Motioner i Andra Kammaren, N-'o 3 (Motion 1896:3 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N-''o 3.

N:o 3.

Af herr A. Hedin, om reglering af postvaktbetjentes aflöning.

1 *}''it '' , .. •-,1 • •> ; .MfliMl i j:.>J j VA

Då den af närmare åttahundra postvaktbetjente till generalpoststyrelsen
ingifna framställning om behofvet af en reglering af deras aflöningsförhållanden,
hvilken synes mig förtjent af uppmärksamhet, ej till styrelsen
inkommit förr än den 18 sistlidne december, således för sent för att af
styrelsen kunna tagas i öfvervägande i samband med uppgörande af förslag
till utgiftsstat för år 1897, har jag af detta skäl, och således utan
att härmed gifva uttryck åt ett tvifvel, som jag ingalunda hyser, om styrelsens
benägenhet att lyssna till sina underordnades behjertansvärda önskemål
och afhjelpa befintliga missförhållanden, trott mig böra bringa postvaktbetjentes
petition under detta års Riksdags pröfning.

Nämnda framställning, hvilken innefattar en utförlig och, efter hvad
jag har anledning att antaga, i allt väsentligt noggrann redogörelse för de
faktiska förhållandena, lärer blifva till Riksdagens samtlige ledamöter utdelad,
hvadan jag kan till densamma hänvisa. -Den synes mig ådagalägga,
att den omreglering, som trädde i kraft med år 1885, är att anse som förfelad.
Följande omständigheter torde härvid i synnerhet förtjena att uppmärksammas.

Dagtraktamentets belopp mellan de i kongl. brefvet af den 19 september
1884 faststälda maximum och minimum har blifvit bestämdt på
ett sätt, som i flere fall icke kan anses vara af de verkliga lokala omständigheterna
motiveradt. Medan det t. ex. för ordinarie i Helsingborg utgår
med 1 krona 90 öre, åtnjuter ordinarie vaktbetjent i Malmö 1 krona 65
öre, och medan det för extra i Sundsvall utgör 2 kronor, är det i Stockholm
bestämdt till blott 1 krona 20 öre.

Under de sista tio åren, från 1885 till 1894, har proportionen mellan
antalet ordinarie å ena samt extra och reservbetjente å andra sidan undergått
en för de senares befordran särdeles ogyrisam ändring, i ty att, medan

Bill. till Riktid. Prof. 18.90''. I Sand. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. (N:is 3—3). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

de ordinaries antal ökats från 713 till 761, eller med ej fullt 7 proc., de
senare två kategoriernas vuxit från resp. 109 och 107 till 298 och 310,
eller med respektive 173 och nära 190 proc. Missförhållandet är uppenbart.
Generalpoststyrelsen beräknar också, att de senast å stat uppförda
vaktbetjentes antal nu skulle behöfva ökas med 247, för att de, som erfordras
till regelbunden tjenstgöring, genast skulle kunna erhålla ordinarie
anställning.

Samtidigt med denna försämring af befordringsutsigterna för den under
nuvarande förhållanden oumbärliga, stora extra personalen och samtidigt
med arbetets ökning, torde, enligt petitionärernas framställning, en mycket
väsentlig nedsättning i aflöningen hafva egt rum för flertalet af de vaktbetjente,
som efter 1885 vunnit anställning i postverket. Att så varit
fallet i Stockholm, är genom en särskild undersökning ådagalagdt. Af en
jemförelse mellan medelaflöningen, under de första 10 tjensteåren, för tio
vaktbetjente som år 1875 oeh för tio som år 1885 anstäldes vid Stockholms
postkontor, framgår nemligen, att den under perioden 1875—1884
utgjorde 861 kronor 41 öre, men under perioden 1885—1894 blott 644
kronor 74 öre.

Bostadshyran torde allmänt hafva stegrats, såsom i ett antal större
städer visas hafva varit fallet. Det är ådagalagdt, att priset å de flesta
lifsförnödenheter stigit, likasom de direkta skatterna. I afseende å enskildheter
hänvisas till petitionärernas framställning, der ock upplysningar meddelas
angående motsvarande förhållanden i Norge och Danmark, beräkningar
öfver årliga lefnadskostnaderna, samt tabellariska jemförelser mellan
nuvarande aflöningsförhållanden och den af petitionärerna ifrågasatta löneregleringen.

Postvaktbetjente hafva redan för längre tid sedan och gång efter annan
påkallat behjertande af deras ogynsamma ställning, hvilken under de senare
åren förvärrats genom de så betydligt ökade lefnadskostnaderna. Då äfven
blott ett eller annat års uppskof ej för dem är någon ringa sak, och då,
såsom redan är nämndt, generalpoststyrelsen ej nu varit i tillfälle att taga
deras önskningar i öfvervägande, torde det vara berättigadt att genom en
motion underställa ärendet Riksdagens pröfning.

