Motioner i Andra Kammaren, Ko 218

Motion 1896:218 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, Ko 218.

1

N:o 218.

Af herr S. J. BoéthillS, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
åtgärder för åvägabringande aj en läroverksreform.

Grenom motioner af herrar C. G. Bäckgren (n:o 14) och F. Berg
och E. Hammarlund (n:o 203) har fråga om genomgripande förändringar
i de allmänna läroverkens organisation väckts vid innevarande riksdag.
Dessa motioner äro emellertid icke af den beskaffenhet, att på grundvalen
af dem den allsidiga behandling möjliggöres, som hör komma en sådan
fråga till del, om den skall underställas Riksdagens pröfning. Till följd
häraf har jag ansett mig böra framställa ett förslag, som medgifver, att
hänsyn tages äfven till andra synpunkter än de af de nämnda motionärerna
framhållna.

De läroanstalter, ur hvilka våra allmänna läroverk utvecklat sig, äro
trivialskolan (ungefärligen motsvarande de nuvarande 5 lägre klasserna)
och gymnasium (ungefär motsvarande de nu varande sjette och sjunde
klasserna). Tillsammans hade de till uppgift att bereda lärjungarna till
inträde vid universiteten. Med dem var emellertid förenad en så kallad
apologistklass, hvaraf 1820 bildades särskilda apologistskolor. Denna inrättning
hade till ändamål att »bereda till allmän medborgerlig bildning»
dem, som icke ämnade drifva universitetsstudier, utan vid jemförelsevis
unga år skulle utgå i det praktiska lifvet. Den tanke, som låg till grund
härför, blef tyvärr icke behörigen uppskattad, och 1849, då trivialskolan —
Bih, till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Haft. (Ko 218.) i

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

sedan 1820 kallad »lärdomsskolan» — och gymnasium sammanslogos till
ett läroverk, som till en början benämndes högre elementarläroverk och
sedan 1878- bär namnet högre allmänt läroverk, afskaffades apologistskolorna.
I stället har man sedan sökt låta hvar och en af de båda linier
(den klassiska och den reala), hvartill grunden lades 1849 genom att de
klassiska språken då gjordes valfria, uppfylla det dubbla ändamålet att
såsom det heter i vår nuvarande läroverksstadga — -»utöfver omfånget för
folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning» och att »grundlägga
de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitetet eller högre tilllämpningsskola
vidare utbildas.» Denna hopkoppling har ingalunda visat
sig lycklig, och utan tvifvel har man deruti att söka en väsentlig grund
till den missbelåtenhet, som med stigande kraft gjort sig gällande mot den
nuvarande läroverksorganisationen och bland annat hindrat genomförandet
af den allmänt såsom billig och behöflig erkända regleringen af elementarlärarnes
löner. v

A ena sidan klagas med fog öfver att hänsynen till den nuvarande
mogenhetsexamen, som skall berättiga till inträde vid universitet eller högre
tillämpningsskola, medför olägenheter för de lärjungar, som före mogenhetsexamens
afläggande utgå i det praktiska lifvet, och dessa utgöra mer
än tre fjerdelar af de vid de allmänna läroverken inskrifna. En sådan
olägenhet är, att nämnda lärjungar nödgas med en för deras syftemål
onödig vidlyftighet studera delar af vissa lärokurser under det att de lemnas
i fullständig okunnighet om de öfriga. De, som sakna matematisk
begåfning, hindras att begagna reallinien såsom en medborgerlig bildningsanstalt
till följd af den utsträckning, hvari de matematiska studierna här
måste bedrifvas, då reallinien skall grundlägga en vetenskaplig matematisk
bildning. Vånda de sig då till latinlinien, måste de använda en betydande
tid på åtminstone ett af de klassiska språken, hvilka nu mera onekligen
förlorat sin betydelse såsom medel för en allmän medborgerlig bildning.
Det anmärkes ock, att de moderna språken till följd af våra allmänna
läroverks uppgift att vara vetenskapligt grundläggande måste studeras i
större antal och på ett mindre praktiskt sätt än som betingas af en allmän
medborgerlig bildning.

