Motioner i Andra Kammaren, N;0 195

Motion 1869:195 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N;0 195.

M:o 195.

Af Herr {''er Nilsson från Örebro län: Om ändring i 2 § af Kongl.

Förordningen angående fattigvården i riket den 13 Juli 1853.

Då jag med dera utaf Andra Kammarens ledamöter vid sistlidne riksdag väckte
motion om den förändring i 2 § 1 momentet Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853
angående fattigvården i riket, att orden: “Vilja samhällets samtlige, vid sockenstämma
i beslutet deltagande medlemmar i afseende på fattigvården fördela samhället
i kretsar eller rotar, med åliggande för eu hvar af dessa att försörja dithörande
fattighjon, vare sådant tillåten, måtte utbytas mot: “Vilja tvåtredjedelar af
samhällets vid kommunalstämma i beslutet deltagande medlemmar efter omröstning
i afseende på fattigvården fördela14 etc. etc., möttes jag af följande inkast från Andra
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2 i dess Betänkande N:o 2, att ehuru Utskottet
för sin del godkände de skäl, som åberopades för den föreslagna förändringen,
kunde Utskottet likväl icke förorda densamma, hufvudsakligen med anledning
af “det röstberäkningssätt, som, för besluts fattande å kommunalstämma, nu är
stadgadt*4, samt vid öfverläggningen af ärendet inom Kammaren, der hvarest nästan
samtlige ledamöter, som yttrade sig, äfven gillade motionärernas skäl med antagande
likväl af Utskottets afstyrkande Betänkande, derföre att momentet 1 af § 2 uti
omförmälda Kongl. Förordning upphört att vara gällande i följd af § 1 uti nådiga
Förordningen om kommunalstyrelse på landet jemte inledningen af samma nådiga
Förordning, hvarpå prejudikat skulle finnas enligt Kongl. Maj:ts nådiga resolution i
ett särskildt mål.

Med anledning häraf, och af mina komitenter dertill allvarligen uppmanad
samt i följd af den oroväckande grad hvartill fattigvårdstungan år efter år tillväxer,
vågar jag äfven vid denna riksdag framkomma med förslag i enahanda syftning, som
vid den föregående, i den förhoppning att förslaget, som då, i afseende på skäl och syfte
nästan enhälligt gillades, men i anseende till ett mindre tydligt stadgande i gällande kommunalförfattning
förkastades, måtte vinna önskad och behöflig framgång. — Det lärer
väl icke af någon Svensk medborgare kunna förnekas, att fattigvårdstungan är
ett bland de svåraste onus som landet har att dragas med och i följd deraf en
fråga, hvilken tarfvar en lagstiftning, som icke gör bördan tyngre än den verkligen
kunde och borde vara. Att vår nu varande lag är hård, kan väl icke förnekas, då

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o ]f>5.

den enligt vunnen upplysning, efter hvad ofvan antydt är, icke medgifver att fattigvårdssamhällen
få indelas i mindre kretsar eller rotar eller ordnas på. det sätt, som
ej allenast vore för kommunen det minst kostsamma utan oek för den fattige och
understödsbehöfvande mest ändamålsenligt och välgörande. Det torde väl vara tid
på att. allvarligt gå i författning om undanrödjande af ett sådant lagstadgande, nu
da fattigdomen i landets alla grenar mer och mer tilltager i eu fasaväckande grad.
och icke längre låta nu gällande röstberäkningsrätt för besluts fattande i kommunalstamma
ligga i vägen för behörigt ordnande af denna vigtiga angelägenhet. Det
kan. ej annat än djupt bedröfva hvarje rättsinnig fosterlandsvän att man skall hafva
en i lag stadgad rösträtt att åberopa, hvilken är så orimlig, att en enda medlem
kan med sm rost tillintetgöra hvad alla de öfriga, kanhända hundradetals satnhällsmedlemmarne
anse vara för kommunen nyttigt och ändamålsenligt. Denna lag har
dock af en stor allmän mening redan vid dess första tillämpning blifvit utdömd, och
man må väl derföre hoppas att den snart skall vinna eu önskvärd och på rättvisa
grunder byggd förändring.

