Motioner i Andra Kammaren K:o 10 (Motion 1892:10 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren K:o 10.

N:o 10.

Af herr J. A. Johansson i Strömsberg, om ändring i gällande
bevillningsförordning.

Gällande bevillningsförordning föreskrifver, som bekant, förutom
vissa officiella uppgifter äfven, att vissa slags verk och bolag skola vara
ovilkorligen skyldiga att opåfordrade inlemna vissa uppgifter, hvilka äro
afsedda att tjena till ledning vid taxeringen af inkomst för kapital och
arbete, och stadgar för försummelser härutinnan påföljder, som i allmänhet
torde få anses ega tillräckligt verkande kraft. Men för öfrigt inskränker
sig bevillningsförordningen beträffande andra arbetsgivare och skattskyldige
till ett åläggande för dessa att på en från bevillningsberedningens
ordförande erhållen uppmaning lemna motsvarande uppgifter, och den påföljd,
som en uraktlåtenhet att ställa sig denna må hända äfven endast
undantagsvis meddelade uppmaning till efterrättelse enligt förordningen
medför, är af den beskaffenhet, att man torde kunna påstå att det i allmänhet
blir öfverlemnadt åt ifrågavarande persons förgodtfinnande, om
han vill bry sig om att hörsamma uppmaningen eller icke, liksom det
icke finnes någon garanti för, att uppgifterna, äfven om de lemnas, äro
tillförlitliga. Det blir således alldeles beroende på en ren tillfällighet, om
man med denna föreskrift vinner hvad lagstiftaren dermed åsyftat, nemligen
en hjelp att nå hvad som bör vara all skattelagstiftnings mål, d. v. s.
en efter lagens grunder rättvist fördelad beskattning. Erfarenheten från
förhållandena inom flera kommuner, så väl på landsbygden som i staden,
torde ock mycket ofta vara sådan, att man derifrån kan hemta faktiska

Motioner i Andra Kammaren N:o 10.

omständigheter, som tala för önskvärdheten af en ändring och ett tillägg i
de af bevillningsförordningen anvisade medlen att åtkomma den beskattningsskyldiga
inkomsten af kapital ock arbete.

Det vill synas, som om nu ändtligen tiden kunde vara mogen för
att äfven här i landet få fullständigare genomförd den regel, som flerstädes
i utlandet befunnits nödvändig och praktiskt genomförbar och äfven
vid skilda tillfallen här hemma haft kraftiga och tvifvels utan mycket kompetenta
förespråkare samt utan hvilken en rättvis och pålitlig beskattning
af inkomst af kapital och arbete näppeligen låter sig göra, nemligen den
regel, att en hvar skattskyldig är ovilkorligen förbunden att vid kraftigt
verkande påföljd till taxeringsmyndigheterna efter bästa förstånd och samvete
sjelf uppgifva det beskattningsskyldiga beloppet och inkomsten.
Gagnet och rättvisan häraf torde ligga i öppen dag och kan lätteligen
belysas genom några exempel från det praktiska lifvet. Bevillningsförordningen
föreskrifver, att en fastighet skall uppskattas till dess verkliga
värde, och detta verkliga värde är något, som icke lätteligen hemlighålles.
En landtbrukare eger t. ex. en liten hemmansdel, hvarpå han
endast med största försakelser och umbäranden drager sig fram, men denna
hemmansdel, den ligger fullt öppen och tillgänglig för taxeringsmyndigheternas
uppmärksamhet och beräkningar, så nog blir den uppskattad till
sitt verkliga värde; I samma kommun bor kanske samtidigt en annan
person, hvilken har sin stora förmögenhet insatt i banken eller placerad
mot goda säkerheter, med ett ord så, att taxeringsmyndigheterna äfven
med bästa vilja i verlden omöjligen kunna skaffa sig visshet eller ens tillnärmelsevis
föreställning om hans förmögenhets verkliga värde, utan de
komma lätt, fastän oafsigtlig^ att bereda personen i fråga en förmånlig
undantagsställning. Tjenstemannens inkomster på sin tjenst ligga åtkomliga
för taxeringsmyndigheterna, medan t. ex. en handlande, en affärsman,
som drifver stora affärer och faktiskt förtjenar vida mer än den förre,
likväl slipper undan med lika stora eller obetydligt större utskylder. Eu
jemförelse mellan åtskilliga dödsbons bouppteckningar och de inkomstbelopp,
för hvilka den aflidne under lifstiden erlagt skatt, skulle säkerligen
vara öfverraskande och lärorik nog och visa, att det icke är små
belopp, som genom frånvaron af denna obligatoriska sjelfanmälningsskyldighet
årligen undandragas både stat och kommun, för att i stället nödtvunget
kastas på deras skuldror, hvilka hafva vida svårare att bära bördan.

