Motioner i Andra Kammaren, N-.o 130 (Motion 1896:130 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 130,

N:o 130.

Af herr J. A. Johansson i Bastholmen m. fl., om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående beredande af tillfälle för fisker
ibefolkning en i Göteborgs- och Bohus län att förvärfva
eganderätt till de tomter, hvarå dess bostäder äro
uppförda m. m.

Den fråga, hvarpå vi nu gå att fästa Riksdagens uppmärksamhet,
är af en djupgående betydelse för en stor del af vårt lands befolkning,
nemligen den, som bygger och bor vid de talrika fiskelägena utmed den
bohuslänska kusten. Det är, som bekant, hufvudsakligen denna del af
Sveriges vidsträckta kuster, som eger verklig hafskarakter och gifver
åt vårt land en aktad plats bland de fiskeriidkande nationerna. Den
bohuslänska fiskarebefolkningen är äfven i regeln ett sträfsamt och
nyktert slägte, och ett beaktar) svärdt vitsord såväl derom som ock om
densammas betydelse för vår handel och industri lemnas i länsstyrelsens
femårsberättelse för åren 1890—1894, der det bland annat heter:

»De penningar, som genom sillfiskets afkastning hafva tillflutit
länets fiskare och salteriidkare hafva uppgått till betydliga belopp och
användas klokt till förvärfvande af nya båtar, till inköp af ny fiskeredskap,
till uppförande af allt flera salterier samt till husens förbättrande.»

Denna aktningsvärda befolkning är dock ingalunda likstäld med
flertalet af landets öfriga inbyggare i fråga om juridiska och medborgerliga
rättigheter. Den bifdar så att säga en klass för sig, som i
mycket erinrar om nyb}7ggarno och landbönderna i det nordligaste
Sverige. I allmänhet hafva nemligen dessa fiskare slagit ned sina bopålar
å för fisket lämpliga strandplatser med endast ett tyst medgif -

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 130.

vande af jordegarne och kunna följaktligen af dessa tvingas att antingen
erlägga en oskäligt hög tomtafgift eller nedrifva sina hus och afflytta.

Äfven om skriftliga överenskommelser i vissa fall träffats med
jordegarne om nyttjanderätt till tomterna, hafva aftalen sällan juridiskt
bindande form. Undantag härifrån erbjuda visserligen de till ett antal
af 13 fiskelägen, som tillhöra den så kallade Kongl. och Hvitfeldska stipendii-inrättningen.
Nämnda institution, som eger icke mindre än 2
säterier om hvardera 3 mantal och omkring 130 hela hemman inom
länet, har å nämnda fiskelägen upplåtit icke mindre än omkring 1,250
tomtplatser på lifstid åt fiskare mot en tomtlega, som hvart tjugonde
år fastställes af Kongl. Maj:t. Någon eganderätt till den grund, hvarå
husen äro uppförda, ega fiskarena dock icke i något af ofvan anmärkta
fall. Husen stå följaktligen på ofri grund, hvaraf följer, att de juridiskt
betraktas såsom lös egendom och icke kunna i fall af behof intecknas.
En fiskare, som under storm förlorat sina fångstredskap, med hvilka
han skall försörja sig och de sina, är endast af nämnda orsak mången
gång beröfvad möjligheten att ånyo komma till ekonomiskt oberoende,
och faller måhända slutligen fattigvården till last. Men icke nog härmed,
ty den känsla af trygghet och kärlek till fosterlandet, som den
egna härden förlänar, kan af dessa fiskare erfaras endast i ringa mått.

I fråga om medborgarerätt äro de flesta af dem sämre stälda än
många af sina landsmän inåt landet, hvilka med dem äro jemförliga i
ekonomiskt afseende, enär deras å annan mark uppförda byggnader
svårligen torde gifva dem politisk rösträtt.

