Motioner i Andra Kammaren, Ar:o 149

Motion 1892:149 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, Ar:o 149.

1

N:o 149.

Af herr A. SveilSOIl i Edum, om antagande af vissa bestämmelser
rörande bevillning af jordbruksfastighet.

I anledning af Kongl. Maj:ts nu till Riksdagen aflemnade propositioner,
om ändringar dels i kommunallagarne dels i bevillningsförordningen,
för den händelse att Riksdagen antager Kongl. Majds förslag om
värnpligt och grundskatteafskrifning; m. m., tager jag mig friheten fästa
uppmärksamhet på följande:

I statsrådsprotokollet, som finnes bifogadt Kongl. Maj:ts proposition
n:o 11, framhåller chefen för civildepartementet, att flera oegentligheter
skola uppstå genom rubbning af den bevillning, som är gällande
och hvarpå vårt skatteväsen m. m. är till stor del grundadt.. För att
afhjelpa en del af dessa olägenheter, som nu skulle uppstå genom jordbruksfastighetens
höjande från tre till sex öre för ett hundra kronors
taxeringsvärde, föreslår departementschefen endast ändring i kommunallagarne.
Men landstingsförordningen, som också häraf rubbas, anser
departementschefen det oaktadt böra bibehållas oförändrad. IVIig förefaller
det, som man skulle kunna på ett mycket enkelt sätt nå samma mål,
nemligen jordbruksfastighetsbevillningens höjande, utan att rubba den
hittills bestående bevillningen. Man behöfde endast enligt mitt förmenande
antaga olika benämningar på bevillningen, t. ex. allmän, grundskatte- och
tilläggs- eller tillfällig.

Bevillningsförordningens 1 § kunde ändras t. ex. så:

Denna bevillning utgår för hvarje fulla etthundra kronor:

Bill. till Bilsd. Frot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft. (N:is 149—102.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 149.

1 för jordbruksfastighet,

a) allmän med 3 öre

b) grundskatt med 3 öre

2 för annan fastighet
allmän med 5 öre.

Erfarenheten har visat, att, äfven då staten icke varit i behof af
detta slag af bevillning, man ändå måst, för att icke rubba det bestående
i andra afseenden, uttaga sådan; och, när större bevillning erfordrats, har
man af samma anledning antagit benämningen tilläggsbevillning. Och
skulle, om man tillämpar samma grundsats nu, enligt mitt förmenande,
bevillningsgrunden, hvarpå andra lagar och författningar sig grunda, icke
rubbas, och vore i så fall den af Kongl. Maj:t förslagna förändringen i
kommunallagarne icke behöflig.

I instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämmes, att då vid
jordbruksfastighetsvärdets åsättande sådana byggnader eller inrättningar,
hvilka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse,
skola särskildt taxeras. Denna bestämmelse tillämpas mycket olika, och
synes mig icke vara fullt betryggande'' för att uppnå eu likformig och
rättvis beskattningsgrund.

Jag vill endast framhålla ett exempel på, hur det i verkligheten
kan gestalta sig vid jordbruksfastighetstaxering: tvenne till afkastning
och andra förmåner lika gårdar äro bebyggda, den ena med enkla och
tarfliga men för gårdens nödvändiga behof tillräckliga åbyggnader, den
andra med dyrbara och öfverdådiga, hvilka ändock måste anses tillhöra
jordbruket, emedan ingen annan rörelse der bedrifves. Den senare af
dessa egendomar taxeras till dubbelt, ja, ofta ännu mer, mot den förra.
Detta kan vid första påseende synas rättvist, men sä är det icke, och
det derför att denna taxering ligger till grund för de flesta beskattningar.
Orättvisan är* stor redan nu, och när den snart i kraft trädande nya väglagen
kommer att tillämpas, blir den härutaf ännu mer i ögonen fallande
och till sist outhärdlig. Men, invändes här, den som har råd att bygga
öfverdådigt, har också råd att skatta derför. Ja, om det endast drabbade
honom, så vore derom icke mycket att säga, men rätt vore det icke ändå,
ty det är att lägga sten på börda. Det skulle kunna anföras många
exempel på sådana missförhållanden i verkligheten.

För att vidare utgå från ofvannämnda exempel, så kan det omöjligt
försvaras, att man af tvenne i afkastningsförmåga jemgoda egendomar af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150. 3

den ena utkräfver dubbelt eller mera än af den andra i skatteväg; och
så kommer den nya väglagen och lägger ytterligare börda på den förut

tyngst beskattade. t

Hittills bär någon utsigt, om ock ringa, funnits, att ändringar och
rättelser i någon mån kunnat ske. Men denna utsigt förmörkas betydligt,
hvad vägunderhållningsskyldigheten angår. Vägdelningar kunna naturligtvis
ej förekomma så ofta som taxeringar af jordbruksfastighet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag vördsamt:

l:o att, i händelse Riksdagen beslutar höja bevillningen
för jordbruksfastighet, antaga olika benämningar
på den hittills gällande och den förhöjda;

2:o att, i bevillningsförordningen göres den bestämmelsen
att vid taxeringsvärdets åsättande å jordbruksfastighet
hufvudsakligast fästes afseende vid dess
afkastningsförmåga.

Stockholm den 30 januari 1892.

A. Svenson
från Edum.

N:o 150.

Af herr E. TheriK180IliU8, om nedsättning i lokalportot för
bref kort.

Då Kongl. Maj:t genom utfärdande af nådiga kungörelsen af den 21
december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af
bref och bref kort m. m. beseglade det s. k. postmonopolet, anbefftldes i