Den utländska lagstiftningen i fråga om inkomstskatt visar ock,
huru som den allmänna uppfattningen allt mer och mer vänjer sig vid och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

erkänner behöfligheten af en sjelfanxnälning eller s. k. sjelfdeklaration,
vare sig — hvilket är det vanligaste — den förefinnes i form af ett
med straffhot åtföljdt bestämdt åläggande för de skattskyldige eller, såsom
i Norge, Danmark och Hamburg, som en uppmaning. Så finnes t. ex.
sedan lång tid tillbaka uti Italien, England, Sachsen, Schweiz m. fl. stadgad
en obligatorisk sjelfdeklaration. Och strafföljderna af en uraktlåtenhet
att lemna de föreskrifna uppgifterna eller af afsigtlig ofullständighet och
origtighet äro merendels ganska känbara, exempelvis böter till mångdubbelt
belopp af den skatt, som den skattskyldige sålunda sökt undandraga
staten. På somliga ställen få t. o. m. arfvingarne ikläda sig
ansvarighet för bötesbeloppen, om den aflidne upptäckes ha under
senare åren af sin lefnad gjort sig saker till dylik oredlighet mot det
allmänna.

Behjertande och af intresse torde särskilt vara att i denna fråga
aktgifva på de senare årens lagstiftning i Tyskland rörande inkomstskatt.
Så bestämmes i lagen af 1890 för Sachsen-Meiningen, att hvarje skattskyldig,
som af kapital har minst 40 mark i årlig inkomst, är förpligtigad
till att skriftligen uppgifva beloppet. I Liibeck är enligt 1889 års lag
hvarje skattskyldig pligtig efter bästa förstånd uppgifva hela sin inkomst,
såväl den beskattningsbara som skattefria, och lemnande af afsigtlig! eller
genom vårdslöshet origtiga uppgifter straffas med böter ända till tio gånger
den undanhållna skatten, och upprepas förseelsen, kunna böterna fördubblas.
Och i det förslag till lag angående inkomstskatt af den 3 november
1890, som framlades för Preussens landtdag, ålades hvarje skattskyldig,
som var uppskattad till minst 3,000 mark i inkomst, att afgifva en skattedeklaration,
och straffbestämmelserna för afsigtliga origtigheter i deklarationen
eller i svaren på beskattningsmyndigheternas frågor talade om ända
till tiodubbla bötesbelopp.

De skäl, som brukat anföras mot ett fullständigare genomförande
äfven i Sverge af en dylik obligatorisk, sjelfanmälning eller sjelfdeklaration,
gå hufvudsakligen igen ifrån det betänkande, som 1859 afgafs af en
komité för bevillningsförordningens öfverseende. Men dessa skäl torde
godt kunna påstås ha med de många år, hvilka sedan dess förlupit, mistat
den bevisningskraft de möjligen från början egt. Man kan påstå detta
så mycket hellre, som så väl redan denna komité som andra komitéer,
hvilka hänfört sig till den förras skäl, ändock funnit sig i handling böra
frångå en dylik uppfattning och förordat åtgärder, mot hvilka precis samma
skäl lika väl skulle kunna anföras. Konung och Riksdag ha ock i af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

seende på skyldigheten att lemna uppgifter enats om bestämmelser, hvilka
lika fullt beröra förmögenhetsförhållanden, som tillhöra det privata området,
som den i denna motion föreslagna åtgärden. Man har sedan 1859
närmat sig och förberedt sig för målet, och det vore således nu endast
fråga om att taga ut steget litet mera och införa mera praktiska och
verksamma föreskrifter.

Man har som ett skäl mot genomförande af en dylik sjelfanmälningsskyldighet
talat om frestelsen hos den skattskyldige att lemna
ofullständiga och otillförlitliga uppgifter, hvarigenom skulle vållas mera
oreda och osäkerhet än nytta. Men gifvet är, att dessa uppgifter, som
äro afsedda till ledning, alltid måste underkastas pröfning af vederbörande,
och då man redan nu icke anser sig kunna undvara vissa liknande uppgifter,
lemnade från håll, der frestelsen till origtighet äfven torde låta
tänka sig, torde fruktan för denna fara icke behöfva vara så stor. Gifvet
är ock, att lagstiftningen måste låta sig angeläget vara att genom lämpliga
straffbestämmelser söka skaffa sig aktning på håll, der den medborgerliga pligtkänslan
och allmänandan må hända icke blifvit tillräckligt utvecklade.
Utan åläggande för den skattskyldige att sjelf sanningsenligt uppgifva sin
inkomst lär åstadkommandet af en rättvis beskattning af inkomst vara ett
olösligt problem. Och ju mer vanan vid en dylik skyldighet liksom insigten
om dess nödvändighet genom lagstiftningens uppfostrande inverkan
och genom de praktiskt påtagliga följderna häraf gör sig gällande inom
nationen, skall tvifvels utan den obenägenhet och fördom häremot, som må
hända förefinnes, snart gifva vika.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen i sådant
syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är
skyldig att erlägga skatt för inkomst af kapital eller
arbete, ålägges att inom offentligen kungjord tid till
bevillningsberedningens ordförande lemna uppgift å det
belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete
det nästföregående året uppgått;

och att den skattskyldig, som detta underlåter, må
höta ett belopp, svarande mot tio procent af den bevillning,
som inom beredningsdistriktet varder honom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10. 9

påförd för den inkomst, som uppgiften skolat afse,
hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan
af bevillningsberedningens ordförande eger att med föreläggande
af lämpligt vite dylik uppgift infordra;

samt att, om det kan ledas i bevis att skattskyldig
mot bättre vetande lemnat origtig uppgift, han
må vara skvldig icke allenast att erlägga bevillning
för det sålunda undanhållna beloppet, utan äfven derutöfver
erlägga en pligt af fem procent af samma
belopp.

Stockholm den 24 januari 1892.

J. A. Johansson.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 2 Haft,