Motioner i Andra Kammaren, N:0 71 (Motion 1892:71 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:0 71.

vilkor, som många fästa vid ingåendet på tillökningen, eller dagaflöningens
höjande, äfven i lag bestämmes.

Af dessa anledningar vågar jag föreslå, det Riksdagen besluter,

att, derest det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
till förändrad lydelse i vissa delar af vämpligtslagen
den 5 juni 1885, i fråga om öfningstidens utsträckning,
vinner'' Riksdagens bifall, värnpligtslagens 35 § och
dess 2:dra moment erhåller följande förändrade lydelse:

Under öfrig tjenstgöring erhåller värnpligtig underhåll,
sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och
annan erforderlig utrustning, samt dessutom 50 öre i
dagaflöning.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 29 januari 1892.

Jan Eliasson

från Upsala län.

N:o 71.

Af herr A. Ryding, om beviljande af ett anslag ä 75,000 kronor
till af slutande af Skara domkyrkas restaurering.

Då Riksdagen 1885 beslöt, att ett statsanslag af 250,000 kronor
skidle användas till att bestrida eu del — ja, största delen — af omkostnaden
för Skara domkyrkas restaurering, skedde det med vilkor

Motioner i Andra Kammaren, N:o 71.

»att restaurering-,sarbetet utan vidare anslag af statsmedel varder fullbordadt»,
och då domkapitlet ansåg sig kunna oaktadt detta vilkor
emottaga anslaget, var det ingen, som kunde ana, att ej restaureringen
af domkyrkan enligt de uppgjorda och faststälda planerna skulle kunna
utföras med de medelstillgångar, som företunnos. Det uppgjorda och
vederbörligen granskade kostnadsförslaget utvisade nemligen ett behof
af 370,000 kronor, under det tillgångarne då »beräknades» till 390,000
kronor *). Emellertid hafva under arbetets fortgång inträffat sådana
omständigheter, som ingen vid arbetets början kunde förutse, hvilka
omständigheter tvingat till omkostnader utöfver kostnadsförslaget och
hvilka ökade utgifter domkapitlet ej kunnat underlåta att anvisa, så vida

ej skulle utsatt sig för rättvisa och befogade anmärkningar från
sa väl Riksdagens som allmänna opinionens sida; det är detta som tillkommer
mig att först söka visa.

Huru en om jag så får kalla det — omändring af en dylik stor
byggnad, som Skara domkyrka, verkställes, torde jag ej behöfva att
här framhålla; den sker emellertid ej på sådant sätt att hela byggnaden
rifves ned på en gång och sedan ombygges från grunden, utan den
sker bitvis. Häraf framgår tydligen, att, om i någon detalj man nödgas
frångå det uppgjorda kostnadsförslaget, man måste besluta sig derför i
de flesta fall genast och ej gerna kan låta hela byggnadsarbetet stå
stilla, under det man hänskjuter frågan om fortsättandet eller icke till
Riksdagen. Nå val, det ursprungliga kostnadsförslaget var uppgjordt
under antagandet att grunden för kyrkan var god, men när man börjat
restaureringen fann man, att grundmuren under korets väggar, hvilken
till största delen lades ny på 1840-talet, vai- helt och hållet oduglig,
såsom lagd på otillräckligt djup och hvilande på till största delen förmultnade
stockar, att sockelmur under korets sidoväggar helt och hållet
saknades oclp att sockeln under öfriga delar af kyrkan var så skadad,
att den behöfde i det närmaste fullständigt ommuras. Ny grundmur i
stället för den odugliga och delvis ny sockel har sålunda måst muras,
och har detta arbete, som endast har kunnat verkställas bitvis med
borthuggning af det skadade och underpallning under öfverliggande
väggmurar, varit förenadt med stor tidsutdrägt och kostnad. Likaså
har grundmuren till de båda pelarne i kyrkans inre, som uppbära tornen,
och till tornmurarne befunnits för svag att uppbära tornens genom
deras blifvande större höjd förökade tyngd, hvarför denna grundmur
behöfde förstärkas. Och då man under arbetet med förenämnde grund -

,*) 1 at sjunkande räntesatser m. m. uppnåddes visserligen ej en tillgång af 890,000 kronor,
men den bär dock uppgått till, enligt uppgift, 375,821 kronor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 71.

murar funnit, att kyrkans grundmurar i allmänhet voro så besvärade
af vatten, att byggnadens bestånd derigenom äfventyrades, bar man för
grundvattnets afledande måst upptaga en afloppstrumma af stort djup
och betydlig längd. Alla dessa brister, småningom upptäckta, hafva
måst på olika tider afbjelpas, och man måste väl erkänna, att afhjelpandet
af dylika brister ej kunnat uppskjutas och ännu mindre kunnat
vägras af någon, som inser, att man ej bär rättighet ens att äfventyra
beståndet af en dylik monumental byggnad.