Å andra sidan, huru mycket det än klagas öfver, att den nämnda
sammankopplingen hindrar läroverken att rätt uppfylla ändamålet att meddela
allmän medborgerlig bildning, så är det visst, att hänsynen till detta
ändamål också menligt inverkar på deras egenskap af förberedande anstalter
till vetenskapligt fackstudium.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

3

Slutligen medför den ifrågavarande sammankopplingen nationalekonomiska
och sociala olägenheter. Embetsmannabanan synes på vårt folk utöfva
en allt för stor dragningskraft. Den nuvarande skolorganisationen
är liksom särskildt egnad att befrämja denna missrigtning. Då mogenhetsexamen
skall utgöra så att säga afstämplingen på en bildning, som hetes
vara allmän medborgerlig, så lockas en mängd ynglingar, som sakna begåfning
eller håg för mera vetenskapliga studier och ofta äfven medel till
deras bedrifvande, att qvargå i skolan, tills det slutliga målet är uppnådt.
Då äro de emellertid ofta allt för gamla eller hafva fått eu allt för ensidig
teoretisk bildning för att med framgång kunna egna sig åt praktiska banor.
Så drifvas de af omständigheternas magt, ofta blott derför att de ej
veta hvad annat de skola taga sig till, att söka inträde vid universitet
eller vetenskapliga fackbildningsanstalter. På detta sätt betungas dessa
med otjenliga lärjungar, öfverfyllas embetsmannabanorna, dragés för stor
del af folkets intelligenta krafter till improduktiv verksamhet, ja, kan ett
literärt proletariat uppstå, under det att samma personer, hvilkas lif sålunda
nu blir mer eller mindre förfeladt, skulle, om de genom en mera praktisk
bildning förts in på andra vägar, kunnat bereda sig sjelfva en lycklig
framtid och kraftigt medverka till fäderneslandets ekonomiska utveckling,
som dock utgör det nödvändiga underlaget äfven för dess andliga. Visserligen
har ett slags afledare för den öfverflödande studentströmmen blifvit
beredd derigenom, att studentexamen nu mera börjat fordras eller uppställas
såsom önskningsmål för en mängd anställningar (t. ex. i post, telegraf,
vid jernvägar, på apotek), för hvilka studentkunskaper icke äro nödvändiga,
men detta botemedel synes föga lyckligt. Att fordra större kompetensvilkor
än som äro behöfliga af aspiranter till sådana anställningar
innebär ett skadligt slöseri med de unges tid och kan med skäl kallas en
nationallyx.

Att — såsom från åtskilliga håll yrkas — söka afhjelpa de nu antydda
missförhållandena på sådant sätt, att målet för våra allmänna läroverk
uteslutande sättes i meddelandet af en allmän medborgerlig, vid lärjungarnas
15:de—16:de år afslutad bildningskurs, skulle emellertid enligt
min mening vara att bota ett oudt med ett annat- Lika vigtigt som det
är att sådana bildningsanstalter finnas, lika vigtigt är det att tillfälle äfven
beredes till utbildning för vetenskapliga fackstudier. Den, som skall egna
sig åt sådana af matematisk-naturvetenskaplig art, behöfver förstudier i dessa
ämnen af helt annan grundlighet än som fordras för eu allmän medborgerlig
bildning. Ehuru insigter i de klassiska språken ej längre äro nöd -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

vändiga för en sådan bildning, behöfvas de dock för idkandet af vissa humanistiska
vetenskaper. Om ett presterskap skall med fog kunna kallas
bildadt, få dess medlemmar ej vara nödsakade att blindt lita till öfversättningar
vid tolkandet af bibelordet, och dessutom böra de ega en på literaturstudier
grundad kännedom om den klassiska kulturen, i hvars sköte
kristendomen uppstod och utvecklade sig, och med hvilken den kristna
kyrkans historia derför står i ett oupplösligt samband. Att drifva vetenskapliga
historiska studier utan säker kunskap i latinet är helt enkelt en
omöjlighet, då den historiska käll-literaturen i synnerligt stor omfattning —
ej blott den forntida utan äfven medeltidens, ja nyare tidens — är affattad
på detta språk. För en vetenskaplig juridisk bildning behöfves nödvändigt
studium af den romerska rätten, och detta kan ej bedrifvas utan
kännedom af latinet. Ja äfven inom vissa naturvetenskapliga brancher är
sådan kännedom nödvändig t. ex. inom medicinen och den deskriptiva
zoologien. Att den romanske filologen behöfver latinkunskap ligger i
öppen dag. Slutligen bör i ett kulturland ej saknas idkare af den klassiska
filologien, och innan dessa gå till sin egentliga vetenskapliga uppgift,
måste de naturligtvis hafva inhemtat de klassiska språkens element.
Skulle man nu tänka sig, att inga andra allmänna läroverk funnes än sådana,
som afsåge en praktisk medborgerlig bildning och hvilkas afslutning
skulle inträda vid lärjungarnes 15:de—16:de år, samt att dessa läroverks
genomgående skulle berättiga till inträde vid universitet och i vetenskapliga
fackskolor, då måste ettdera af de två inträffa. Antingen sänkas
fordringarna på universitetsstudier till dessa lärjungars nivå, det vill säga
universiteten upphöra att vara vetenskapliga anstalter, men då får också
Sverige afstå från hvad som hittills varit dess ära, att det kunnat på ett
aktningsvärdt sätt taga del i den internationella vetenskapliga täflingskampen,
eller med andra ord, det får afstå från att räknas såsom ett kulturland.
Då skulle också de nationalekonomiska och sociala faror, som ofvan
antvdts, blifva ännu större, ty om kompetensvilkoren för sådana banor, för
hvilka universitetsbildning kräfves, sättas allt för lågt, kan man vara säker
om att tillströmningen till dem blefve ännu betänkligare än nu. Eller ock
måste de i högre vetenskapliga anstalter inträdande lärjungarna vid dem
bibringas den andliga träning och de förkunskaper, som äro af nöden för
att drifva vetenskapliga studier af såväl matematisk-naturvetenskaplig som
humanistisk art, men då förryckas dessa anstalter, i det de ej få helt egna
sig åt sin uppgift, utan vid sidan deraf måste sörja för elementarundervisningen,
och dessutom skulle på detta sätt den redan nu öfverkbräde olä -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

