Motioner i Andra Kammaren, Ko 64

Motion 1891:64 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, Ko 64.

i

N:o 64.

Af herr NI. Dahn, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till inrättande af en frilag
er sinstitution.

På grund af framställningar från två af våra större köpstäder
framlade Kongl. Maj:t år 1886 efter förordnad komitéutredning och
vederbörande myndigheters hörande förslag till förordning om frilager
— d. v. s. rätt för egare af tullpligtigt gods att utan föregående tullbehandling
intaga godset å frilagersområdet och der efter behag bearbeta,
komplettera och ompacka detsamma, liksom vore det befintligt
utomlands. Anledningen till de svenska affärsmännens initiativ i frågan
var, helt naturligt, den ogynsamma täflingskamp de hade att bestå
mot under fördelaktigare vilkor konkurrerande utländingar, i främsta
rummet den danska hufvudstaden, som redan öfver hundra år haft
»Kreditoplag» — d. v. s. rätt för handlande att, sedan tullpligtigt gods
blifvit af tullkammare undersökt, intaga det i sitt magasin och deröfver
fritt förfoga mot säkerhet för tullens erläggande i händelse af varans
användande för inhemskt bruk — och sedan år 1863 frilager.

Under den ojemna striden har Köpenhamn allt mer och mer öfvertagit
ett slags förläggareroll för det öfriga »Norden» (Hamburgs och
fordom den gamla »Hansans» affär). Inseende nödvändigheten att taga
vara på vår handel och sjöfart, yttrar också dåvarande statsministern
bland annat följande: »Fördelarne för vår handel med utlandet, och särskild!
för vår exporthandel med importerade varor, af den utaf komitén
Bill. till Kilså. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afd. 2 Kand. 11 Raft. 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

förordade frilagersinrättningen, hafva af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
blifvit i det af dem afgifna utlåtande öfver komiténs förslag
på ett så klart och öfvertygande sätt ådagalagda, att jag till stöd
för mitt tillstyrkande af komiténs förslag i denna del (frilager) endast
har att åberopa, hvad nämnda embetsverk i ämnet yttrat. Särskildt
anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, då enligt § 3 i
förslaget till förordning angående frilager, statens kostnad för bevakningen
af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skall betalas
af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål begagnas,
skall för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af generaltullstyrelsen
godkännes, någon kostnad i följd af den nya inrättningens
införande icke komme att drabba statsverket. Vidare tillåter jag mig
framhålla, att varorna såväl vid intagandet å och uttagandet från frilagret
som under den tid de derstädes äro upplagda stå under oafbruten
bevakning af tulltjenstemän, hvadan faran för indirekta förluster
genom underslef, smuggling o. s. v. icke är större än vid all varuinförsel
från utlandet.» Beträffande frilagersinrättningen i öfrigt skulle
don i så mån komma att skilja sig från det danska frilagret, att hos
oss skulle kommunen eller enskilde anskaffa och underhålla lokalerna,
hvarigenom, som komitéu framhöll, »det svenska frilagret lättare än det
danska kunde komma att erhålla det större omfång och öfriga fördelar,
som närmast motsvarades af begreppet frihamn-)-). Denna kammare afslog
emellertid den kongl. propositionen på motiv, som tyckas vittna
om väl knapphändig bekantskap med saken. Dels framhölls, hurusom
genom frilag er sinstitutionen endast de stora städerna skulle vinna fördelar,
men nämnda institution för de öfriga medföra ökad svårighet
att uthärda i konkurrensen, en uppfattning, som tydligt ådagalägger
oklarhet om hvad slags konkurrens här vore fråga. (Täflan komme ju
att ega rum mellan svenskt och utländskt (t. ex. Köpenhamns) frilager, och
våra minuthandlare och handelsidkare i småsamhällena hade ju, långt
ifrån att utstå någon konkurrens med svenskt frilager, tvärtom förmånen
att kunna vända sig ej blott till det utländska). Dels framhölls, att den nya
institutionen komme att uppmuntra importen af i synnerhet manufakturoch
korta varor och således undergräfva den inhemska industrien äfvensom
minska tullinkomsterna genom ompackning i lättare inlägg och
emballage. Men om importen skedde från frilager i Malmö eller från
sådant i Köpenhamn, blefve ju förhållandet precis detsamma; båda betraktades
ju som liggande utom vårt tullområde, och beggedera bearbetade,
kompletterade och ompackade naturligtvis varan, så att den passade
för marknaden och bragte säljaren största möjliga vinst; en vinst,

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

som ty värr med nuvarande tullagstiftning, i detta afseendet, då för
svenska köpmän ingen täflan är möjlig, hamnar i utländingens fickor.
Fullmägtige för Göteborgs handelsförening anföra också, hurusom »Danmark
(d. v. s. Köpenhamn) ensamt af kolonial-, dryckes- och manufakturvaror
kunnat till Sverige utföra under åren 1874—1878 årligen i medeltal
till ett värde af nära åtta millioner kronor, under det Sveriges handel
på Danmark med dylika varor vore eu obetydlighet, och att Norge
af främmande varor utaf alla dag under år 1880 tillsammans utförde
till ett värde af närmare tre millioner kronor, deraf för nära två millioner
till Sverige. Ensamt kaffet, som danska köpmän införskaffat till
Sverige, uppgick för år 1884 till 1,684,029 kronor, år 1888 till 2,207,000
kilogram med ett värde af 3,570,000 kronor, och enligt danska uppgifter
för år 1889 till 4,803,728 danska skålpund eller eu million dylika
skålpund mer än under år 1888. (Den svenska uppgiften för
år 1889 är, när detta skrifves, ännu ej tillgänglig).