Men äfven ur andra icke mindre vigtiga synpunkter förtjenar den
bohuslänska fiskarebefolkningens lefnadsvilkor att skärskådas. Vid fiskelägenas
bebyggande följas nemligen icke någon ordnad byggnadsplan,
som sörjer för att nödigt utrymme lemnas åt hvarje tomt till främjande
af sundhet och förminskande af eldfara. Vådan häraf ur helsosynpunkt
framhålles i förste provinsialläkarens årsberättelse för år 1894,
der det bland annat heter, att å fiskelägena »de särskilda boningshusen
äro uppförda tätt intill hvarandra och utan plan, hvarigenom ett ordnadt
aflopp högeligen försvåras och sålunda äfven möjligheten att på
ett tillfredsställande sätt blifva qvitt det flytande affallet och spillvattnet».

Att brandstodsbolagen ej heller betrakta det nu gängse byggnadssättet
vid fiskelägena med förtroende inses deraf, att årspremien för
der uppförda byggnader af tarifföreningen är bestämd till så högt
belopp som 8 kronor pro mille.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 130. 5

Det är ingalunda en fåtalig befolkning, som lider af ofvan anmärkta
missförhållanden, ty de bohuslänska fiskarena utgöra betydligt mera än
en tredjedel af landets samtliga fiskare och befinna sig i så stark tillväxt,
att de ingå med mera än hälften i hela tillväxten för tjuguårsperioden
1870—1890. Likaledes visar statistiken, att hafsfisket för
hvarje år blifvit af allt större betydelse för vår handel och industri,
som vid fiskelägena tagit tre hufvudformer, nemligen 1) salterierna,

2) handeln med salt och färsk vara inom Sverige och på utlandet samt

3) guanofabrikerna. Af dessa sistnämnda finnas för närvarande inom
länet 22 stycken, som tillsammans representera en anläggningskostnad
af omkring 2,000,000 kronor.

Till upplysning om fiskets tillväxt må jemväl nämnas, att af femårsberättelserna
om hafsfisket inom länet inhemtas, att försäljningsvärdet
(råvaruvärdet) ökats från 1,995,725 kronor år 1885 till icke mindre
än 3,576,432 kronor år 1890.

I mån af befolkningens och industriens tillväxt vid fiskelägena
torde de rådande olägenheterna träda allt tydligare i dagen och svårigheterna
att afhjelpa dem blifva större.

De lagstiftningsåtgärder, som vi anse nödiga och nyttiga för åstadkommande
af bättre vilkor för ifrågavarande fiskarebefolkning, skulle
afse dels utvägar att åt densamma bereda möjlighet att förvärfva eganderätt
till den grund, hvarpå husen är o uppförda, dels ock att bättre ordna
fiskelägenas framtida bebyggande. Då emellertid en noggrann utredning
å ort och ställe af hithörande frågor synes böra föregå ett afgörande,
hafva vi trott oss bäst främja frågans lyckliga lösning genom att föreslå
Riksdagen att hos Kong!. Maj:t anhålla om tillsättandet af en komité
i syfte att vinna en dylik utredning.

Till ledning för en dylik komité torde det vara på sin plats att
härnedan i korthet dels meddela några upplysningar från andra länder
i hithörande frågor, dels ock antyda den rigtning, i hvilken vi anse en
lösning för vårt land bäst kunna ernås.

År 1884 tillsattes i Norge en komité för undersökning af väregareförhållandena,
hvilken år 1888 afgaf sitt betänkande, deri den bland
annat föreslog, att staten skulle vara berättigad att expropriera* tomtplatser
till uppförande af byggnader till fiskets nytta. Den norska
regeringen, som icke stälde sig afvog mot tanken på expropriation,
nöjde sig dock för tillfället med att i proposition till 1891 års storting
föreslå vissa utvägar för afgörande af tvister emellan väregarne
och fiskarena om tomtafgäldernas belopp m. m. Den kongl. propositionen
blef af stortinget år 1892 bifallen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 130.

Jemväl i Skoband finnas sedan å 1886 likartade bestämmelser uti
lagen om »Crofters».