5

genheten, att universitetens lärjungar allt för sent gå ut i lifvet, först
blifva rätt känbar, enär de nemligen då vid den ålder, vid hvilken de nu
nalkas öfvergången från elementära studier till vetenskapliga, skulle nödgas
att utan den ledning, som en verklig skola erbjuder, göra början med de
förra inom flera, synnerligt svåra discipliner. Äfven i ett annat hänseende
skulle »lärdomsskolornas» fullständiga indragning verka skadligt. Dessa
fylla nemligen vid sidan af sin egentliga uppgift — att förbereda sina
egna lärjungar till vetenskapliga studier — äfven den att tjena såsom vetenskapliga
centra uti landets olika delar.

Ehuru det sålunda vore för vårt kulturlif rent af förstörande, om de
allmänna läroverken så ombildades, att de uteslutande komme att afse
bibringandet af »allmän medborgerlig bildning», så synes mig dock en
sådan ombildning inom vissa gränser just innehålla det rätta uppslaget till
en reform af vårt högre skolväsende. Hvad som enligt min uppfattning borde
ske är nemligen, att vid samtliga våra högre allmänna läroverk — möjligen
med undantag för storstäder, i bvilka skolor af olika slag kunna
förekomma — anordnas en allmän medborgerlig bildningslinie, men att
vid ett visst antal läroverk (t. ex. minst ett i hvarje stift) anordnas en
klassisk linie och en reallinie, uteslutande afsedda att förbereda till inträde
vid universitet eller vetenskaplig tillämpnings skola. Frågan om
organisationen af dessa olika linier fordrar naturligtvis en mera ingående
utredning än som här kan åvägabringas, men jag anser mig dock skyldig
att antyda i hvilken rigtning densamma, enligt min mening, särskilt hvad
angår den allmänna bildningslinien, bör lösas.

Vid denna linie böra icke matematiska studier drifvas efter den
vidsträckta plan, som ligger till grund för detta studium på nuvarande
reallinie.

Klassiska språk skola ej läsas.

Af den tid, som härigenom frigöres, anslås eu del till naturvetenskap.

Att anslå hela den frigjorda tiden till naturvetenskapliga discipliner
vore åter en beklaglig ensidighet. Det är sant, att kännedom om naturen
är af stor betydelse och bör hafva en framskjuten plats i en allmän medborgerlig
bildning, men det gifves eu företeelse som för menniskan väl
bar minst lika stor betydelse som naturen, nemligen den mensklig a kulturen,
sådan den framträdt i statslif, religionsutveckling, språk och literatur.
Studiet. häraf — det humanistiska — måste äfven behörigen hållas uppe,
när fråga är om allmän medborgerlig bildning. Borttages nu studiet af de
klassiska språken, som tillgodosåg den humanistiska bidningen genom att

B

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

gifva en ingående kunskap om ett af den menskliga kulturens stora utvecklingsskeden
— det antika — så måste på annat sätt sörjas för den
humanistiska bildningen. Detta synes mig lämpligen kunna ske på följande
sätt. Ett af de stora moderna kulturspråken med dess literatur blir ett
hufvudämne i skolan. Modersmålet, hvaruti inbegripas den fosterländska
och den dansk-norska literaturen, erhåller ett väsentligen ökadt utrymme.
Literaturprof från andra den menskliga kulturens stora hufvudepoker läsas
i öfversättning, och torde detta lämpligast böra ske i sammanhang med undervisningen
i den politiska historien, som måste vara grundstommen i studiet
af mensklighetens utveckling, emedan statslifvet är förutsättningen för
och den normerande kraften i allt menskligt kulturarbete.