Vidare fann man under arbetets fortgång, att pelame i det inre af
kyrkan, kvilka uppbära hvalfven och de öfre väggpartierna, voro så
skadade, att de för att kunna uthärda sin blifvande tunga belastning
icke kunde på annat sätt iståndsättas än genom ommurning med buggen
sandsten i stället för endast putsning, som kostnadsförslaget upptager,
Nödvändigheten af äfven denna afvikning från det ursprungliga kostnadsförslaget
torde jag endast behöfva påpeka. Att man genom ommurningen
af pelarne äfven vann den fördelen, att man kunde gifva
dem samma form, som man af fragment funnit att de förut egt, vill
jag endast här nämna, ehuru det ej inverkar på frågan om nödvändigheten
af den ökade utgiften. Dessa bär omnämnda — alla absolut
nödvändiga —- arbeten utöfver det ursprungliga kostnadsförslaget hafva
föranledt en ökad utgift af tillsammans 63,330 kronor 50 öre.

Samma kostnadsförslag var uppgjordt under antagande, att till
fönstrens staf- och sirverk beton skulle användas. Att sandsten dertill
användts i stället bar föranledt en ökad utgift af 12,140 kronor. Jag
vet väl, att flere anse att detta är en onödig förbättring, och jag skall
ej heller ifrågasätta statens mellankomst för att betäcka denna ökade
utgift; men så mycket kan man tryggt påstå, att, åsigterna om betonens
användande till dylika monumentala fönster äro åtminstone ej odelade
samt att kyrkans restaurering mycket vunnit på att beton härvid utbytts
mot sandsten, helst derigenom möjliggjorts att göra de insatta
staf- och sirverken olika hvarandra, efter fragment, som man funnit
i murarne, något som ej egt rum, om beton användts, då alla blifvit så
att säga stöpta i samma form.

Jag kommer nu till kapitlet om triforierna. Då man vid rifningen
af en del gamla murar, som måste ombyggas, påträffade tydliga märken
efter i domkyrkan i forna tider befintliga tritoner och tribuner samt
äfven fann lemningar af triforiernas poster med socklar och bågar,
hvad hade domkapitlet nu att gorå? Att på grund af byggnadsmedlens
otillräcklighet och med stöd af det uppgjorda kostnadsförslaget, som
ej upptog några kostnader för tritoner — emedan sådanes befintlighet

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 71.

ju då ej var känd — helt och hållet låta frågan om deras återställande
i sin ursprungliga form förfalla, hade, enligt mitt förmenande, varit att
fullkomligt vandalisera hela restaureringsarbetet, och med kännedom
om att Skara domkyrka är den enda kyrka i Sverige, som efter hvad
jag hört, visar spår af fordom anbragta tritoner, hade domkapitlet utsatt
sig för ett befogadt klander, om det ej gjort allt, hvad på detsamma
berodde, för att söka få kyrkan äfven i detta hänseendet återstäld
i sin ursprungliga skönhet. Domkapitlet ingick också genast med
en anmälan till Kongl. Maj:t om förhållandet, uppgaf den ökade kostnad,
som skulle blifva en följd af triforiernas återanbringande, till
33,537 kronor och anhöll om motsvarande ändring i den faststälda
planen, hvilken ändring äfven medgafs genom kongl. brefvet. den 8
februari 1889. Så tillvida är allt klart, och om domkapitlet ännu då
trodde, att domkyrkobyggnaden kunde »fullbordas med de medel, som
redan äro eller framdeles kunna varda för ändamålet beredda)''), så kan
en dylik optimism ej fördömas af någon, som verkligen vill se domkyrkan
restaurerad, och den kan ju förklaras antingen genom en, på
grund af omständigheterna, lätt begriplig och förlåtlig tro på statens
förnyade mellankomst eller också genom förhoppning om enskildes
offervillighet, till hvilken nu i ett förnyadt upprop också vädjades,
ehuru resultatet häraf ej motsvarade förväntningarna.

Emellertid finna vi, att domkyrkobyggnaden på sådant sätt dragit
på sig en ökad kostnad, utöfver de ursprungligen beräknade 370,000
kronorna, af i det närmaste 109,000 kronor, och då bristen, som nu
byggnadsstyrelsen står framför, ej detta oaktadt uppgår till mera än i
rundt tal 100,000 kronor, så visar detta huru väl kostnadsförslaget, var
uppgjordt samt huru samvetsgrant detsamma i allt öfrigt följts, något
som vid ett sådant stort företag endast varit möjligt derigenom, att
domkapitlet och byggnadsstyrelsen nitiskt vakat öfver arbetet samt att
detsammas närmaste utförande varit anförtrodt åt en duglig, ja, skicklig
byggmästare.

