Motioner i Andra kammaren, fir 520 år 1,9Oj (Motion 1964:520 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, fir 520 år 1,9Oj

-in ., \ v nUMUiU.

7«

iii!U''biJ''i9l[‘j(ii3 mO

. ,il:iA.'' neginDIi;* vn gnil
■3 !:mIu>''I -/.unAm ''iöl ‘iugs''/
n Obuiiii Kj‘)I)xVujqo-n/3 I(it
- ;<i i vleJnafnoIbotn /b obn j

(te av tur

nnuHifilzr

l-job ib rialotzmoCI

, , , . muslaiuolhsra obmnöd-isbov

(Lika lydande med motion nr 433 i borsta kammaren) , ,

. ■ Hal 9bnB/igb9ni insbee

Av herr Bohman m

lens behörighet.

Nr 520

fl., om erkfinntancle ap (inro

nri-jd tpb ntiA
laradsdomstoInotci
naahv i

De internationella strävandena att slå vakt om

4 icmmiG, jj ,ld y.b, lev
|r ,f|e i^qnskli^a^r^ttig lieterna

har efter andra världskriget uppnått flera ttétyåélsefuua resultat.
r,XT • . , , , .. -.7. , . yrinv Äaobiimod. zimloL-.

FN :s deklaration om de mänskliga rättigheterna har spelat castor roll^

som internationell likare på detta område. Svagheten mecl äet|a^alÄM^|3m^

är att det utgör en för medlemsländerna oförbinilanä^ aeliTaraftoii/som''
. , , • , . .. Moln aJnavm alhv nsm

vane land kunnat efter gotttinnande satta sig over. , .

J •• ■ ii-yjlnujo uti nmotzrnob

ltion de

I förhållande till FN-deklarationen innebar Europarådets kpnven hon den

4 november 1950 om de mänskliga rättigheterna ocli de ''''gpUndlagimnilg1
„ . „ : ,191 nIV1 Tis .ellll^TUnBl!

friheterna ett stort steg framåt. För forsta gången hade genpiji kcjnven^

tion på internationell grund byggts upp ett för de, delfående landeri^.

förpliktande system, enligt vilket de avtalsslutande n

8 näh.

ö att garantera

forfrundit
ilgn-i

ejhr/j Y)b ^ItLKUmBii

lade genom k

&iMä lä’

rv f] b fru bi* *im

5 parterna iqi

. , Q11 • .....>J*riiob elbnoijpx.^^

era dem som uppehåller sig pa deras territorium ett ,vp>st

. . . 0 .. „ ,...... , . Tr -■ " inMi,ndi- ^ nio miamM,

minimimått av mänskliga rättigheter. Konventionen, som sedermera

ut med vissa tilläggsprotokoll, har betecknats som ^dtpav*ijej ji1v{!jga^f(,

resultaten av Europarådets arbete. ~ | Mi >öi i ^yla!

Betydelsefullt är att konventionen innehåller regler Ö irk en'' i n tpfti a t jo n pil''

ordning, som skall säkerställa att de fördragsslutande lanaerna verkligen

, , ■ ■ . i mi:'' 11111 ."liiniKiJ lamonelH, ttnetuM

iakttager de förpliktelser de atagit sig genom konventionens underteck 9>L9L

v.oiivK..äninJinfrnn

mli|i

nande och godkännande. I första hand kan varje land kfaxpr ö^er|fiih^eVt

annat land ej uppfyller sina åtaganden. Det nya och befydeYsefinfa/ar“atk

konventionen dessutom öppnar möjlighet tor den ensk^lde^ lndipuen ^tt

framföra klagomål, därest något land icke skulle fullgöra sipa, fvjrplYktel.ser
.... .. ’ . ° ... . ’ ftrj* l;).’9<Ju; nlfononcti

enligt konventionen. Sverige har liksom övriga nordiska, länder ^spnj ^od.-^

känt konventionen godtagit denna individens individuella k/ågoräft1,'' ''for
... .. .... i TI i no >1 vhnYnuniOHijqu

vilken kravs ett separat beslut. , f (^ ^

Inkomna klagomål, antingen de härrör från en enskilrf eiiiér Tran^étl"
, , , ,,,, ,, _ . . -itiltuun aiginl. gllgflBI

land, skall behandlas av Europarådets kommission för de inanskli^ä rättigheterna.
Stränga regler har uppställts för att ett klagomål1 sKafi* lyu^^
upptagas till behandling av kommissionen. Till följd harjtv'' mir ilé^njer-’
väldigande flertalet av alla inkomna klagomål avvisade äy^oniTnissumeii

■ , „ „ , . , , ;I|I‘V!I)I MUfll llii ,B>l9V.ll

antingen omedelbart eller efter en inledande förhandling rörande boho .