Väl må jag medgifva att det kan finnas kommuner inom riket, der möjligen
ett lagstadgande enligt mitt förslag kunde genom ett från oväldet afviket tiliämpningssätt
hafva menliga följder, men dessa fall torde väl numera vara få emot den
stola allmänhet, som skulle draga fördel af förändringen; dessutom finnes kanske,
om man noga granskar, knappt någon lag, som lemnar eu sådan trygghet, att våld
icke är möjligt,, der den väldige finner sig vid att missbruka lagen.

Inom mindre kommuner, der fattigvårdstyrelsen är i tillfälle att personligen
kanna hela befolkningen och alla förhållanden, är svårigheten naturligtvis mindre
för fattigvårdens handhafvande gemensamt för hela kommunen, men i de större, der
den personliga bekantskapen med understödstagarne nästan är omöjlig, der blir
ock alldeles omöjligt för en fångvårdsstyrelse att hafva nödigt inseende öfver det
hela, följden blir att utdelandet af fattigunderstöd naturligtvis sker ojemnt och kan
icke blifva rättvist, der den utdelande icke har personlig bekantskap med de behöfvande.
Det heter i fattigvårdsförordningen, att den fattiges arbetskrafter må anvandas
mot erhållande af understöd; detta är visserligen godt och väl, men huru
skall fattigvårdsstyrelsen pröfva eu obekant understödstagares arbetskrafter eller
kunna använda dessa, då kommunen ej eger något gemensamt arbetsföretag? jo, det
måste, så gå till, att understödstagaren ligger sysslolös under det han förtär understödet,
och när detta är slut kommer han och begär mera, hvilket åter under
samma förhållande förtäres; allt detta gör att kommunens fattigvård blir mångfaldiga
gånger dyrare, än om den vore besörjd genom kretsindelning. Det går så till
härvidlag liksom i alla andra fall, der gemensamma allmänna företag utföras, de
blifva, efter hvad erfarenheten lärt, alltid öfver höfvan dyrare än enskildas. Jag
kan således icke finna annat än att indelning i kretsar eller rotar af ett fattigvårdssamhälle
skall leda till bättre ordning, minsta kostnad för kommunen och mera

G Motioner i Andra Kammaren, N:o 195.

välgörenhet för de fattige. Den fattiges arbetskrafter kan då bättre både till dennes
och rotens fördel användas; ty om ingen annan utväg till arbete finnes, så
kunna de underhållsskyldige taga den behöfvande till sig i sina hus och jemte föda
gifva honom passande arbete. Underhållskostnaden skall ju alltid i sådant fall blifva
mindre kännbar, enär kontanta utgifter, såsom fattigskatt, i det närmaste undvikas
och fattigvårdsstyrelsen får i väsendtlig mån sitt arbete med debitering, uppbörd och
utdelning af understöd förminskadt. Af hvad jag inhemtat från sådana orter, der,
hvarest i följd af gemensamt beslut kretsindelning i mer än tio år egt rum och
tillämpats, har jag vunnit det vitsord att något bättre och billigare sätt för fattigvårdens
ordnande än i mindre kretsar eller rotar der ännu icke kunnat utfinnas; och
jag kan derföre icke heller finna någon våda för antagandet af mitt förslag, ty det
är väl naturligt att vid början af lagens tillämpning en billig och rättvis fördelning
af understödstagande och underhållsskyldigheten alltid skulle uppgöras så att hvarje
krets eller rote finge underhållsskyldighet i mån af sitt fyrktal, hvilken fördelning
fortfore i en tid af fem år i sender.

Jag vågar alltså föreslå Riksdagen, att stadgandet i 2 § 1 momentet afKongl.
Maj:ts Förordning angående fattigvården i riket af den 13 Juli 1853: “Vilja sam hällets

samtlige vid sockenstämma i beslutet deltagande medlemmar i afseende på
fattigvården fördela samhället i kretsar eller rotar, med åliggande lör en hvar af
dessa att försörja dithörande fattighjon, vare sådant tillåten, måtte utbytas mot:

Vilja två tredjedelar af samhällets vid kommunalstämma i beslutet
deltagande medlemmar efter omröstning i afseende på
fattigvården fördela, etc.

Stockholm den 26 Januari 1869.

Per Nilsson.

från Örebro län.

Häruti instämma:
A. TV. Uhr.

Eric Olsson,
från Örebro län.