Motioner i Andra Kammaren, N:a 14 B (Motion 1892:148 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:a 14 B.

]S:o 148.

Af herr N. Rosengren, om ändring af § 11 mom. 2 i lagen
angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

Den helgd, som tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 3 m. fl. lagstadganden
tillförsäkra eganderätt till skrift, torde, vid betraktande af det
numera vanligaste sättet för tillämpning af undantagsstadgandet uti §
11 mom. 2 i lag angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, i
vissa fall befinnas mera skenbar än verklig.

Sistnämnda mom. lyder: »Icke heller må såsom eftertryck anses,

att delar af tryckt skrift eller, der den är af ringa omfång, hela skriften
intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena
till bruk vid gudstjenst eller vid den elementära undervisningen i läsning,
musik eller teckning eller till historisk framställning; likasom ej
heller att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.»

Af ordalydelsen i anförda lagrum finner sig mången föranlåten att
dela den uppfattning, att en hvar är medgifven rättigheten att ur författares
verk utvälja och till så kallade samlingsverk hopställa hvad han
sjelf behagar föreskrifva som lämpligt att tjena till bruk vid gudstjenst
eller vid den elementära undervisningen i läsning, musik o. s. v.

För gudstjenstens eller den elementära undervisningens behof af
dylikt samlingsverk stadgas heller icke något som helst vitsord. Samlaren
behöfver endast å titelbladet förebära en, låt vara af innehållet temligen
omotiverad, loflig afsigt. Det står honom sedan fritt att ur särskilda
författares arbeten, ja, bland hela skrifter af ringa omfång, utgallra
det bästa, det värdefullaste och sammanföra detta till en samling, hvars

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

afsättning bereder honom en vinst, hvilken i de flesta fall torde vålla
författarne eller deras rättsinnehafvare en motsvarande förlust.

Omförmälda moment torde nemligen knappast lägga något hinder i
vägen för att t. ex. under uppgiften: »att tjena till bruk vid gudstjenst»
(om vid enskild eller offentlig sådan förmäler momentet i fråga intet, hvarigenom
äfven större rådrum blifvit lemnadt åt godtycket) åvägabringa
särskilda samlingar af predikningar, af psalmer och sånger, af religiösa
betraktelser o. s. v. medelst urval af ansedda författares yppersta alster.

I icke minst betänklig grad synes tonsättarens och dennes förläggares
rätt undergräfd genom det uti ifrågavarande lagrum gifna undantaget
från skydd mot eftertryck. Blott man å samlingens titelblad tillkännagifver,
att den är »gjord» för »att tjena till bruk vid den elementära
undervisningen i musik» eller sång — således vid småskolor, folkskolor,
lägre och högre allmänna läroverk, folk- och småskolelärareseminarier
med flera läroanstalter, hvilka bibringa elementär undervisning —,
tror man sig ega laglig frihet att bland alla slag af musikaliska verk,
större som mindre, för sin samling anställa urval af de bästa, mest anslående
och omtyckta tonskapelser, att tillegna sig originalmusik till gifven
text eller ock en med ej ringa kostnad från tonsättarens sida förvärfvad
text till en förefintlig musik. Och att man äfven till fullo vetat begagna
sig af denna förmenta frihet, derom vittnar oförtydbart innehållet i de
allra flesta af de talrika musik- och sångsamlingar, med hvilka vår litteratur
under senast förflutna årtionde blifvit tillökad.

Det är ju helt naturligt, att dylika samlingar kunna till vida billigare
pris erbjuda allmänheten originalverkens skönaste skatter, än det
som dessa verk måste betinga, enär samlaren ej nödgas vidkännas något
som helst forfattarearfvode. Och då derjemte samlingarne ega företrädet
att utgöra ett urval, torde det få anses uppenbart, att dessa skola röna
en jemförelsevis vidsträckt spridning och sålunda tillskynda författarne af
originalarbetena eller deras förläggare en betydande ekonomisk förlust, till
hvilken lagstiftningen för visso icke velat gifva anledning och som den
säkerligen icke heller skall vilja gilla.

