Motioner i Andra Kammaren, K:o 113 (Motion 1891:113 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, K:o 113.

N:o 113.

Af herr P. Truedsson. om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om framläggande af lagförslag till tryggande af
arrendatorers rätt gent emot jordägare.

Det torde icke vara underligt, att man med bekymmer tänker på vårt
lands framtid, då man ser huru emigrationen till främmande länder årligen
beröfva!'' vårt tolk tusentals af dess till mesta delen arbetsföra och dugande
medborgare. Statistiken visar, att under det senaste fjerdedel århundradet
mer än en half million menniskor utvandrat från vårt land. Företrädesvis
eller nästan uteslutande är det landtbefolkningen, som drabbas af denna förlust;
städernas folkmängd har deremot under de senaste 25 åren vuxit från
omkring 500,000 till omkring 900,000 personer, beroende på den starka inflyttning
från landet som till dem egt rum.

Hufvudorsaken till denna oroväckande utflyttning från landsbygden så väl
till främmande land som till städerna, torde utan tvifvel vara att söka i
ekonomiska och sociala missförhållanden. Och bland dessa intager säkerligen
svårigheten för den obemedlade att arbeta sig upp till en sjelfständig ställning
såsom jordbrukare ett af de främsta rummen. Jordbruksarbetarnes
ställning är hos oss liksom annorstädes i Europa allt annat än god. En icke
ringa procent åt dessa arbetare blir derför ock utan eget förvållande nödgade
att på äldre dagar fälla fattigvården till last. Och likväl hafva vi uti
torpsystemet en institution, som, rätt utvecklad och reglerad af en ändamålsenlig
lagstiftning, borde kunna förskaffa landsbygdernas sä vanlottade arbetarebefolkning
en jemförelsevis god och bergad samhällsställning.

Det nuvarande torpsystemet har emellertid bland annat det väsentliga
felet, att det icke lemnar torparen eller arrendatorn tillräcklig säkerhet och
trygghet för att han sjelf och hans barn skola få njuta frukten af det arbete
och kostnad, han nedlägger på den arrenderade jordens odling och förbättring.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Äfven om öfver hufvud något skrifvet kontrakt finnes upprättadt emellan
jordegaren och hans torpare eller arrendator, hvithet icke alltid är fallet, så
innehåller ett sådant kontrakt vanligen en eller annan bestämmelse, hvarigenom
torparen kan afskedas och då på sin höjd få åtnjuta laga fardag.
Äfven om han genom nyodling eller andra förbättringar väsentligt ökat egendomens
värde, har han ingen laglig rätt att derför åtnjuta någon ersättning,
utan enda följden af dylika på egendomen nedlagda förbättringar blir den,
att en ny torpare eller arrendator får utgöra flera dagsverken eller betala
högre arrende. Att under dylika förhållanden utsigterna för jordbruksarbetarne
att här i landet erhålla en nödtorftig bergning icke äro tillräckligt
ljusa för att kunna hindra flertalet af yngre landtarbetare från utvandring,
om de dertill kunna anskaffa nödiga medel, är ju icke att undra på.

Men vårt land har icke råd att mista så många kraftiga armar.

Sverige lider icke af verklig öfverbefolkning, allra minst landsbygden.
Med den utveckling, jordbruket i vårt land redan hunnit och ytterligare
skulle kunna uppnå, skulle detsamma kunna gifva näring åt en betydligt
talrikare landtbefolkning än den nuvarande. Första vilkoret härför är emellertid
en kraftig och tidsenlig utveckling af det mindre jordbruket. Och då
af brist på nödvändigt kapital alla icke kunna blifva jordegare, vore det
önskvärdt, att tillfälle till arrenden af smärre jordlotter under betryggade
vilkor bereddes det uppväxande slägtet i våra arbetarehem på landet.

Ett af de första stegen i rigtningen mot detta behjertansvärda mål
vore enligt min mening införandet af eu tidsenlig och för arrendators rätt
betryggande arrendelag. Det kan emellertid icke vara min uppgift att i
detalj angifva, huru en sådan lag skulle vara beskaffad, hvilket ju icke
kunde ske annat än efter en djupgående undersökning af jordbruksförhållandena,
en undersökning som en enskild riksdagsman icke kan vara i tillfälle
att verkställa. Hufvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen har jag
dock med det sagda sökt angifva, nemligen uppmuntrandet af det smärre
jordbruket och framför allt betryggandet af arrendatorns och torparens rätt
gent emot jordegarens; särskilt betryggandet af deras rätt till ersättning
för på jorden nedlagda förbättringar, så att de sjelfva få njuta frukterna af
sitt arbete.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till en arrendelag i syfte att uppmuntra
det mindre jordbruket och betrygga arrendatorernas

Motioner i Andra Kammaren, N:o Hd.

rätt gent emot jordegaren, särskild! deras rätt till ersättning
för pa jorden nedlagda förbättringar.

Stockholm den 28 januari 1891.

P. Truedsson.

Häri instämmer:

Anders Nilsson.

iS:o 114.

Af herr M. Daiin, om bankovinstens användande.

Enligt statsverkspropositionen begär Kongl. Maj:t för statsverkets behof
1,850,000 kronor af 1890 års banko vinst. Utan att vilja påstå att riksbanken,
så länge den, som nu, endast vegeterar som den 27:de sedelutgifvande
banken i riket och vanligen egen en obegagnad sedelutgifningsrätt af
bortåt 30 millioner kronor, precis har behof af vare sig hela eller ens någon
del af sin vinst för att, så att säga, lägga på hyllan; så, då meningen och
önskningsmålet. väl ändå är att inom en ej aflägsen framtid göra riksbanken
till Sveriges enda sedelutgifvande bank, och då den som sådan, enligt min
uppfattning, behöfver, utom sin då kanske ej just så värst starka guldkassa eu
reserv af i goda utländska stats- och dito dito större städers obligationer bestående
fondmedel, har jag tänkt mig, att ofvannämnda eller dylika stora summor
ej borde afhändas riksbanken utan vederlag i lämplig för banken lätt realiserbar
valuta. Som vi ju veta af-senaste revisionsberättelsen, har staten af
1886 års lån osålda obligationer till ett värde af öfver 21 millioner kronor.
Skall riksbanken till statsverket öfverlemna en del af sin årsvinst — helst