Motioner i Ändra Kammaren, K:o 46

Motion 1897:47 Andra kammaren

Motioner i Ändra Kammaren, K:o 46.

2

att Riksdagen måtte besluta dels sådan ändring i
gällande tulltaxa, att oarbetad och i tunnor saltad
fiskrom samt i tunnor kryddad skarpsill må tullfritt
införas, dels att i skrifvelse hos Ivongl. Maj:t anhålla,
det denna ändring måtte få träda i kraft från den 13
nästinstundande juli månad.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Axel Villi. Ljungman.

5T:o 47.

Af herr H. Andersson i Nöbbelöf, om tillägg till § 3 i
förordningen angående stämpela/.''giften.

Ehuru det i öfverensstämmelse med gällande lagbestämmelser är vanligt,
att dödsbodelegare låta förrätta och till rätten ingifva bouppteckning
efter aflidna personer, finnas likväl fall, då detta uraktlåtes. Dylik uraktlåtenhet
förekommer dock vanligen endast då den aflidne varit medellös
eller lemnat efter sig så obetydlig förmögenhet, att bouppteckningen
ej enligt gällande lag borde beläggas med stämpel, och då arfvingarne,
alla myndige, öfverenskommit att antingen genast dela efterlemnade boet
eller möjligen öfverlemna detsamma till en efterlefvande make för att
dermed i någon mån från densamme afvärja påträngande fattigdom
och nöd.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

3

Vid sådant förhållande, då bouppteckning efter afliden person ej ingifvits
till rätten, tillkommer det naturligtvis domstolen att medelst protokollsutdrag
förelägga dödsbodelegarne att låta upprätta samt till rätten
ingifva bouppteckning; men då ett dylikt protokoll utom lösen en krona
skall beläggas med stämpel till belopp af två kronor, böra domstolarne
ej klandras, om de i det längsta undvikit att belasta dessa fattiga dödsbon
med denna afgift å tre kronor, hvilken utgift i många fall skall kännas
ganska tung både att betala och utsöka.

Efter det kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgift
med deri skärpta bestämmelser och i sammanhang dermed föreskrifna
arfsskatt nu börjat tillämpas, lära nog domstolarne hädanefter
komma att mera allmänt genom protokoll förelägga försumlige dödsbodelegare
inkomma med bouppteckning.

Såsom beskattning torde beläggandet med stämpel å dylika protokoll
anses oegentligt, allra helst som densamma nästan uteslutande drabbar obemedlade
personer, och från statsverkets synpunkt är den dessutom i finansielt
hänseende utan all betydelse.

Rättast torde derför vara, att omnämnda protokoll befriades från
stämpelafgift och i så fall endast koinme att betalas med den bestämda
lösen, samt sålunda blefve likstälda med protokoll om förordnande eller
entledigande af förmyndare eller god man för frånvarande dödsbodelegare
eller om föreläggande för förmyndare eller sådan god man att ingifva
bevis om aflemnande af årsräkning öfver sin förvaltning.

Någon förmodan, att större försumlighet med bouppteckningars ingifvande
till rätten, än hvad hittills varit fallet, skulle blifva en följd af
lindring i omnämnda hänseende, kan ej gerna hysas, då i dödsbon, i hvilka
behållning finnes, bodelegare fortfarande blifva underkastade bestämmelserna
i 9 kap. 5 § ärfdabalken.

Jag vågar derför vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta ett
tillägg i 3 § af kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften,
att densamma, hvad angår rubriken »Protokoll», må erhålla
följande lydelse:

Protokoll — — — — —- — — — — — -—

vid underdomstol om förordnande eller entledigande
af förmyndare eller god man för frånvarande dödsbo -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

delegare eller om föreläggande för förmyndare eller
sådan god man att ingifva bevis om aflemnande af
årsräkning öfver sin förvaltning eller med föreläggande
för dödsbodelegare att ingifva bouppteckning — —
— — — — — — — — fritt.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 25 januari 1897.

j V'')l« I : • f 1 ‘ f i : * '' ’ ‘ ‘ ( fl 1 i ''V ! ; * j «f. , i * s f \ ( i i f ‘t . * . * « t »''< ’ I v 4- * •; • .

Hans Andersson.

KT:o 48.

Af herr P. PaillsOIl, om sJcr tf velse till Kongl. Maj:t i fråga
om utbytande af benämningen häradshöfding för underdomare
å landet mot benämningen lagman.

Den urgamla benämningen lagman har numera försvunnit från
vårt land.

Sedan lagmansrätterna upphört, har visserligen en och annan person
erhållit lagmans titel, men den siste innehafvaren af en sådan har nu aflidit.

Benämningen lagman är emellertid enkel och vacker samt betecknar
med erforderlig tydlighet, att dermed afses en domare, en lagens handhafvare.
Så är dock icke alldeles förhållandet med benämningen häradshöfding,
som rättegångsbalken gifver åt ordföranden i underdomstolar på
landet. Något »höfdingskap» medför ju ej domareembetet, och flera domsagor
bestå ej af härad, utan af tingslag eller skeppslag.