Motioner i Andra Kammaren, K:o 17

Motion 1892:17 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, K:o 17.

9

N:o 17.

Af herr J. AndersSOIl i Lysvik, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utsträckt rätt för sterbhusdelegare att
erhålla gemensam expedition i lag fartsärenden.

Vid 1887 års riksdag beslutades i anledning af väckt, motion skrifvelse
(n:o 46) derom, »att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åto-ärder
i syfte, att sterbhusdelegare, de der gemensamt afhändt sig dem
genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst dertill
måste, innan lagfart må nye egaren beviljas, vara genom lag tält
bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart utan att särskildt
protokollsutdrag och särskildt lagfartsbevis skulle behöfva åt hvarje

sterbhusdelegare för hans andel lösas.» . A

Detta beslut motiveras dermed, att »fall kunna intratta, da de
kostnader, hvilka åtfölja lagfarten, förefalla oskäligt betungande, r synnerhet
om värdet af fastigheten är obetydligt. Ett sadant fall ar det,
då fast egendom i boet efter en afliden person tillfallit flere sterbhusdelegare,
hvilka då enligt på många orter vedertagen praxis nodgas
att en hvar för sin lott i fastigheten lösa särskildt protokollsutdrag och
särskildt lagfartsbevis. Det kan härvid, om fastighetens värde ar
ringa och sterbhusdelegarno äro många, hända, att, kostnaderna tor lagfarten
föga understiga eller till och med öfverstiga värdet af fegheten.
Detta missförhållande framträder i synnerhet, da sterbhusdelegarne
gemensamt vilja försälja fastigheten, i hvilket fall ingen vig
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft.

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

ligger derpå, att eu hvar af dem erhåller särskild! bevis om lagfarten.
» °

På grund af denna skrifvelse utfärdades den 16 december 1887
kongl. kungörelse, angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen den
t december 1888 angående expeditionslösen med följande tillägg:

»Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart å fast egendom,
som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder å
samma rättegångsdag lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom
egendomen i dess helhet öfvergatt till en eller flere af delegarne eller
till ny egare, eller har lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt,
skall i förstnämnda ärende gemensam expedition utfärdas, der ej annorlunda
begäres.»

Det för i detta tillägg stadgade medgifvandet — att då genom
giftorätt, arf eller testamente bekommen fastighet öfvergå!- till ny egare
som å samma rättegångsdag söker lagfart å sitt fång, skall å det första
fånget gemensam expedition meddelas - i berörde riksdagsskrivelse
anförda skälet, »att i vissa fall kostnaderna för den sökta lagfarten
förefalla oskäligt betungande, såsom om fastigheten är ringa och
sterbhusdelegarne många, då det kan hända, att kostnaderna för lagfarten
föga understiga eller till och med öfverstiga värdet af fastigheten»,
samma skäl gäller äfven, om fastigheten icke afyttras. Men det
kan ej vara rätt, att arfvingar, om de behålla sin ärfda fastighet, skola
drabbas af dryg kostnad, som i betydlig mån reduceras, derest fastigheten
försäljes. Ett sådant förhållande, som att fastighetens värde ej
motsvarar lagfartskostnaden, har ock i Riksdagens anförda skrifvelse
erkänts som ett missförhållande, ehuru framträdande i synnerhet, då sterbhusdelegarne
vilja försälja fastigheten. '' Men ett erkändt missförhållande
bör lättas, hvilket så mycket lättare bör kunna ske, då någon rättsgrundsats
ej utgör hinder derför, utan nämnda förhållande uppstått
enligt åberopade riksdagsskrivelse genom »på många orter vedertagen
praxis.»

Om ock särskild! lagfartsbevis, såsom betryggande eganderätten
och erforderligt för intecknings beviljande, för hvarje arfslott anses böra
bibehållas, så synes dock gemensamt protokollsutdrag vara tillräckligt,
så väl då lagfart förklaras hvilande som då lagfart beviljas.

Domstolars praxis i dylika fall är, att då sökt lagfart förklaras
hvilande, protokollsutdrag derom meddelas eu hvar sterbhusdelegare
med uppgift om hindret för dess undanrödjande, samt då lagfart beviljas,
utfärdas derom protokollsutdrag, som åtföljer lagfartsbeviset för
hvarje arfslott.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

11

Det må ju anses orimligt och ett onödigt betungande, att för meddelande
af underrättelse om hinder för sökt lagfart samtlige sterbhusdelegare
skola vara ålagda lösa hvar sitt protokollsutdrag, då ett dylikt
gemensamt vore för ändamålet tillräckligt. Äfven vid lagfarts meddelande
å ifrågavarande fång bör ett för sterbhuset gemensamt protokoll vara
tillfyllest, då ej annorlunda begäres.

Att göra lagfartskostnad mer betungande än nödigt kan ej medföra
något gagn. Tvärt om. Utom det i många fall känbara och tryckande
i en sådan uppoffring blir följden af dylika praxis, att för kostnadens
skull sterbhus i det längsta möjliga uppskjuta med arfskiftesförrättning
och ansökan om lagfart. Inom den kommun, jag tillhör,
blefvo år 1890 omkring 100 sterbhus i följd af för långvarigt dröjsmål
af rätten ålagda att vid vite inom viss förelagd tid inkomma med arfskifte,
vid hvilkas uppgörande fall förekom, då förste arflåtarens bröstarfvingar
voro aflidna, så ätt arfskifte jemväl efter dessa måste samtidigt
upprättas. I sådant fall kan svårighet möta för erhållande af
giltiga underskrifter.

Med stöd af det anförda får jag hemställa,

att Riksdagen uti aflåten skrifvelse ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, att den
i ofvanberörda stadgande medgifna rättighet att erhålla
gemensam expedition måtte, angående protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare
eller testamentstagare sökt lagfart förklaras
hvilande eller af rätten beviljas utan att å samma
rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare fång.

Stockholm den 25 januari 1892.

J. Andersson

från Vermlands län.