Liniens kurser böra vara sådana, att den kan beräknas hafva af lärjungarna
genomgåtts vid 15—16 års ålder.

Afslutningen sker i form af eu examen med passande namn (t. ex.
»medborgerlig examen», »lilla studentexamen»). För att denna examen må
hållas uppe — och dermed hela linien — öfvervakas den af censorer. Afläggandet
af eu sådan examen medför kompetens till lägre landsstatstjenster,
till vissa praktiska anställningar, såsom vid jernväg, post, telegraf, tull och
till inträde i landtbruksinstitut, de tekniska elementarskolorna och härmed
jämförliga fackskolor.

De båda andra liniernas ändamål är redan angifvet. I hvad män
dettas fullständiga genomförande kräfver, att de erhålla en annan organisation
än den nuvarande latin- och realliniens, är en detaljfråga, som bör
underkastas eu mera fackmessig utredning än hvartill här är tillfälle. Dessa
linier skulle naturligtvis äfven afslutas med en examen, och vid denna kan
då uteslutande hänsyn tagas till abiturientens mogenhet för universitetsoch
andra vetenskapliga fackstudier.

De vigtigaste invändningar, som kunna framställas mot nu föreslagna
ordning, torde vara dels allmänhetens missnöje öfver en inskränkning i de
fullständiga läroverkens antal, dels svårigheten att vid lärjungarnas unga år
afgöra, hvilken bildningslinie de böra välja.

På den förra kan emellertid svaras, att vid statsläroverkens organisation
måste landets behof af sådana läroanstalter och ej hänsyn till privata intressen
vara det bestämmande. Före 1859 kunde vårt land reda sig med
vid pass ett gymnasium i hvarje stift, och då voro kommunikationerna
ytterst bristfälliga mot nu. Att sedan dess så många fullständiga läroverk
inrättats, torde ej så mycket hafva haft sin grund deruti, att de ansetts
erforderliga för att förbereda till vetenskapliga studier, som deri att man

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2l8.

7

invaggat sig i föreställningen om de allmänna läroverkens lämplighet såsom
medborgerliga bildningsanstalter. För dem, som bo utom de nuvarande
läroverhsstäderna, kan med vår tids kommunikationsväsende det ej spela
någon egentlig roll, att lärdomsskolornas antal reduceras, och de i sådana
städer bosatta kunna ej anses hafva något privilegium framför rikets öfriga
invånare på att få »den lärda vägen» underlättad för sina barn. Om genom
en sådan inskränkning tillströmningen till denna väg också något inskränktes,
vore detta af ofvan anförda skäl i sjelfva verket att anse såsom en nationalekonomisk
och social vinst.

Med afseende på den andra invändningen må anmärkas, att det redan
nu vid uppfljttningen i fjerde klassen kan vara ganska vanskligt att blott
på grund af lärjungens anlag afgöra, huruvida han passar för real- eller
latinlinien. Skulle understundom också ett misstag förorsakas genom lärdomsskolans
skiljande från den allmänt medborgerliga, lär väl den verkligt
vetenskapliga hegåfningen nu som förr kunna bryta sig fram. Huru mången
har ej blifvit en prydnad för den svenska vetenskapen, fast än han
först vid äldre år än den egentliga skolålderns början kommit till insigt
om sin kallelse och derför ej kunnat tillryggalägga den ordinarie skolvägen
i dess helhet? Men skulle på detta sätt åtskilliga ynglingar med »goda
läshufvuden» komma att göra sin begåfning gällande i det praktiska lifvet
i stället för på »den lärda vägen», så vore detta sannerligen ingen nationalolycka.

