Motioner i Andra Kaminaren, N:o 88

Motion 1896:88 Andra kammaren

Motioner i Andra Kaminaren, N:o 88.

11

: j''*!: ,i Ii i; >• 1 tj ■: lifi ■ il. 7 : ii

Af herr J. H. Biedeil, om skrifvelse till Konyl. Maj:t med begäran
om utfärdande af en för landets alla hamnar gemensam
hamnstadga.

. ■ A -i- I. I •''•''1 (•••> > i i.b;.n.|,. -iH

I de offentliga kommunikationsanstalternas led intaga hamnarna ovedersägligen
ett mycket framstående rum. Oumbärliga för sjöfarten, förmedla
de, såsom stationer för denna och |.å samma gång ändpunkter för de stora
samfärdselsinrättningarna inom landet, en betydande del af varutransporterna
och bidraga såmedelst till ökande af såväl produktion som afsättning öfver
hufvud. En hamn tjenar sålunda icke ensamt den kommun, på hvilken han
stöder sig, till gagn, utan hvarhelst en hamn anlägges efter väl afvägd plan
och förvaltas med noggrant aktgifvande på rörelsens kraf, utöfvar han en
befruktande verkan på handeln, industrien, jordbruket, kort sagdt på alla
näringsområden inom en vid krets, efter omständigheterna en hel provins
eller ännu vidsträcktare landsdel.

Ju större den krets är, för hvilken hamnen sålunda blifver en centralpunkt,
desto flera intressen sammanlöpa der, intressen både af allmän och
enskild natur, som ofta äro sins emellan stridiga och hvilka det tillkommer
staten i första hand att söka tillgodose hvart för sig, så långt ske kan,
genom en ändamålsenlig och effektiv lagstiftning.

Hamnväsendet är fördenskull en statsangelägenhet och dess vårdande
en ansvarsfull uppgift. De grundsatser, enligt hvilka detsamma från statens
sida handhafves, äro skiljaktiga i de särskilda länderna. I flertalet af dem
är staten omedelbart verksam, så att allt hvad som hörer till hamnaroas

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

anläggning och drift verkställes uteslutande genom dess egna tjensteorgan.
I andra länder tillåtas äfven andra offentliga korporationer, handelskamrar
eller kommuner, att medverka härutinnan under statens tillsyn och kontroll.
I intet annat land har denna angelägenhet i så vidsträckt mån öfverlemnats
åt kommunerna i sjelfförvaltningsuppdrag som i vårt. Vigten och
omfattningen af den uppgift, kommunerna härvid fått sig förelagd, framgå
klart, när man tager i betraktande, att, på grund af landets läge, hamnarna
så att säga äro de landets portar, genom hvilka person- och godsbefordringen
till och från andra länder till allra hufvudsakligaste delen eger rum.

Fördelarna af denna starka decentralisation äro nog påvisliga. Å andra
sidan medför den dock faran, att den enhet och likformighet, som uti ifrågavarande
så väl som hvarje annan offentlig förvaltning böra finnas, här så
mvcket lättare går till spillo, i fall icke till efterrättelse;och ledning för densamma
tillräckliga och väl afvägda föreskrifter i lagstiftningen innehållas.
I detta hänseende må det väl kunna sägas, att hamnväsendet hos oss icke blifvit
nog tillgodosett, hvarför ock lokalförvaltningarna i flera vigtiga delar röra
sig med osäkerhet och jemväl i principfrågor tillvägagå på skiljaktigt sätt.
De spridda förordningar och föreskrifter, som tid efter annan utkommit
rörande hamnförvaltningen, åsyfta och torde väl också delvis hafva medfört
en viss öfverensstämmelse i behandlingen af ärenden tillhörande detta område,
men långt ifrån i den mån, som för vinnande af detta angelägna syfte måste
vara önskvärd. Ett behof föreligger derför att uti eu allmän hamnstadga
dels få sammanförda nu gällande bestämmelser, för så vidt de på hamnväsendets
nuvarande ståndpunkt kunna anses böra bestå, dels erhålla de
ytterligare stadganden, som förhållandena kräfva och som äro nödiga förberedande
af närmare öfverensstämmelse uti alla de stycken, hvari gemensamhet
kan och bör råda. Om en sådan allmän hamnstadga kommer till
stånd, blifva särskilda lokal stadgar visserligen ändock icke öfverflödiga, dä
ju eu plats till äfventyrs kan förete vissa egendomligheter af den art och
vigt, att de i lagstiftningsväg böra särskildt uppmärksammas, men eu stor
minskning och förenkling af dessa lokalföreskrifter och framför allt nu saknad
öfverensstämmelse dem emellan skall med tillkomsten af eu allmän
hamnstadga vinnas.

