Motioner i Andra Kammaren, N-.o 39

Motion 1896:39 Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 39.

af staten återbekomme hvad de genom afgifternas borttagande på detta sätt
förlorat. Man skulle emellertid också kunna låta fartygens betalningsskyldighet
hos konsuln qvarstå, men låta rederierna för sagda utgifter af staten
erhålla återbetalning, i de respektive länen hos landtränterierna och i Stockholms
stad hos statskontoret eller på annat sätt som utskottet kan finna
lämpligt.

Det anslag som för en sådan återbetalning är erforderligt, torde följaktligen
kunna uppföras antingen under tredje hufvudtiteln, bland »konsulskassans»
utgifter, eller under sjette hufvudtiteln, som i öfrigt disponerar
öfver anslagen till sjöfartsnäringens befrämjande eller utgå på något annat
sätt, som statsutskottet, dit denna motion torde remitteras, kan finna lämpligt.

På grund af hvad jag anfört får jag föreslå,

att Riksdagen ville besluta att svenskt fartyg skall från
och med nästa är erhålla full ersättning för af det samma
vid vederbörande konsulat utbetalda konsulat- och expeditionsafgifter
samt att i riksstaten för år 1897 för ändamålet
uppföres ett förslagsanslag af 175,000 kronor.

Stockholm den 24 januari 1896,

Pehr Pehrsson,
från Stockholms län.

N:o 39.

Af herr P. W äldenström, om skrifvelse till Kon tf. Maj:t, angående
inledande af underhandlingar med franska regeringen i fråga
om försäljning genom ombud af spirituösa drycker.

Frågan om vinhandlares rätt att genom agenter utbjuda och upptaga
order på spirituösa drycker, hvar helst de vilja, är en fråga af sä stor vigt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

17

för nykterhetsverksamheten, att den icke kan lemnas å sido, förr än den
vunnit en åtminstone någorlunda tillfredsställande lösning.

Vid sistlidet års riksdag antogs på Kongl. Maj:ts förslag den ändring
i § 18 af bränvinsförsäljningsförordningen, att »bolag icke må genom ombud
till salu utbjuda eller upptaga beställningar å bränvin.» Enligt den kongl.
propositionen skulle dock denna inskränkning icke gälla sådana vinhandlare,
som af bolagen hafva erhållit rättighet att handla med spirituösa i mindre
qvantiteter. Men klart är, att de åsyftade verkningarne af det nämnda förbudet
för bolagen derigenom totalt upphäfvas. Enda följden af detsamma
blir nu den, att den vinst af nämnda handel, som, om den bedrefves af
bolagen, skulle tillfalla det allmänna, nu stannar i enskilda vinhandlares fickor.
Någon betydelse för nykterhetens befrämjande har förbudet absolut icke.

Det skäl, man anfört emot inskränkning i vinhandlarnes rättigheter,
har varit, att man icke kan fråntaga svenske män en rättighet, som på grund
af handelstraktaten med Frankrike tillkommer franska och andra med dem likstälde
utländske undersåtar. I skrifvelse af den 9 maj 1894 hemstälde derför
Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte inleda underhandlingar med Frankrike i syfte,
att den enligt handelstraktaten svenska medborgare medgifna rättigheten att
upptaga beställningar i Sverige måtte, hvad beträffade »bränvin och andra
dermed likstälda drycker, inskränkas derhän, att sådana beställningar icke
finge upptagas hos andra än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter,
såvida icke qvantiteten uppginge till minst 250 liter. »Några sådana underhandlingar
blefvo emellertid icke inledda. I dess ställe inhemtade Kongl.
Maj:t svenske ministerns i Paris mening om, hvad man kunde hafva att vinna
genom underhandling. Och då ministern svarade, att det fans ingen utsigt
att vinna något, så lät Kongl. Maj:t saken förfalla.

Frågan synes mig dock vara af den vigt, att de af Riksdagen 1894
begärda underhandlingarna böra komma till stånd. Om de bedrifvas med
tillräcklig kraft, och om de svenska underhandlarne för franska regeringen
klart framhålla sakens betydelse för den i Sverige pågående nykterhetsrörelsen
samt betona, att det här icke är fråga om det franska vinet, utan endast om
bränvin och dermed jemförliga drycker, så torde man väl icke behöfva på
förhand taga för gifvet, att underhandlingarne skulle blifva utan resultat.
Visserligen ville den franska regeringen icke vid underhandlingen den 28 dec.
1891 antaga det från svensk sida gjorda förslaget till förklaring, men dels
var detta förslag framstäldt i kanske alltför vidtomfattande ordalag, dels är
det alls icke sagdt, att icke den nuvarande franska regeringen kan komma
att visa sig mer tillmötesgående än den dåvarande.

År 1892 framlade den kejserliga tyska regeringen ett lagförslag angående
bekämpandet af dryckenskapen. Detta förslags § 9 hade följande
Bill. till Biksd. Prat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.

lydelse: »Det är handelsresande förbjudet att söka vinna beställningar på
bränvin och sprit hos personer, i hvilkas affärsverksamhet dessa varor icke
hafva någon användning». Och såsom motiv anfördes: »I många delar af
riket, särskildt på landet, befordras folkets böjelse för bränvinsdrickande på
betänkligt sätt derigenom, att enskilda personer i alltmer utsräckt omfång genom
handelsresande förledas att beställa bränvin. De förbindelser, som de dervid
ikläda sig, öfverstiga ofta deras betalningsförmåga och bringa derigenom
deras ekonomiska ställning i fara.

Det är visserligen sant, att detta förslag icke blef af den tyska riksdagen
1892 behandlad, och att det sedan icke blifvit af regeringen förnyadt, men
enligt förklaring af en regeringskommission den 9 maj 1895 ämnar regeringen
framdeles återkomma dertill, sedan andra »omfångsrika och trängande uppgifter»,
som Riksdagen har att lösa, blifvit slutbehandlade.

Om nu tyska regeringen icke tror sig genom ett sådant lagstadgande
kränka Frankfurterfredens bestämmelser, enligt hvilken Tyskland och Frankrike
skola i handelsafseende behandla hvarandra såsom de mest gynnade nationer,
så torde det icke böra vara alldeles hopplöst för Sverige att genom underhandlingar
söka vinna franska regeringen för en sådan förklaring af den
svensk—franska handelstraktaten, som möjliggjorde ett stadgande i vår lag
likartad! med det nu anförda tyska förslaget. Lyckas det icke, så har man
dock gjort hvad man kunnat och får sedan tänka på andra åtgärder.

På grund af hvad jag här anfört, hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville snarast möjligt inleda de underhandlingar med
franska regeringen, som Riksdagen i skrifvelse den 9 maj
1894 begärde, och att Kongl. Maj:t dervid måtte, oberoende
af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, söka att efter sig
företeende omständigheter vinna så mycket som möjligt i
det af Riksdagen framställa syftet.

Stockholm den 24 januari 1896.

P. Waldenström.