Petitionärernas förslag går derpå ut, att

för samtlige postvaktbetjente måtte bestämmas fasta löner och ålderstillägg
med följande belopp och klassindelning:

Första löneklassen 1,000 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt jernvkgsposten inom samtliga distrikten;

Andra löneklassen 900 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg,
Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Lund, Norrköping, Sundsvall,
Upsala, Vexjö, Örebro och Östersund;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

Tredje löneklassen 800 kronor för vaktbetjentc vid postkontoren i Borås, Eskilstuna,
Halmstad, Haparanda, Hernösand, Hudiksvall, Landskrona, Luleå, Nyköping, Pitå, Skellefteå, Söderhamn,
Södertelge, Umeå, Venersborg, Vesterås, Ystad och Örnsköldsvik;

Fjerde löneklassen 700 kronor för vdklbetjente vid postkontoren i Arboga, Bollnäs,
Backe, Eksjö, Enköping, Falkenberg, Falköping, Filipstad, Gysinge, Hedeviken, Karlshamn, Kristinehamn,
Köping, Lidköping, Ljusdal, Lysekil, Lycksele, Mariestad, Motala, Nederkalix, Norrtelge, Nordmaling,
Nyland, Oskarshamn, Ragunda, Sala, Skara, Sköfve, Sollefteå, Ström, Strömstad, Uddevalla, Vadstena,
Varberg, Vaxholm, Vestervik, Visby, Vännäs och Åsele;

Femte löneklassen 600 kronor för vaktbetjente vid postkontoren \ Alingsås, Arvika, Askersund,
Borgholm, Båstad, Cimbrishamn, Charlottenberg, Engelholm, Eslöf, Gillberga, Grenna, Grisslehamn,
Hallsberg, Hedemora, Hjo, Karlsborg, Kil, Kisa, Kungelf, Kungsbacka, Laholm, Lindesberg, Ljungby,
Malung, Marstrand, Mjölby, Moholm, Mora, Målilla, Nora, Nås, Qvistrum, Ronneby, Råda, Seffle, Skeninge,
Smedjebacken, Strengnäs, Sunne, Söderköping, Sölvesborg, Tomelilla, Trelleborg, Trollhättan, Trosa,
Ulricehamn, Vernamo, Vimmerby, Vretstorp, Åmål, Öregrund och Östhammar;

samt fem ålderstillägg för samtlige inom hvarje löneklass å 100 kronor hvartdera, att utgå efter
respektive 3, 6'', 9, 12 och 13 års oförvitlig ordinarie tjenst;

att hvarje vaktbetjent, som användes i fullständig tjenst, må anställas som ordinarie;

att nu gällande bestämmelser angående förmansarfvode, för brefbärareförmännen i Stockholm, må
fortfarande bibehållas;

att för de postiljoner vid jernvägsposten, som tjenstgöra inom s. k. postiljonskupé, må förutom
lönen utgå milpengar med ''/3 öre pr tillryggalagd km.; och för de postiljoner inom samtliga kupéexpeditioner,
som nödgas öfverligga mer än fyra timmar vid vänd- eller öfverliggningsort, milpenningar
med Vs öre pr tillryggalagd km.;

att, vid öfvergången från det nuvarande aflöningssystemet till den föreslagna aflöningsstaten, ålderstilläggen
räknas att utgå från anställelsedagen som extra vaktbetjent med arfvode och fullständig tjenstgöring,
dock så att del af kalenderår ej räknas.

Det är således en från den hittills gällande i viss mån skiljaktig grund
för aflöningarnas bestämmande, som petitionärerna förorda. Men om den
princip, hvarpå deras förslag är bygdt, är ny för poststatens betjentepersonal,
så är den dock eljest gammal och pröfvad. Det aflöningssätt, som
ifrågasättes, är ju nemligen det för statens tjenare i allmänhet gällande,
och — hvilket i detta särskilda fall kanske betyder ännu mer — har
redan i ett fjerdedel sekel tillämpats i fråga om såväl betjente som embetsoch
tjensteman inom en corps, hvilken med hänsyn till personalens talrikhet
och eljest i alla på frågan inverkande omständigheter är med poststaten
fullt jemförlig, nemligen tullstaten samt, så vidt mig är bekant, befunnits
tillfredsställande*).

När 1865 års statsrevision väckte fråga om att postverkets och tullverkets
utgiftsstater, som dittills pröfvats och faststälts af Kongl. Maj:t
allena, borde underställas Riksdagens pröfning och beslut, gjorde visserligen
generaltullstyrelsen invändningar mot den sålunda yrkade tillämpningen
å tullverket af en konstitutionel grundsats, som endast allt för
länge blifvit åsidosatt — invändningar som emellertid af Riksdagen ocli
af Kongl. Maj:t underkändes — men i fråga om sättet för tillämpningen,

*) Att petitionilrerrm uppräkna ett visst antal »löneklasser», på hvilka de särskilda postförvaltaingsorterna
fördelas, utgör blott en skenbar afvikelse från tullverkets aflöningsstat, ty i denna äro aflöningarna
för de särskilda befattningarna å hvarje ort af Riksdagen faststälda, så att i sjelfva verket der finnas lokalt
bestämda löneklasser. Saken är således densamma, endast uttryckt på olika sätt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

med fast aflöning och lokala löneklasser, var det just generaltullstyrelsens
förslag, som af Kongl. Maj:t accepterades i propositionen till 1868 års
Riksdag och af Riksdagen godkändes. Om detta system sedermera under
en längre tidsföljd befunnits ändamålsenligt, så synes deri ligga ett kraftigt
skäl för dess användning å ett alldeles likartadt område. Hvarför ej
så skedde, när förslag till normalstat för postverket, äfvenledes år 1868,
första gången för Riksdagen framlades, derom innehåller den kongl. propositionen
till nämnda års riksmöte ingen upplysning. Det torde kunna
med fog påstås, såväl att systemet med traktamenten, som utgöra en väsentlig
del af aflöningsbeloppet, icke slagit väl ut, som att svårligen något
afgörande skäl för dess tillämpning i fråga om postverkets betjenteklass
lärer kunna anföras.

Jag tillåter mig sålunda att hemställa,

att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande
reglering af postvaktbetjentes aflöningsförhållanden
hufvudsakligen på grundvalen af det här ofvan
anförda, till generalpoststyrelsen ingifna förslag samt
derom till nästkommande Riksdag göra den framställning,
hvartill denna pröfning kan föranleda.

Stockholm den 20 januari 1896.

A. Hedin.