Motioner i Andra Kammaren, N.-o 6 (Motion 1872:6 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 6.

Y:o 0.

Af Herr A. Grill: Om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
angående utarbetande och utfärdande af ny grufvestadga,

Det har hitintills varit antaget, att stadgarne angående grufve-egendom
och grufvors skötsel helt och hållet tillhör den ekonomiska lagstiftningen,
hvilken ligger utom Riksdagens åtgärder, men uti de hittills gällande
grufvestadgarne ingår ett element, som så nära berör grunden för
all eganderätt, att det utan det ringaste tvifvel bör afskiljas från den ekonomiska
lagstiftningen och blifva föremål för Riksdagens behandling. Jag
menar stadgandet om inmutares rättighet till grufvor och malmfyndigheter.

Såsom det troligen är de flesta bekant, eger en hvar, således äfven
ej svensk undersåte, som uppfinner eller åter vill upptaga förut känd, men
försummad, malmfyndighet att densamma bearbeta, med full eganderätt
af hälften, och, om jordegaren ej vill eller förmår i arbetet deltaga, med
full eganderätt till hela fyndigheten. Eu aktad författare har härom uttryckt
sig: »Det är visserligen en lättnad, om man, utan egarens medgifvande och
»blott med iakttagande af en formalitet kan få disponera öfver och tillgodogöra
sig mineraliska tillgångar, men man har dervid också i sin makt
»att beröfva egaren af jorden ända till minsta skymten af den vinst, till
»hvilken han såsom egare är berättigad, ifall han ej kan uppfylla de fordrin»gar,
som inmutningslagen bestämmer. Inmutningen är ej annat än ett
»legaliseradt våld, som på samma gång fordrar en sådan mängd af formaliteter,
att det ofta är svårt att säga, hvem som verkligen är den rätta
''inmutaren — med deraf föranledt besvär och osäkerhet.»

Sådan

Motioner i Andra Kammaren-, N:o 6.

Sådan är grunden i Sverige för så kallad grufve-egendom. Tillkommen
under en tid, då det ansågs nödigt att på hvarje sätt understödja

bergshandteringen och då ett sådant förbigående af eganderätten kunde
vara förklarligt, är dock denna grunds natur numera icke öfverensstämmande
med det hos oss gällande begreppet om eganderättens helgd.

Det är för långt att i eu motion genomgå de olika ländernas lagstiftning
i detta hänseende, men det torde vara nog att säga, att i England,
der tillgodogörandet af jordens mineraliska rikedomar, och följaktligen deras
uppskattande, nått sin höjd, ett sådant våld på eganderätten ej finnes; der
existerar ej någon inmutare-rätt.

I de länder, der all jord från ursprunget ansetts tillhöra Kronan, kan
det ega sin historiska och möjligen rättsliga förklaring, att dispositionen af
de underjordiska mineralrikedomarne bibehållits åt Kronan, och att denna
rättighet af henne upplåtits åt andra, åt den förstkommande, men svenska
jorden i allmänhet har ej varit förläningsjord. Det är visserligen sannt.
att det apokryfiska så kallade Helgeandsholms-beslutet skulle åt Kronan
förbehållit rätt till malmfyndigheter, men då i sednare tider Kronan icke
allenast icke vid de förra tider af henne verkligen egda och bearbetade
malmtillgångar, de facto bibehållit denna rätt, utan på ett eller annat sätt
afhändt sig den och till och med i grufvestadgan af 1855 uttryckligen
förklarar, att kronoåbocn, boställsinnehafvaren eller den, som eljest har
nyttjanderätten af kronojord, skall njuta jordegarerätten till godo, hvilken
sednare rätt å sådan jord obestridligen tillhör Kronan, så är det tydligt
att Kronan sjelf afstått från grundsatsen, att hon vore egare till de mineraliska
tillgångarne på jord, som innehafves af annan. Det tionde, som
till Kronan utgått först af malmbrytningarne och sedan af tillverkningarne
under namn af tackjernstionde m. m., har varit sista spåret af detta Helgeandsholms-beslut
och Kronans rätt till malmtillgångarne i riket, och att
detta af bergslagernas jordegare sistlidne riksdag infriades, torde vara i
friskt minne. Ännu mera, kalkstensbrott, sandstensbrott m. m. hafva förr
varit föremål för inmutning; nu icke. Genom denna riktning, som bergslagstiftningen
i sednare tider således inslagit, framgår tydligt, att Kronan
afstått från den rätt till disposition af malmtillgångarne i riket, som hon
ansett sig ega, men likväl qvarstå!'' Kronans bestämmelse, genom grufvestadgan
af 1855, att alla metaller och malmer, svafvelkis, blyertz och stenkol,
samt s. k. varp vid ödelagda grufvor och bergverk äro föremål för
inmutning, d. v. s. de tillhöra den ''förstkommande'', de tillhöra »ingen»,
de äro en »res nullius». Om Kronan hade till jordegaren afstått sin förmenade
rätt, såsom hon nu gjort i afseende på kronojord, der hon verk Bih.