För närmare upplysning om dessa spörsmål i Norge och Skoband
hänvisas till 1884 års komités betänkande med bilagor samt de kongl.
propositionerna 1891 och 1892. Bland annat må påpekas komiténs
bevisning, med åberopande af många exempel från andra områden, att
eganderätt, särskildt till jord eller mark, icke är eller ansetts för så
absolut, att ej ett vigtigt samfundsintresse skulle medgifva vissa inskränkningar
deri, och såsom ett sådant samfundsintresse har faktiskt af
ålder erkänts, att fiskeriet måtte kunna såsom näringsgren af enhvar
statens undersåte tillgodogöras.

För beredande åt de bohuslänska fiskarena af eganderätt till de
tomter, som de bebygga, torde endast två utvägar förefinnas, nemligen:
frivillig öfverenskommelse med jordegarne eller statens exproprierande af
tomtplatserna för fiskarenas räkning. Ehuru den förra utvägen med ömsesidig
god vilja torde kunna anlitas, då tomtegarne äro enskilda jordegare,
eller skifteslag, som ofta hafva fisklägenas områden såsom samfälligheter,
synes oss expropriation vara den enda möjligheten att tillgripa
i fråga om sådana fiskelägen, som ligga å mark, tillhörig den
Hvitfeldska stiftelsen, enär den sistnämnda svårligen torde vara berättigad
att afhända sig områden, som till densamma donerats.

Hvad angår frågan om sättet för fiskelägenas bebyggande, vilja vi
framhålla, att endast genom speciella bestämmelser, afvägda efter de
egendomliga lokalförhållandena, ett verksamt resultat kan utan allt för
stor tunga för befolkningen vinnas. Som bekant, innehålla visserligen
byggnadsstadgan för rikets städer af år 1884, brandstadgan för rikets
städer och helsovårdsstadgan af samma år, likasom ordningsstadgan för
rikets städer af år 1868, samtliga af Kongl. Maj:t utfärdade i administativ
väg, det stadgandet, att hvad i dessa förordningar är föreskrifvet
kan af Konungens befallningshafvande efter vederbörandes hörande
genom beslut, som skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning, förklaras
gälla »i tillämpliga delar för köping, hamn, fiskeläge och annat ställe
med större sammanträngd befolkning».

M denna bestämmelse har i många fall gjorts ett ganska godtyckligt,
vexlande och kanske ofta mindre lyckligt bruk.

Huru föga ändamålsenligt ett påbjudande till efterrättelse »i tillämpliga
delar» för landsbygdsorter af de med uteslutande hänsyn till städerna,
äfven de största, meddelade föreskrifterna i nämnda förordningar
måste anses, finner man lätt t. ex. af det behof, som visat sig vara
för handen, att utarbeta en särskild fullständig byggnadsordning för den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 130.

del af Lundby socken i vestra Hisings härad, för hvilken byggnadsstadgan
för rikets städer skall tillämpas.

Då vi emellertid med denna motion hufvudsakligen afsett frågan
om eganderätt till tomtplatserna och endast velat i sammanhang dermed
fästa uppmärksamheten vid missförhållandena ur helsovårdssynpunkt
med det nu rådande byggnadssättet, få vi vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville:

dels besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utredning, huru på lämpligaste sätt fiskeribefolkningen
i Göteborgs och Bohus län må beredas
tillfälle till förvärfvande af eganderätt till de tomter,
på hvilka densammas bostäder och andra för fiskets
bedrifvande nödiga byggnader äro uppförda, och att
Kongl. Maj:t derefter täcktes till Riksdagen aflåta de
förslag, hvartill den verkstälda utredningen må kunna
föranleda;

dels och för vinnande af nämnda utredning, som
lämpligen synes kunna ske geuom tillsättandet af en
komité, ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af 5,000 kronor.

Om remiss till vederbörande utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1896.

J. A. Johansson

i Bastholmen.

Hans Holmlin.
Carl G. Grund ell.

Pehr Andreasson.
A. Emil Baaz.