Emellertid finnas pedagoger, som anse, att äfven på sådant sätt skulle
kunna sörjas för den högre vetenskapliga bildningens grundläggning, att
såsom en öfverbyggnad på de medborgerliga skolorna inrättades »gymnasier»,
afsedda för dem, som efter de förras genomgående vilja bereda sig till
inträde vid universitet eller i högre fackläroverk, och Andra Kammarens
majoritet har så till vida omfattat denna mening, att den — senast 1892
— uttalat sig för latinets framflyttande till sjette klassen, hvilket emellertid
skulle innebära, att öfvergången till dessa »gymnasier» skulle ske redan
från den nu föreslagna allmänna medborgerliga bildningsliniens näst sista
årsklass. Onekligen skulle härigenom den svårighet, som ligger i ett tidigt
val af lefnadskall, undvikas. För min del betviflar jag dock ändamålsenligheten
af en dylik anordning. En undervisning, som skall vara grundläggande
för vetenskapliga studier, måste enligt min och mångas mening
enligt regeln börjas i god tid och systematiskt bedrifvas. Huru skall det
t. ex. blifva möjligt för lärjungar, som kanske blott läst ett främmande
språk, att utan ytlighet, öfveransträngning eller försummande af andra just

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

för den mognare skolåldern passande ämnen under en treårig eller möjligen
fyraårig kurs inhemta elementerna af de öfriga språk, hvilka äro erforderliga
för vetenskapliga studiers bedrifvaude? Men erfarenheten torde äfven
i detta fall vara den bäste domaren, och någon tillräcklig erfarenhet finnes
i detta fall icke att bygga på. Jag tänker mig derför möjligheten att vid
ett och annat af de läroverk, som bestämts att grundlägga en vetenskaplig
bildning, i stället för de genomgående lärdomslinierna försöksvis kunde
upprättas dylika gymnasier, slutande med samma mogenhetsexamen som
de förra. Detta skulle kanske också underlätta utvecklingen af den medborgerliga
bildningslinien. Till följd af den hos oss rådande förkärleken
för embetsmannavägen är det nemligen fara värdt, att många föräldrar
skulle, åtminstone till en början, draga sig för att låta sina barn inträda
på nämnda linie, i fall öfvergången derifrån till de högre lärdomsanstalterna
vore allt för svår. Funnes deremot åtminstone på några ställen i vårt land
anstalter, som beredde möjlighet för dem, som fullständigt eller i det närmaste
fullständigt genomgått ifrågavarande linie, att afsluta sina skolstudier
med egentlig studentexamen, så vore hoppet ej alldeles afskuret att
få se den på medborgerliga linien inträdande gossen en dag i besittning
af det så högt skattade studentbrefvet, och på detta sätt skulle de medborgerliga
skolorna kunna få glädja sig åt tillräcklig freqvens äfven under
den öfvergångstid, som kanske måste förflyta, innan de genom sin egen
beskaffenhet vunnit förtroende, och innan just genom dem den allmänna
åskådningen erhållit en sundare rigtning. Att härigenom skolorna blefve
af flera olika slag, torde i sjelfva verket snarare vara till gagn än till
skada. En sträng uniformering af ett lands hela un der visn ingsväsen de blir
lätt eu andlig tvångströja, som hos det uppväxande slägtet hindrar individualitetens
utveckling.

Till de redan anförda skäl, som tala för en omorganisation af våra
allmänna läroverk i nu angifna syfte, bör slutligen läggas,

att kostnaderna för vårt skolväsende utan tvifvel blefve mindre, om
de »lärda skolornas» antal inskränktes,

samt att endast på denna väg bot står att finna mot det öfverklagade
mångläseriet med ty åtföljande öfveransträngning, hvilket just bär sin grund
uti att de nuvarande allmänna läroverken måste tillgodose vidt skilda
ändamål.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillåter jag mig vördsamt
föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

9

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville vidtaga erforderliga åtgärder
för åvägabringandet af en läroverksreform i följande
syfte:

1) att en allmän medborgerlig examen införes, afsedd
att afläggas af dem, som vid 15 —16 års ålder
utgå i det praktiska lifvet, hvilken examen skulle
åsyfta att vitsorda en öfver omfånget af folkskolans
verksamhet utsträckt allmän bildning samt medföra
kompetens till vissa praktiska anställningar och inträde
i vissa fackskolor;

2) att de allmänna läroverken i allmänhet så ombildas,
att de förbereda till nämnda examen;

3) att vid vissa allmänna läroverk (t. ex. ett i
hvarje stift) finnas en klassisk linie och en reallinie,
afsedda att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka
vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;
samt

4) att vid ett och annat läroverk försöksvis upprättas
en lärokurs, afsedd för dem, som, efter att hafva
fullständigt eller i det närmaste fullständigt genomgått
den allmänna medborgerliga bildningslinien, vilja utbilda
sig till inträde vid universitet eller i högre tillämpningsskola.

Stockholm den 15 februari 1896.

S. J. Boethius.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Häft.

2