till Biksd. Prof. 1872- 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

ligen egt en sådan rätt, hade, derom intet varit att säga, men att afstå en
rätt, som åtminstone är tvifvelaktig, till den förstkommande, med förbigående
af jordegaren, kan enligt motionärens begrepp icke vara riktigt.

Förvärfvandet af eganderätt till malmfyndighet genom inmutning
bar gjorts till lag, för att gynna bergshandteringen, men åtminstone numera
har det visat sig, att den fördel bergshandteringen deraf drager är
ringa eller ingen. Om man dömde af det ofantliga antal mutsedlar, som
årligen uttagas såväl på redan kända som nya malmanledningar, skulle
man fatta den tanken, -att något stort verkligen uträttades genom denna lag,
men det är noga bekant, att vida största delen af dessa fyndigheters tillvaro
är redan förut känd, att ytterst få, förut okända malmanledningar på
mycket länge upptäckts, som varit af större värde, och att s. k. malmletare
sällan skörda rikedomar — ja! vid de Skånska stenkolsfälten har denna
grufvestadga säkerligen verkat skadligt, i det den, oafsedt, att den der liksom
öfverallt uppväckt jordegarnes motvilja mot inmutarne, tvungit dessa
sednare att för sina utmåls bevarande dela sitt kapital, som sålunda blifvit
otillräckligt för dem sjelfva att drifva arbetet.

Den goda saken vore bättre betjenad genom enskilda överenskommelser
emellan jordegare och dem. som vilja bearbeta malmtillgångar, ty
numera lärer väl ingen jordegare gifvas, som ser sin egen fördel uti att
låta dylika tillgångar ligga oarbetade, och skulle så i ett enskildt fall händelsen
vara, så är förlusten ringa. Om en jordegare ej sjelf vill bearbeta
sina mineraliska tillgångar, eller riskera att genom försäljning göra en
möjlig förlust, kan han öfverlåta rättigheten åt andra emot viss afgift per
centner, då hans vinst alltid står i förhållande till hvad grufvan gifver.

En lång tids erfarenhet har bestyrkt min enskilda tanke om nu
gällande grufvestadgas olämplighet. Jag vill här lemna några exempel,
tagna ur verkligheten, för att visa hvilka förvecklingar den kan åstadkomma,
och blott i förbigående vidröra, att redan definitionen på föremål för inmutning
ej är adeqvat för hvad som dermed sannolikt afses. De flesta
mineralier kunna betraktas såsom malmer.

Enligt grufvestadgan blir man ej egare derigenom att man upp/inner
en grufva, utan derigenom att man anmäler sig »skriftligen'' hos bergmästaren
eller »muntligen» hos kronofogde eller länsman. Den förstkommande
hembär segerpalmen, såvida ej anmälan skett samma dag, för hvilket
fall särskilda stadganden finnas. Härigenom har anordnats ett kapplöpningssystem,
så mycket oefterrättligare, som orden »skriftligen» och
»muntligen» begagnats, och som ej alla desse embetsmän ständigt äro på
sina embetsrum för att lemna mutbevis åt den förstkommande, utan stundom
äro på embetsförrättningar frånvarande längre tider. Man har omtalat,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

att under K rimkriget Engelska officerare höllo kapplöpningar på mulor,
der priset vanns af den som kom sist. Det har varit svenska grufvestadgan
förbehållet att hitta på kapplöpningar med tre, vidt skiljda, olika
mål, bergmästaren, kronofogden och länsman.

