kännetecknande för den juridiska uppfattningen i frågor som dessa, har
jag trött mig med fog kunna här framhålla detsamma.

Jag vet icke om lagen håller en fartygschefs efterlefvande familj ansvarig
för den förlust kronan lider, om ett fartyg förliser och chefen dervid
tillsätter lifvet; men alldeles osannolikt skulle jag icke anse det vara, att
döma efter de domslut i ersättningsväg, som gått ut öfver svenske sjöofficerare.

Detta om Sverige!

För att emellertid kunna bilda sig ett omdöme i frågan, är det nödvändigt
att se till, huru enahanda frågor bedömas och behandlas i andra
länder; och vänder jag mig då först till våra närmaste grannländer, Norge
och Danmark.

I Norges kriminallag, 26 kap. 1 §, heter det: “Den ved Förbryllelse

Motioner i Andra Kammaren, N:o 62. 3

forvoldte Skade paaligger den skyldige åt erstatte, enten han har forbrudt
sig försåtlig eller af Uagtsomhed.“

Enda tillfället då det varit i fråga att göra gällande denna ersättningsskyldighet
af norsk sjöofficer var, när chefen på monitorn Mjolner, med
lots ombord, den 21 Juni 1869 stötte på grund vid Kragerö. Enligt den af
Hpiesteret den 8 Februari 1870 faststälda domen ålades chefen 15 dagars
vaktarrest, med skyldighet att jemte lotsen betala rättegångskostnaderna. Men
frågan om ersättning till staten för omkostnaderna för fartygets tagande af
grund och reparation blef på Marine-Departementets hemställan icke upptagen
till behandling vid frågans handläggning af krigsrätten, utan gjorde
regeringen i proposition till Storthinget af den 25 Oktober 1870 hemställan,
att allt ersättningskraf emot chefen och lotsen skulle efterskänkas; och ville
regeringen härvid gorå den åsigten gällande, att, med ett sådant efterskänkande,
ett precedensfall skulle komma till stånd, som för framtiden skulle
blifva gällande som regel för slika fall. Men ehuru Storthinget icke ville
acceptera denna regeringens tolkning af det blifvande beslutets betydelse,
biföll det dock enhälligt att ersättningskrafvet emot chefen och lotsen skulle
förfalla.

Härvid är att märka, att ersättningskrafvet, som aldrig juridiskt faststäldes,
efterskänktes, utan att chefen var nödsakad att i nådeväg söka befrielse
från detsamma.

Enligt danska lagstiftningens allmänna anda är det utom allt tvifvel,
att en sjöofficer, liksom hvarje annan embetsman, kan dömas att ersätta den
skada, han under sin embetsutöfning förorsakar; men så långt man minnes
tillbaka har ingen sådan ersättning blifvit utkräfd, och vid den senast stadfästa^
generalkrigsrättsdomen, genom hvilken en fartygschef, som satt bort
sitt fartyg, blef skild från tjensten, nämnes icke ett ord om skadeersättning
till kronan.

Inom den kejserliga tyska flottan tillämpas icke grundsatsen om personlig
ersättningsskyldighet i något afseende på officerare eller andra militärpersoner
för skada, som, till och med i följd af försummelse, förorsakas å
statens egendom under militärisk verksamhet, hvartill särskild! räknas befäl
å krigsfartyg.

Enahanda är förhållandet i England, Frankrike, Holland och Österrike

I Förenta Staterna ställes officer i fall, hvarom nu är fråga, för krigsrätt.
Ehuru det icke finnes någon särskild lagstiftning i ämnet, anses krigsrätten
kunna ådöma officer ett mot skadan svarande ersättningsbelopp; men
amerikanska regeringen anser, att ett dylikt förfaringssätt bör undvikas,
hvarföre icke heller skadeersättning någonsin ådömes.

Om vid dylikt fall, t. ex. vid sammanstötning, skadeersättning till ett

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 62.

främmande fartyg ifrågakommer, betalas densamma af marindepartementets
anslag till extra utgifter.

Af denna kortfattade redogörelse, hvilken jag tror vara exakt, såsom
grundad på officiella dokument, kommer man till det öfverraskande resultat,
att i intet främmande land så långt man minnes tillbaka — oaktadt i flera
bland dem lagens allmänna bestämmelser angående skadeersättning äro ungefär
enahanda som i Sverige — någon sjöofficer blifvit ådömd ersättning för
skada å fartyg under tjensteutöfning. Sverige är således det enda land,
der chefen på ett örlogsfartyg, under det han åtnjuter den hedern att i utländska
hamnar vara representant för sitt land, äfven har att bära det stora
ansvaret att under sin tjensteutöfning vara kronans assuradör för det fartyg
han har den äran att föra.

Besinnar man nu, att svenska sjöofficerares ersättningsskyldighet för
skada, som under tjenstgöring vållas, grundar sig på den mycket kortfattade
§ 1 i 6 kap. af allmänna strafflagen, der det talas om ersättningsskyldighet
för “skada, som någon genom brott annan tillfogar“, och att detta ord brott
tolkas så hos oss, att den, hvilken såsom befälhafvare på ett örlogsfartyg
gjort sig skyldig till felaktigt omdöme eller till en mindre förseelse i tjensten,
hvaraf skada uppstått, och härför dömes till ett lindrigare straff med
stöd af § 144 i strafflag för krigsmakten, i och med detsamma känts skyldig
till brott, hvilket naturligtvis har till följd att han dömes att ersätta
skadan. Ja, det synes till och med vara konstateradt, att döma efter ofvan
citerade mål emot chefen på fregatten Vanadis, att han icke ens behöfver
hafva gjort sig skyldig till någon enligt strafflag för krigsmakten straffvärd
förseelse, och ändock kan han blifva dömd att ersätta skada, som genom fartyget
förorsakats.