Allmänna hamnlagar gälla i Norge (sedan 1827, förnyad 1894), Frankrike,
England, Italien och Österrike—Ungern. Hvad Danmark angår, äro
hithörande stadganden intagna i kommunallagen för köpstadskommunerna.

Om de punkter, som i hamnlagen böra behandlas, skall jag tillåta mig
här lemna en antydan.

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88

A. Tillsynen öfver hamnars anläggning och byggnadsföretag derinom
Härom föreskrifver kong], brefvet den 17 maj 1805 (offentliggjordt genom kong],
förvaltningens af sjö-ärendena kungörelse den 3 november 1807), att intet
i arbetsväg får åtgöras för åstadkommande af ny hamnanläggning, ej heller
eljest något i hamnarna företagas, som kan leda till deras förändring, utan
att frågan derom varit understäld kong], förvaltningen för sjöärendena och dess
bifall erhållits; hvilken föreskrift å nyo upplifvats genom kongl. brefvet den 18
maj 1878 (offentliggjordt genom kongl. lotsstyrelsens kungörelse den 7 juni
samma år), som öfverflvttar öfverinseendet öfver hamnbyggnader — med
undantag för örlogshamnarna — i samma omfång som det ålegat nyssnämnda
kongl. förvaltning (sedermera kongl. marinförvaltningen), på kongl. lotsstyrelsen.
(So jemväl instruktionen för denna senare af år 1888, § 5, p. 2). — Emellertid
tillkommer det, enligt särskilda bestämmelser, annan myndighet, kongl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att pröfva och godkänna förslag till nybyggnader,
reparationer och andra arbeten, som förekomma i vissa hamnar,
äfvensom att, efter omständigheterna, förordna lämplig person för ledningen
af dessa arbeten.

B. Hamnområde. Behofvet utaf fastställande af gränserna för hvarje
hamns område har påpekats af kongl. lotsstyrelsen uti dess cirkulär af den
12 april 1883.

C. Rätt till expropriering af enskild egendom för utförande af till planen
faststäld hamnanläggning eller utvidgning.

D. Hamnstyrelse. Allmänt stadgande angående dess sammansättning,
verkningsområde, befogenhet och arbetsordning (beslutmessighet, ansvarighet
för besluten, jäf o. s. v.) Hvad stadshamnarna beträffar, utföras de till
byggnad och förvaltning hörande göromål på de flesta ställen af eu utaf
stadsfullmägtige tillsatt styrelse, på olika ställen bärande olika namn, men
också på många vigtiga platser, deribland de största, af kommunens allmänna
förvaltningsorgan, drätselkammaren. Der ingen särskild styrelse
linnes, saknas också särskildt reglemente för hamnförvaltningen, inom
landthamnarna fungerar förmodligen allmännast kommunalnämnden. 1
fråga om det hamnstyrelserna tillagda verksamhetsområde förete reglementena
synnerliga skiljaktigheter. Så är åt några styrelser öfverlemnadt verkställigheten
af alla arbeten inom och hela förvaltningen af hamnen samt
besörjandet af alla med hamnväsendet gemenskap agande angelägenheter;
åt andra utförandet af arbeten och företag, som afse hamnons utvidgning,
förbättring och underhåll, men icke andra bestyr, samt slutligen åt andra

14

Motioner i Andra Kammaren. N:o 88.

befattningen med arbeten och tillsyn öfver hamntjensten, men icke räkenskapsväsen
och uppbörd.

E. Vilkor för upplåtande af hamnbyggnadsarbeten på entreprenad.

F. Uppgörande af årligt förslag öfver inkomster och utgifter för hamnen.
Detta åligger nu hamnstyrelse, der sådan finnes.

G. Anskaffande af medel genom lån för hamnkassans räkning. Olika
bestämmelser i detta afseende lemnas i lokalreglementeua.