En förvaltare af en egendom utsände sin rättare med arbetare att
gräfva grund för en byggnad, hvarvid en malmanledning påträffades., En
lösdrifvare gick förbi, direkt till länsman, sedan han fått nys om upptäckten,
och hans mutbevis blef gällande, såsom en dag äldre än förvaltarens,
som sökte bergmästaren; men äfven om grufVestadgan ej så bestämdt
afgjort frågan till lösdrifvarens fördel, som hade intet med saken att göra,
så skulle sjelfva principen om uppfinnare-rätt vara omöjlig att använda,
der pretendenterna ej voro färre än fem, nemligen jordegarén, som dessutom
bekostade arbetet vid uppfinningen: förvaltaren, som anordnade och utvisade
platsen; rättaren, som afgjorde frågan om fyndets beskaffenhet; arbetaren,
som påträffade första malmstenen, och lösdrifvaren, som — kände
grufvestadgan. — Grufvestadgan ingalunda till heder heter grufva!! ännu i
dag »Tjufgrufvan».

Tvenne personer tvistade om inmutare-rätten till en grufva, och ingen
ville af rättskänsla under processtiden bearbeta den. En tredje person
passade på, inmutade grufvan, och —- grufvestadgan tillerkände honom den.

En inmutare hade försonat sin grufva. Genom förevisade oriktiga
arbetsbetyg förekom han grufvans inmutande af annan, till dess han genom
nv mutsedel och betygens förstörande satt sig åter i oqvald besittning.

Redan dessa få exempel visa, att principen är oriktig, äfven om man
skulle invända att stadgan kunde förbättras, eller att alla lagar kunna
kringgås.

Men vis-ä-vis en inmutare är jordegaren, om ej alldeles, åtminstone
nästan rättslös. Grufvestadgan tillerkänner utan all appell inmutaren en
expropriations-rätt, som ej beviljas något annat enskildt företag och som
tillåter utländningar att, utan Kong!. Maj:ts tillstånd, i riket besitta fast
egendom. En jordegare, som ej äger kapital, måste till den starkare, med
eller mot sin vilja, afstå från all eganderätt till fyndighet utan ersättning.
En jordegare, som ej vill deltaga i bearbetande af en fattig malm, som
föregifves vara föremål för inmutning och utmålsläggning, har derigenom
förlorat sin rätt till den ädlare malm, som af inmutaren dolts och utgjort
verkliga föremålet för inmutningen. Redan sjelfva egenskapen af uppfinnare
innebär i de flesta fall ett legaliseradt lagbrott eller förutsätter ett
olofligt inträdande på andras egor i och för malmletning, ty utan ett sådant
lagbrott kunna svårligen nya malmfyndigheter upptäckas.

20 Motioner i Andra Kammaren, JST:o 6.

Genom felaktig redaktion af § 35 har till yttermera villervalla »grufegaren»
förblandats med »jordegaren», egenskapen af debitor med creditor,
och ehuruväl noga blifvit stadgadt huru förfaras skall, då inmutaren försummar
sin rätt, äfvenväl med eganderätten till den exproprierade jorden,
så saknas dock all bestämmelse huru med den så kallade jordegareandelen
sig förhåller, om den t. ex. genom köp öfvergått i annans hand. Grufvestadgan
tyckes antaga att den kan sönas. Men — den kan icke sönas;
— den som en gång förvärfvat sig den är dertill ständigt egare.

Vidare har genom de pa statens bekostnad under arbete varande
geologiska undersökningarne lemnats ett tillfälle till enskildt förvärf, som.
om det begagnades, hvartill all laglig rätt förefinnes, omöjligen har kunnat
vara afsedt, och om man slutligen betänker, att nu flera utländska bolag
bygga eller ämna bygga jernvägar i många trakter af riket, måste det
väcka farhågor af allvarsammaste art att se våra oupptagna malmtillgångar
blottställda för att, utan ringaste ersättning, på grund af en felaktig lagstiftning,
vandra af till utlandet.

Då jag nu, på grund af hvad i korthet blifvit anfördt, vågar föreslå
avskaffandet af den för stkommandes rätt att genom inmutning sätta sig i
besittning af en annans egendom-, har jag ingalunda förbisett nödvändigheten
af att genom lag stadga såväl redan existerande som blifvande grufegares
rättigheter och skyldigheter, både hvad beträffar eganderätt till malmfyndigheten,
utmål och stadfästelse pa överenskommelser med jordegare
och hvad beträffar grufvedriftens rätta skötsel. En god grufvestadga
är således fortfarande af nöden; men då man ej kan vänta att Riksdagen
eller dess Utskott skall vara i tillfälle att utarbeta en sådan, hemställer
jag vördsammast,

att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan
om skyndsamt utarbetande och utgifvande af ny grufvestadga
med borttagande af den så kallade inmutarerätten.

Stockholm den 20 Januari 1872.

Andreas Grill.