, „ „ i ■■ i,’ j1 '' I -..llDimil 918 Bill l9gllBin

righetsfrågan. '' .

° ° ...........; l " i i : l.''l I; t /I Itc 91 Bil 111 ■IB

Motioner i Andra kammaren, nr 520 år 1965

Om emellertid klagomål tages upp och om kommissionen efter behandling
av sakfrågan skulle finna grund föreligga för klagomålet, finns två
vägar för sakens fortsatta behandling: antingen kan frågan överlämnas
till Europarådets ministerkommitté, som är en politisk myndighet bestående
av medlemsstaternas ministrar och deras ställföreträdare, eller också
kan den behandlas av Europarådets domstol, som är en rättslig instans,
i vilken medlemsländerna invalt framstående jurister.

Domstolen är dock behörig att upptaga en dylik tvist endast därest
vederbörande medlemsland förklarat sig erkänna domstolens behörighet.
Sådant medgivande har icke lämnats av Sverige, ej heller av Norge, men
väl av bl. a. Danmark och Island.

Vid en rad olika tillfällen har frågan om Sveriges erkännande av domstolens
kompetens varit uppe till behandling i Sveriges riksdag. Yrkande
som framställts om ett sådant godkännande har emellertid hittills alltid
avvisats av riksdagsmajoriteten, till en början med den motiveringen att
man ville invänta större erfarenheter av domstolens verksamhet. Sedan
domstolen nu existerat i nära fem år har emellertid denna argumentation i
stort sett upphört och i stället har som skäl för den negativa hållningen
framhållits, att tvister av det slag som kan bli resultatet av klagomål lämpligen
bör biläggas av en politisk instans och ej avgöras av en domstol.
Man synes sålunda vilja på principiella skäl taga avstånd från tanken på
internationella domstolsavgöranden av frågor av denna art.

Frågan om Sveriges godkännande av Europarådsdomstolens behörighet
kan sägas på en gång vara en relativt oviktig sak och ett angeläget spörsmål.
Praktiskt sett har frågan sannolikt begränsad räckvidd. Ännu har
icke i något fall klagomål riktade mot Sverige upptagits av kommissionen
och föranlett denna till något ogillande uttalande. Sannolikheten för att
sådana klagomål kommer att upptagas av kommissionen i någon större
omfattning synes icke alltför stor. Under sådana omständigheter får den
omständigheten att Sverige icke erkänt domstolen ej någon större praktisk
betydelse.

Saken har emellertid också en principiell sida. Sverige har i det internationella
arbetet sedan länge berömt sig av att fora den internationella
rättens talan. Vi har velat motverka stormakternas strävan att söka lösa
uppkommande konflikter rörande tolkningen av internationella avtal genom
maktspråk. I förevarande fall då det gäller en i ovanligt hög grad
rättslig fråga, nämligen spörsmålet huruvida viss internationell standard
vad avser de mänskliga rättigheterna, vilken Sverige förbundit sig att upprätthålla,
verkligen uppfyllts i ett konkret fall, vill Sverige emellertid
undandraga sig blotta möjligheten av en rättslig prövning och klart uttrycka,
att man föredrager en politisk prövning. Det bakomliggande resonemanget
måste uppenbarligen vara det att om Sverige har en sjuk sak, det
är lättare att klara sig undan, om avgörandet ligger hos en politisk instans,

Motioner i Andra kammaren, nr 520 år 1964

hos vilken man tror sig med större utsikt till framgång kunna med politiska
maktmedel manövrera sig fram till ett frikännande, än om en rättslig
bedömning kommer till stånd. Man vågar inte ta risken att en oväldig
domstol sammansatt av framstående europeiska jurister skulle meddela
en fällande dom.

Det är ett uppträdande som är föga värdigt Sverige såsom ett land vilket
är förkämpe för den internationella rättsordningens stärkande. Skräcken
för domstolen förefaller desto mera omotiverad som den i sin hittillsvarande
verksamhet knappast kan beskyllas för att vid tolkningen av konventionens
ofta vaga bestämmelser ha visat bristande hänsynstagande till
de svårigheter ett enskilt land kan ha utan oväldigt tagit också statsintressena
i beaktande så långt konventionens regler det tillåter.

Slutsatsen synes endast kunna bliva en: Sverige bör — om icke annat
för sitt internationella anseendes skull — snarast erkänna domstolens
behörighet.

Under hänvisning till det anförda får vi hemställa,

att riksdagen ville för sin del besluta att Sverige bör
avgiva sådan förklaring om erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet som avses i art. 46 av Europarådskonventionen
angående de mänskliga rättigheterna.

Stockholm den 25 januari 1964

Gösta Bohman Gunnar Heckscher Sven Gustafson

i Göteborg