H. Räkenskaps för ingen. Enligt kongl. bref vet den 15 januari 1864
(offentliggjordt uti kongl. kommerskollegii cirkulär den 2 februari samma år),
skola särskilda årsräkenskaper föras dels öfver alla afgifter af hvad namn
och slag som helst, hvilka utgå af handeln och sjöfarten, dels ock öfver
alla bestridda omkostnader i och för handelns och sjöfartens nytta och fördel.

I. Afgifvande af årlig berättelse öfver hamnförvaltningen. Sådan skall
nu på vissa platser afgifvas, på andra icke.

K. Afgifvande af statistiska meddelanden angående rörelsen i hamnen.
Detta förutsättes i kongl. brefvet den 4 februari 1870.

L. Hamnpolis. Angående tillsättning af den för ordningstillsvn inom
hamnen behöfliga tjenstepersonal, (hamnkapten, hamnmästare, hamnfogde
m. m.), antagnings vilkor, aflöningssätt (med eller utan sportler), skyldigheter
och befogenhet, skydd under tjensteutöfning. Tillsättning af hamnkapten
(hamnmästare) sker nu af Konungens befallningshafvande (öfverståthållareembetet)
eller magistrat, ensam eller efter förord eller yttrande af stadsfullmägtige,
hamnstyrelse, drätselkammare eller handels- och sjöfartsnämnd,
eller ock af stadsfullmägtige, hamnstyrelse eller drätselkammare. Antagningen
sker än på lifstid, än på viss tids uppsägning, än tills vidare. Han
har i främsta rummet att öfvervaka ordningen inom hamnen, men är esomoftast
anförtrodd den närmaste ledningen af byggnadsarbetena inom hamnen
och på somliga ställen räkenskapsföring och uppbörd.

Efter utfärdande af polis-(ordnings-)stadgan för städerna af den 24
mars 1868, som innehåller flera på ordningen inom hamnarna tillämpliga
bestämmelser, föreskrefs genom kongl. förordningen af den 8 maj 1874: att för
hvarje stapelstad särskild hamnordning, upptagande hvad i afseendet kan
finnas erforderligt utöfver sagda stadgas bestämmelser, skall finnas; att äfven
för annan allmän hamn sådan hamnordning må kunna upprättas; samt att
Konungens befallningshafvande skola tillse, att, der hamnordning icke prof vas
erforderlig, nödiga föreskrifter till ordningens främjande i hamnarna ändock
varda meddelade. Snart sagdt hvarje hamnplats af någon betydenhet har
sålunda sin egen ordningsstadga, och då dessa hamnordningar icke äro upp -

15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

stälda efter något gifvet system, har följden blifvit, att genomgående skiljaktigheter
äro för handen i de särskilda bestäm melserna, af hvilka åtskilliga
äro af nog betänklig art.

De föreskrifter, som under denna afdelning i en allmän hamnstadga
uti allmängiltig form inläggas eller deri beröras, torde böra afse följande
förhållanden, nemligen:

1. Anbringande och vidmagthållande af behöfliga inseglingsmärken.

2. Fartygs fart under insegling till och gång inom hamnen, med
särskild hänsyn till förebyggande af skada å pågående hamnarbeten.

3. När och i h vilket omfång hamnlots skall begagnas, om tillsättning
af sådan och ersättning för verkstäld lotsning.

4. Tillfällen, då bruk skall göras af fartygs nationalflagg.

5. Tid och sätt för anmälan af fartygs ankomst och afgång, de
uppgifter, som härvid skola lemnas, samt huruvida bevis om anmälningen
skall meddelas och i sådant fall afgiftsfritt eller emot lösen. Af berörda
uppgifter är endast eu författningsenligt föreskrifven, nemligen upplysning*
huruvida person linnes ombord, behäftad med venerisk smitta. (Kongl. trefven
den 3 april 1839 och 27 mars 1843, offentliggjorda i kongl. kommerskollegii
kungörelse den 6 maj och 29 maj nämnda år.)

6. Hvad från haninför v al tningens sida skall iakttagas, när fartyg kommer
från pestsmittad ort eller smittosam sjukdom utbryter ombord, medan
fartyg ligger i hamnen.