Hvad beträffar minskningen i tullinkomster i följd af minskningen
i taran vid ompackningen, vore det ju den enklaste sak i verlden att
höja tullen med ett procenttal, motsvarande skilnaden mellan det tyngre
och lättare emballaget. Vidare framhölls, att frilag er sinrättning en skulle
komma att begagnas till upplag af spanmål — naturligtvis utländsk —
och kolonialvaror utöfver det verkliga behofvet och beträffande spanmålen
till men för vårt jordbruk. Men hvilken affärsman skulle väl
vilja förskottera penningar och betala upplagsafgift för en vara, af
hvilken ej något verkligt behof funnes? Spanmålen droge ju sin tull, så
snart den infördes från frilagret i landet. Dessutom står ju äfven i
detta fall alltid det utländska frilagret på hinsidan Öresund — för att nu
hålla oss till det — färdigt att under enahanda vilkor, som ett svenskt
frilager tänkts, förse oss med hvad vi önska. Skilnaden är blott den,
att vinsten på affären ej blir de våras, utan utländingens, och ökar vår
handelsbalans till vår nackdel. Ja, vår handelsbalans vis å vis Danmark
är icke den bästa, fastän den borde vara det. Danskarne behöfva
och köpa vårt trä och jern; de resa äfven omkring och uppköpa på
marknader och enskildt, de flesta af våra saludjur och en väsentlig del
af våra ladugårdsprodukter (hvarvid de jemväl tjena som sedelspridare
för danska nationalbanken, hvars sedlar — jemte danskt skiljemynt
till flera millioner kronor — utgöra ett ej ovanligt bytesmedel i södra
Sverige, i synnerhet i Skåne); men till följd af deras praktiska sätt att
sköta sig gent emot andra folk behöfva de knappast tillföra oss af egna
produkter annat än sina lotterisedlar, representerande antagligen mera
än vår s. k. allmänna bevillning eller återstoden af indelningsverket

4

Motioner i Andra Kammaren, iV:o £4.

och vara våra förläggare och mellanhänder med afseende på indiska
och transatlantiska alster för att vår vågskål i handelsbalansen skall
gå till väders.

Som prof på hvad Köpenhamn af importeradt gods år 1888 reexportera!
till oss må anföras: anis, apelsiner, arrak, bijouterivaror, bomull,
(3 gånger, mera än Hamburg), bly, cacao, citroner, dadlar, etuis, fikon
frö (en million kr. mest amerikanskt och schlesiskt klöfverfrö), färger,
färgträ, galanterivaror (mest franska och tyska), gummi, hattfoder, ingefäia,
kaffe, kanel, kardemumma, kastanie!-, kautschuk, kaviar, konserver,
korinter, korkbark, mandel, metaller (oarbetade), muskot, mysk, natron,
oliver, fossila oljor och fotogen, peppar, plymer, rom, russin, rör (bambu
och rotting), saffran, salmiak, salpeter, salt, silke., soja, solfjädrar, svafvel,
svamp (sug-) té, tenn, tobak, vadd, vanilj, vindrufvor, vin (f million
kronor,) vitriol, sidenband, hel- och halfsidenväfnader (en million kronor).

Också är det egendomligt att, oaktadt myntverket, sedan nya
myntlagen stiftades (1873), preglat närmare sextio millioner kronor (tills
dato 57,841,05.0) i guldmynt, det är lika ondt om hårdt mynt i landet
nu som för tio år sedan; och våra bankinrättningar hafva ingalunda
magasinerat det, utan tvärtom städse haft benägenhet att låta guldet
rinna (samtliga bankernas guldbehållning varierar vanligen mellan
tjugu och tjugotre.millioner kronor). Men hvar fins det då? Jo, det
har helt visst tagit samma väg som Elf sb or g slö sen. Åtminstone har
riksbanken sin svåraste pers just med Köpenhamn, och bankofullmägtige
torde kompetentare än någon annan kunna konstatera, hvad svårigheter
vi hafva att mata det ginuugagap, som vårt årliga deficit till
Köpenhamn utgör. Och snart får detta samma Köpenhamn frihamn.
Sistlidue danska riksdag har ju — på folkethingets initiativ — med
mycken huldhet omfattat förslaget. Bör då ej något från vår sida göras
för att neutralisera verkningarna af denna ökade merkantila makt och
bevara vårt handelspolitiska oberoende? Det heter ju så vackert, att vi
skola söka att, »inom Sveriges gräns eröfra Finland åter». Må vi då äfven
se till, att icke Danmark inom Sveriges gräns gör kommersiella eröfringar,
som det framdeles ej står i vår förmåga att återtaga. Men
skall den främmande Merkur bekämpas, måste det ske med hans egna
vapen. Må vi på vår sida om Sundet skapa eu kraft, som kan oskadliggöra
vår vakna och påpassliga motståndare. Och under statens hägn
och. med dess bistånd och med det väidiga uppland, som den skandinaviska
halfön utgör, borde en svensk frihamn vid Öresund hafva utsigter
att icke utan framgång kunna täfla med Köpenhamn om rolen
som skaffare och förläggare i första hand, åtminstone för vårt land.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64. 5

Jag vågar derför föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller
såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886
års förslag, som (med hänsyn till Köpenhamns snart
vardande frihamnsrätt) om utredning af frågan om
och behofvet och förmånen af inrättande af en svensk
frihamn vid Öresund.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 28 januari 1891.

M. Dalm.