Men hur skall nu denna brist af 100,000 kronor kunna betäckas,
ty betäckas måste den, så vida ej arbetet med restaureringen skall ofullbordadt
afstanna, och detta skulle väl ingen vilja?

Närmast till hands ligger tanken, att församlingen utbetalar hvad
som ytterligare kräfves, men den tanken måste uppgifvas, då man
känner församlingens snart sagd! fattigdom, ser uppgifterna på stadens
tillgångar och skulder, af livilka framgår, att den största tillgången
ligger uti småbane-jernvägsaktier, samt då man vet, att församlingen
redan bidragit till restaureringsarbetet med 30,000 kronor, hvarjemte

Motioner i Andra Kammaren, N:o 71.

enskilde inom församlingen ökat de frivilliga bidragen med mellan 6-och 7,000 kronor. Att man på en liten församling ej kan draga för
stora vexlar för ombyggandet af en så stor kyrka som Skara domkyrka,
synes mera uppenbart, då man besinnar de stora donationer,
som vanligen medföljde besluten om uppförandet af dylika domkyrkor;
och Skara domkyrka saknade ej heller sådana, som, om de fortfarande
hade fått bibehållas och ej indragits till kronan, otvifvelaktigt hade patt
Skara domkyrka i stånd ätt sjelf bekosta en fullständig restaurering.
Jag stöder detta mitt påstående på uppgiften i »Sveriges inre historia
från Gustaf den förste med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi))
af Hans Forssell, der man i tab. J. 6 finner, att Skara domkyrka
före Gustaf den förstes reduktion egt 157 hemman utom diverse andra
inkomster.

Men om församlingen ej kan betacka bristen, så kan väl kyrkan
af sina inkomster bestrida amortering och räntebetalning på ett lån,
som gifver medel att fullborda arbetet? Ja, om kyrkan fått behålla
sina donationer; men dessa hafva gått till kronan till allra största delen,
och för Skara domkyrka är den årliga inkomsten så reducerad, att den
för de 5 sista åren i medeltal uppgått till endast 3,605,28 kronor per år,
och dessa medel skola användas till ej allenast underhåll och reparation
af domkyrkan och biskopens boställshus i staden, utan äfven till åtskilliga
andra domkyrkans utgifter, och torde derutaf framgå, att kyrkans tillgångar
omöjligt kunna medgifva amortering och räntebetalning på ett
så stort lån som hela bristens betäckande skulle kräfva. Men otvifvelaktigt
kan en del betäckas på detta sätt, och om jag här beräknar, att
de ökade utgifter, som vant absolut nödvändiga och som domkapitlet ej

kunnat undgå att honorera, uppgå till:

1) för 30,820 kub.-fot grundmur ......................................... kr. 24,656

2) » 9,000 löpande fot afloppstrumma............................. )) 2,700

pelare och 10 st. halfpelare.................. » 15,220

4) » triforiernas anbringande och byggnad..................... » 33,537

Summa kronor 76,113

så finner jag billigt — helst jag i dessa ökade utgifter ej intagit dem,
som föranledts dels af anbringandet af ny sockelmur och delvis ny
sockellist, 12,754 kronor, dels af ombyggnad med ny sten af södra
tornets öfre del, omkring 8,000 kronor, ehuru äfven de voro oförutsedda
utgifter — finner jag billigt, säger jag, att statsverket träder
Bih. Ull lliksd. Prot. 18U2. 1 Band. 2 Ajd. 2 Band. 14 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 72.

hjelpande emellan med ungefärligen detta belopp, och jag har derför
ansett min pligt bjuda att vördsamt hemställa,

att Riksdagen, för att möjliggöra afslutandet af
Skara domkyrkas restaurering, ville ytterligare dertill
anslå ett belopp af 75,000 kronor;

och anhåller jag vördsamt om denna motions remitterande till statsutskottet.

Stockholm den 26 januari 1892.

Axel Ryding.

N:o 72.

Af herr C. H. Wittsell, om tillägg till 11 § i förordningen angående
allmänt ordnande af pr ester skåpets inkomster den
11 juli 1862.

Sedan i flertalet af församlingarna ordnandet af presterskapets
löner i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 11 juli
1862 blifvit verkstäldt, är församlingen enligt 11 § skyldig att uppbära
och redovisa dessa afgifter. Enligt samma § mom. 2 får restlängd upprättas,
hvars poster genom kronofogde på landet eller underexekutor i
stad skola indrifvas, men utan att någon uppbördsprovision den restskyldige
debiteras. Då det allt mera är vanligt, att fjerdingsmannatjensten
inom församlingarna utgöres af legda personer, hvilkas löner utgå
ur kommunalkassan, och det för fjerdingsmannen är ett tidsödande och
besvärligt arbete att gå omkring för att uppbära afgiften, som ej obe -