Mot sist antydda uppfattning har visserligen blifvit invända att
sådana samlingsverk, hvilkas spridning är särdeles omfattande, långt ifrån
att tillskynda författarne eller deras rättsinnehafvare förlust, tvärt om bidraga
att göra en författare känd och sålunda befordra afsättningen af
hans alster.

Motioner• i Andra Kammaren, N:o 148.

Det torde dock på goda skäl kunna ifrågasättas, huruvida man i
allmänhet underkastar sig betydande uppoffringar för att förvärfva sig
åtskilliga originalarbeten, hvilkas hufvudsakliga och förnämsta innehåll
man redan eger i eu samling, som betingat ett jemförelsevis ringa belopp.
Erfarenheten har emellertid att framvisa ett motsatt förhållande.

Omförmälda invändning kan väl åtminstone icke ega någon giltighet
i sådant fall, då, såsom ofvan anförda moment medgifver, hela skriften,
der den är af ringa omfång •— en för öfrigt, såsom det vill synas, allt
för sväfvande bestämning — intages i sådan, ur flera arbeten hemtad
samling. Men i synnerhet när det gäller en jemförelse mellan musikalier
och verk af annat innehåll, är det ju allmänt insedt och erkändt, att ett
arbete af förra slaget med mindre omfång ej sällan af författaren kräfver
mera uppoffring af arbete och möda än ett till volumen större arbete af
det senare. Med fästadt afseende på detta sakförhållande torde det blifva
svårt att finna något rimligt skäl, hvarför författare till skrifter af ringa
omfång skola för dessa ega mindre skydd mot eftertryck än det, som
tillerkännes dem, hvilkas arbeten hafva ett större omfång, ehuru dessa
senare måhända i mera än ett afseende äro i värde de förra underlägsna.

Det kan visserligen icke förnekas, hvad som i detta sammanhang
äfven blifvit anmärkt, att nemligen utgifna samlingsverk hafva för undervisningen
och folkbildningen stor betydelse. Men detta faktum borde
väl ej få anses som giltigt motiv för att ställa vissa författare i saknad
af ett i öfrigt nöjaktigt erkändt eganderättsskydd. Ty utgifningen af
samlingsverk, när detta sker utan biafsigter i ärligt syfte att dermed
gagna gudstjenst eller den elementära undervisningen, kan ej blifva synnerligen
försvårad derigenom, att lagen i sådant fall tillförsäkrar författaren
lämplig godtgörelse för den egendom, som han öfverlåter till det allmännas
tjenst, det vill säga lämplig lön för hans arbete.

Genom en sådan, som det synes, rättmätig och af förhållandena
påkallad åtgärd från lagstiftningens sida finge deremot det allmänna rättsmedvetandet
den tillfredsställelsen, att det oftast af öfverdrifvet vinstbegär
och fåfänga framkallade samlingsnitet icke längre skulle kunna
ostraffadt kränka eganderättens helgd genom missbruket af en medgifven
frihet. Utan tvifvel skulle ock mången framstående författare och tonsättare,
som nu sorgfälligt underlåter att åt sina alster gifva offentlighet,
med stegradt intresse ställa sin förmåga i framåtskridandets och den allBih.
till Riksd. Vrot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

manna bildningens tjenst, sedan han för sina arbeten Båge sig frigjord
från sin nuvarande undantagsställning af rättslöshet mot eftertryck.

Jag tillåter mig på grund af det anförda hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring af § 11 mom. 2 i lag angående eganderätt
till skrift den 10 augusti 1877, att författare och
deras rättsinnehafvare må för sina i tryck utgifna
arbeten under i öfrigt stadgad skyddstid bekomma ett
verksamt skydd mot missbruket af den i nämnda lagrum
för vissa ändamål medgifna samlingsfriheten.

Och anhåller jag, att denna min motion måtte remitteras till lagutskottet,
som, om syftemålet gillas, torde formulera erforderliga tillägg
till och ändring af ifrågavarande moment.

Stockholm den 29 januari 1-892.

Nils Rosengren.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag 1892.