Månne de domare, som under veckor, ja, månader kunna begrunda
ett utslag i ett krigsrättsmål emot en sjöofficer, och som från sakkunnige
män kunna inhemta moget öfvertänkta omdömen öfver en fartygschefs handlingssätt
vid ett gifvet tillfälle, alltid hafva klart för sig, att dennes beslut
oftast i farans stund måste fattas ögonblickligt och hardt nära intuitivt,
och att den utväg, han väljer för att draga sig ur en plötsligt framträdande
fara, mera beror af hans sjömannainstinkt och erfarenhet än af moget öfvervägande,
som vid tillfället förbjuder sig sjelf? Månne icke sjömannens lif
är det rikaste på faror och vexlingar af alla slag, och månne det icke ligger
i sakens natur, att hafvet måste kräfva större offer af lif och egendom,
än hvilket annat yrkesfält som helst? Är det icke under sådana förhållanden
billigt, ja, rättvist, att lagen vid tillämpning af straff tager sjömannens
exceptionella ställning med i beräkning? Månne föreskrifterna i §§ 48 och
172 af sjölagen angående befälhafvares på handelsfartyg ersättningsskyldighet
för vållad skada å fartyg och last ens ifrågasättas att tillämpas, om icke

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 62.

rent af brottsliga fel ligga befälhafvaren till last? Allt synes mig sålunda
tala för, att ändring i nuvarande ansvarsskyldighet för sjöofficer, som vållat
skada under tjensteutöfning, måtte komma till stånd.

Må strängt straff efter krigslagarne drabba officeren för fel och försummelse
i sin tjenst; men må han icke tvingas att under denna sin tjensteutöfning
ständigt hafva för ögonen eventuel ekonomisk ruin för sig och familj
hvarje gång hans sjömannaomdöme sättes på prof under kritiska förhållanden.

Och hvad vinner man i i sjelfva verket med att fortfarande bibehålla
den nuvarande lagskipningen i dessa frågor? Jo, att de stora förlusterna
måste afskrifvas, medan några tusental eller hundratal kronor kunna utkräfvas.

Jag tror mig endast gagna den sak jag förfäktar, när jag slutligen
meddelar följande utdrag ur en note från franska marinministeriet, just afhandlande
denna fråga, och som i öfversättning lyder som följer:

“Ehuru enligt de allmänna grunderna för “Code civil11, och särskilt
för dess 1382 artikel, staten kan utkräfva pennningeersättning af officer,
genom hvars förvållande uppstått förlust eller skada å fartyg under hans
befäl, har marindepartementet i sjelfva verket aldrig väckt anspråk i sådant
hänseende.

Detta förfarande har sin hufvudsakliga grund i nödvändigheten att
lemna fartygscheferna i full besittning af den handlingskraft och beslutsamhet,
som lifvet på sjön med nödvändighet förutsätter och hvilka egenskaper
oundvikligen skulle förlamas af fruktan att i ett gifvet ögonblick sätta en
hel familjs oberoende på spel.

Franska regeringen litar i främsta rummet till sina officerares känsla
af deras moraliska ansvarighet; den betraktar dem som organer, hvilka i
utöfningen af sitt kall på visst sätt träda i dess stad och ställe och anser
för ändamålet tillräckligt att straffa hvarje under utöfvandet af deras tjenst
begånget fel, vare sig i svårare fall med i krigslagen angifna straff eller
genom att återtaga sitt förtroende och utesluta dem från sådana ansvarsfullare
kommenderingar, till hvilka de kunnat blifvit kallade, från sådana belöningar
och hedersposter, som de skulle kunnat få emottaga.

Staten tillämpar denna grundsats ända derhän, att den i sjöofficerarnes
förhållanden till tredje man icke tvekar att hålla dem skadeslösa för de
penningeförluster de kunnat fä vidkännas i händelse af skada, förorsakad
af de under deras befäl stående fartyg å handelsfartyg.

Denna uppfattning, hvartill seder och bruk samt lagstiftningen i dess
helhet gifvit upphofvet, har aldrig varit underkastad vexling ända sedan,
enligt ordalydelsen i ordonnancen af den 25 Mars 1765, ansvarigheten för
fartyget ålegat dess chef.11

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 62.

Stödjande mig på hvad jag här ofvan haft äran anföra, får jag vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville för sin del medgifva, att på
Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje fall må bero, huruvida
kronans rätt till ersättning af befälhafvare å kronans fartyg
skall göras gällande, då skada å fartyget uppkommit
endast genom befälhafvarnes vållande och ej af uppsåt,
äfvensom då af enahanda anledning å annan egendom
förorsakats skada, hvilken kronan såsom fartygets egare i
första hand ålagts ersätta.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 29 Januari 1882.

C. G. Lindmark.