Motioner i Andra Kammaren, K ro 121

Motion 1894:121 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, K ro 121.

1

N:o 121.

Af herr J. OlSSOXl från Stockholm m. fl., angående ändrad lydelse
af 23 kap. 2 § rättegångsbalken i syfte att utvidga nämndens
befogenhet i vissa frågor.

När Andra Kammaren förliden riksdag afslog Kongl. Maj:ts då framlagda
förslag till lag angående bevisning inför rätta, skedde det bland annat
af det under öfverläggningen uttalade skäl, att en utvidgning af den principielt
rigtiga grundsatsen om domarens fria bevispröfning förutsatte en omorganisation
af särskilt våra landtdomstolar. Det angafs ock så väl af flere
reservanter inom lagutskottet som under diskussionen, huru man tänkte sig
att åtminstone en början till en dylik omorganisation skulle kunna ske, nemligen
genom en vidgad befogenhet för nämnden att deltaga i besluten.

Denna tanke om utvidgning af nämndens befogenhet har sedermera
till behandling upptagits af en af vårt lands främste så väl teoretiske som
praktiske jurister, nemligen presidenten i Göta hofrätt, friherre O. W. Stael
von Holstein i en af honom författad och i Holms Juridiska Arkiv under
förlidet år publicerad uppsats: »Om laga bevis, sakkunnige och nämnd». I
denna uppsats, som jemväl behandlar flere andra sidor af rättegångsväsendet,
framlägger och motiverar författaren bland annat ett förslag till lag angående
förändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, hvilket, synes oss på
ett synnerligen lyckligt sätt angifva det steg framåt i nyss angifna retning,
som för närvarande lämpligen skulle kunna tagas.

Då vi till fullo instämma i detta förslag och icke tilltro oss att för
detsamma förebringa någon bättre motivering än förslagets författare, skola
vi tillåta oss att här anföra det hufvudsakliga af denna motivering.

Efter att hafva i korthet redogjort för behandlingen af lagförslaget
om bevisning inför rätta inom högsta domstolen och vid förliden riksdag samt
lemnat en historisk öfversigt af nämndeinstitutionens utveckling, öfvergår
Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 29 Häft. (N:is 121—123). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

författaren till frågan om utvidgning af nämndens befogenhet och yttrar
derom:

»Men denna fråga är ännu i sin linda. Hon måste behandlas med
varsamhet, och anspråken få till att börja med icke ställas högt. Hur långt
kan man för närvarande gå? Detta spörsmål måste besvaras med hänsyn till
erfarenheten, att vidt utseende reformer alltid äro de, som längst få vänta
på sitt förverkligande.

Först och främst må man taga sig till vara för att i fwmélt hänseende
rubba förhållandet emellan domare och nämnd. Ett särskiljande af
deras funktioner, såsom i jurysystemet, kan icke ske utan en fullständig omgestaltning
af sjelfva rättegångssättet. Häradshöfdingen måste fortfarande
vara nämndens ledare och förgångsman, öfverläggningen måste vara gemensam,
domen framträda såsom ett enhetligt samfäldt resultat af domarens och
nämndens verksamhet. Detta häradshöfdingens förhållande till nämnden
uttryckes i 23 kap. 2 § rättegångsbalken sålunda: »Här dom å häradsting
fällas skall, underrätte häradshöfdingen nämnden om saken, och de skäl deri
äro, så ock hvad lag i ty fall säger». Deraf följer, att häradshöfdingen
måste säga sin mening först, och nämndens afvikande åsigt framträder såsom
en skiljaktighet, hvilken dock under förutsättning af fullständig enighet inom
nämnden kan blifva dom. Det är denna förutsättning af fullständig enighet,
som så väsentligen inskränker nämndens betydelse, och det är tydligen emot
denna, som anspråken på ökad befogenhet för nämnden äro rigtade. Lagens
fordran på enighet inom nämnden tål också obestridligen vid någon afprutning.
Denna fordran lägger allt för mycken vigt vid hvarje enskild
nämndemans röst och förringar i motsvarande grad betydelsen af de öfriga
ledamöternas sammanstämmande mening, då det lemnas beroende af en enda
nämndemans godtycke att förlama hela nämndens inflytande. Så länge detta
förhållande fortfar, är nämnden ett allt för svagt band på domaren, och det
är just till följd deraf vanskligt att hålla nämndens intresse för sin verksamhet
vid lif. Det skulle emellertid, efter vårt förmenande, vara betänkligt
att låta nämndens samfälda votum bestämmas af enkel pluralitet. Man torde
allt framgent få anse det såsom ett undantagsfall, att nämnden blir skiljaktig
från häradshöfdingen, särdeles om genom en något ökad befogenhet för
nämnden häradshöfdingen får ökad anledning att, vid bildandet af sin egen
åsigt i saken, taga hänsyn till den inom nämnden rådande mening i de frågor,
som företrädesvis falla inom nämndens kompetens. Yi föreställa oss, att en
måttligt ökad myndighet hos nämnden skall hafva sin första och betydelsefullaste
påföljd i en ökad samverkan emellan domare och nämnd under former,
hvilka icke kunna eller behöfva genom någon ny lag ordnas. Det enda
behöfliga men också oundgängliga bandet emellan domare och nämnd är det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

