Motioner i Andra Kammaren, N-.o 61

Motion 1895:61 Andra kammaren

12

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 61.

N:o 61.

Af herr M. Dalin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida ej det verkliga värdet ä vart
silf ver skiljemynt borde bringas i rigtigare öfverensstämmelse
med dess namnvärde samt i sådant fall om åtgärders
vidtagande derför.

Enligt lagen om rikets mynt af den 30 maj 1873 skall ett enkronestycke,
utmyntadt af en legering af åtta hundra vigtdelar silfver
och två hundra vigtdelar koppar, väga 7,5 gram och under förutsättning
att, såsom vid afslutandet af 1873 års myntkonvention, guldets värde
förhåller sig till silfrets som 15,5 : 1 vara värdi en krona. Emellertid
liar differensen mellan guld- och silfvervärde!, synnerligen under de senaste
åren, ökats i eu högst betänklig grad, dels i anledning af minskad
guldproduktion, men hufvudsakligen i följd af den mängd silfver, som
för närvarande upptages ur de amerikanska silfvergrufvorna; sålunda
stälde sig guldvärdet till silfvervärde! år 1893 (således jemnt 20 år efter
myntkonventionens afsilande) som 31: 1 eller med andra ord: det ver Inliga
värdet på enkronestycket utgjorde då endast 50 öre eller hälften åt
»namnvärdet . Medelsilfverpriset 1894 var i London = 28lj/i«d'' per uns
std, motsvarande kronor 76,w per kilogram fint silfver. Enligt detta
pris är 1 krona i silfver värd 45,? öre. Och lägsta priset på silfver utgjorde
under förra året 71 kronor per kilogram, under det ett kilogram
guld betalades med 2,480 kronor, d. v. s. förhållandet mellan guld och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 61.

13

silfver stälcle sig vid det tillfället som 35 : 1, och var således enkronestycket
ej värdt mera än 44 öre. Frestelsen att göra falskt mynt blir
naturligtvis stor, då falskmyntaren finner, att lian, utan att i ringaste
man afvika från det skrot och korn statens mynt innehåller, likväl kan
på sin falskmyntning förtjena hundra procent och svårligen riskerar att
blifva upptäckt, då produkten af hans verksamhet, såsom teende sig
identisk med statens fabrikat, lika litet kan bidraga till hans upptäckande
som förråda sin egen mindre hederliga härkomst.

Det förbud, som i 10:de paragrafen myntlagen och 12:te artikeln
i myntkonventionen nämnes, nemligen att för enskildes räkning tillverka
och pregla skiljemynt, torde ej mera än andra förbud hindra lagöfverträdelser,
der vinningslystnaden ser sig kunna göra geschäft. I pressen
meddelades också för några år sedan, att i Schweiz, som ju har granskap
med tre stora länder, falskmyntfabriker existerade, hvarifrån utprånglades
falskt mynt, dock ingalunda i den mening, att det vore underhaltigt,
utan var vinsten på att göra äkta silfver mynt åt grannländerna
no0, stor ändå. Det synes mig derför, som att staten, för att skydda
sjo. mot falskmyntare, borde indraga de utelöpande silfverskiljemvnten och
i stället, med bibehållande af samma valör, men med ändring i legeringsförhållandet
till ökande af silfverbeståndsdelen, utsläppa silfvermynt af
om ej dubbel så åtminstone väsentligt större vigt (storlek) än de nuvarande.
Men då eu sådan åtgärd krafvel- ej allenast ändring i lagen
om rikets mynt, utan äfven ändring i myntkonventionen med Danmark
och Norge, så torde det vara lämpligast, att ICongl. Maj:t tager saken
under pröfning. Jag vågar derför vördsamt föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej det verkliga '' värdet på vårt silfver skiljemynt
bör bringas i rigtigarc öfverensstämmelse med
»namnvärdet» på detsamma och, om så är förhållandet,
vidtaga de åtgärder, som med anledning häraf kunna
erfordras.

Stockholm den 26 januari 1895.

M. Dalin.

Bill. till lliksd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Häft..

O

- >