3

ömsesidiga förtroendet. Men detta skulle ej befordras genom att ställa
nämnden i ett spändt förhållande till domaren, och vi frukta, att detta skulle
kunna inträffa, om nämnden sattes i tillfälle att, utan all hänsyn till
domarens votum, med enkel pluralitet öfverrösta honom. Det kunde också
befaras, att ett sålunda tillkommet beslut af nämnden skulle sakna tillbörlig
auktoritet hos parterna och i högre rätt, hvaremot ett väl afpassadt förhållande
emellan häradshöfdingens och nämndens inflytande på domsluten
skulle åt häradsrätternas utslag gifva en större auktoritet, än de för närvarande
ega, och sålunda kanske äfven i någon mån minska fullföljden till
öfverinstanserna. Yi anse det derför vara rådligast att stanna vid en sådan
förändring, att nämndens beslut må kunna göras gällande emot domaren,
endast om två tredjedelar af nämndens närvarande ledamöter äro derom ense,
således 8 af 12, 7 af 11 och 10, 6 af 9 och 8, 5 af 7. Då emellertid det
är af vigt att icke på något sätt rubba den nuvarande ordningen utöfver
hvad behofvet verkligen kräfver, och anledningen till en reform i hvarje fall
utgör reformens rätta begränsning, så anse vi, att den sålunda ifrågasatta
utvidgningen af nämndens beslutanderätt endast bör omfatta de frågor, i
hvilka, genom de föreslagna förändringarna af bevisreglerna, domstolens
pröfningsrätt skulle i det hela utvidgas, och således sträcka sig allenast till
pröfning af bevis, ådömande af edgång och fastställande af skadestånds
belopp. I de rena rätts- och lagfrågorna är den lagfarne domarens öfverlägsenhet
öfver nämnden så alldeles gifven, att redan nämndens nuvarande
magt att genom ett enhälligt votum kullkasta häradshöfdingens dom äfven i
dessa delar synes väl stor. Det bör emellertid icke heller ifrågakomma att
härutinnan inskränka nämndens nuvarande befogenhet, hvilken i praktiskt
hänseende torde vara temligen betydelselös. Det skall säkerligen häremot
invändas, att kollision mellan domare och nämnd kan uppstå äfven i fråga
om rätta gränsen emellan bevisfrågan och rättsfrågan, hvilka i tillämpningen
icke alltid kunna skarpt skiljas åt; men vid sådan kollision måste i hvarje
fall vitsord i första hand tillerkännas domaren, som har att på grund af
voteringen författa domen, och om han dervid skulle träda nämndens rätt
för nära eller underlåta att till fullo begagna sin egen beslutanderätt, måste
detta alltid framgå af protokollet och således kunna vid sakens fullföljd till
högre domstol rättas. Praxis skulle sålunda snart komplettera hvad i stadgandets
fullständighet och tydlighet kan och måste brista. Med säkerhet
torde man kunna antaga, att, om nämnderna erhålla utsträckt befogenhet i
afseende å bevis- och skadeståndsfrågornas pröfning, de skola veta att taga
vara på denna rätt och med större intresse än för närvarande fullgöra sin
domarepligt, hvaraf också den påföljden lärer kunna förväntas, att nämnderna
allmänt blifva väl besatta, hvilket nu i några landsorter icke lärer vara

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

förhållandet. Nämndeinstitutionen i sin helhet skulle sålunda vinna i betydelse
och anseende. För hela det svenska rättsväsendet skulle det vara en ära
att hafva under gammal nationel form upplifvat och utvecklat det folkelement,
som numera äfven af vetenskapen erkännes vara oumbärligt för en
god domstolsorganisation. Hvad på denna grund ytterligare kan och bör
uppbyggas, må lemnas åt framtiden».

Under åberopande af det ofvan anförda, tillåta vi oss sålunda att
såsom vårt upptaga det förslag till ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken
som framstälts af ofvan nämnde författare; och få vi för den
skull föreslå Riksdagen att för sin del antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken
skall hafva följande förändrade lydelse:

§ 2.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen
nämnden om saken, och de skäl deri äro, så
ock hvad lag i ty fall säger. Sedan säge häradshöfding
sin mening. År nämnden ej ense med häradshöfdingen
om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed
dömas skall, eller om skadeståndsbelopp, galle derutinnan
den mening, hvarom två tredjedelar af nämnden
sig förenat. Varder i annan fråga nämnd från häradshöfding
skiljaktig och äro alla i nämnden ense, gälle
nämndens mening. I ty fall svare hvar man i nämnden
för sin dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding
rättvist pröfvar, och svare han för domen.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 27 januari 1894.

John Olsson. J. Bromée.

P. Norberg. B. Persson

_ i Tällberg.