7. Hamnförvaltningens medverkan till förekommande af smittosamma
husdjurssjukdomars spridande.

8. Behandling af fartyg, som innehar, inlastar eller lossar explosiva
ämnen (krut, dynamit, eldfarliga oljor o. s. v.) eller lätt eldfängda ämnen
(bomull, hampa, hö, halm o. dyl.). I förra hänseendet innefatta kongl. förordningarna
af den 1 oktober 1858, §§ 25—34, den 21 oktober 1869, §§
23—24, samt den 26 november 1875, §§ 23 och 32, vissa här ifrågakommande
föreskrifter.

9. Beskaffenheten af landgångar. Stadgande härom finnes i kongl.
förordningeu den 12 februari 1864 angående passagerarefartyg, §§32—33.

10. Fartygs tackling, när detsamma ligger vid kaj för lossning eller
lastning eller upplagdt i hamnen för längre tid.

11. Signalljus (lanterna) nattetid i hamn å fartyg, som ej förtöjer vid
kaj eller brygga.

12. Allmänna regler i afseende på anvisande af tilläggsplats vid kaj

16

Motioner i Andra Kammaren, Av o 88.

eller brygga, den tid, hvarunder sålunda anvisad plats må begagnas för lossning
och lastning, samt om förhalning och förflyttning till annan plats.

13''. Förrättande af arbete ombord å sön- och helgdagar.

14. Bestämmelser i afseende på rätten att upplägga gods å kaj.

15. Rätt för enskilde att uppföra byggnad eller göra anläggning i nom
hamnens land- och vattenområde.

16. Skyldighet för fartygsförare att låta renhålla den del af kaj eller
brygga, utmed hvilken fartyg ligger förtöjdt.

17. Bruk af eld och ljus ombord å fartyg, eldstadsbesigtning in. m.

18. Utlossning och intagning af ballast, ersättning-för tillsyn deröfver,
aflemnande af utlossadt ballastämne till offentligt bruk.

19. Förbud mot uppgrundning af hamnen.

20. Vakthållning ombord å fartyg.

21. Begler angående fartygs uppläggning för längre tid i hamnen och
om tillsyn öfver sålunda upplagdt fartyg.

> 22. Fartygsförares och besättnings skyldighet att lemna "biträde vid

uppkommande allmän fara (vådeld ombord å fartyg eller i byggnad eller
varulager vid hamnen, stormväder).

23. Skyldighet att vintertid hålla brandvak omkring fartyg..., :*t>

24. Begler för transport af. timmerflotta genom hamnen. ‘!

25. Hatt för hamnförvaltningen att omhändertaga och försälja fartyg

eller gods, som qvarligger i hamnen, när egaren eller hans vistelseort äro
okända. * •

26. Hamnförvaltningens befattning med fartyg, som sjunkit eller
grundstött i hamnen eller inloppet eller annat ställe inom hamnområdet, der
det kan vara till hinder eller olägenhet för trafiken, när den, som vården
om fartyget tillkommer, försummar att upptaga eller lossgöra detsamma.

27. Värdering af skada, som med fartyg vållats å hamn verken eller
å annan hamnens tillhörighet, eller som tillkommit genom åverkan; om afgörande
i förra fallet af tvist om ersättningens storlek utan anlitande af
domstol.

28. Hamnpol isens rätt att hindra utförande af förbjuden handling (loss ning

eller kapning af fartygs landfäste m. in.) samt att gent emot tredskande
vidtaga anbefald åtgärd (utförande af arbete emot lega på den försumliges
bekostnad in. in.) • i - v . v .-mre

29. Lokalpolisens åliggande med hänsyn till hamntrafiken.

30. Åtal och ansvar för öfverträdelse af - hamnstadgans i eller hamnordnings
bestämmelser och rättsmedel för uttagande af böter och skade -

17

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

ersättning (rätt att hindra fartygs afsegling förr än tvistefrågan blifvit afgjord
och böter eller skadestånd utgjorts eller borgen eller annan säkerhet
derför stälts). Atalsrätten är nu tillagd än hamnkaptenen, än (i städerna)
stadsliskalen, än bådadera. Ansvarighet för förseelser, som begås af underordnade
eller af arbetare ombord å fartyg, är pålagd fartygsföraren efter olika
grunder. För alldeles samma förseelse äro böter bestämda till mångdubbelt
högre belopp i den ena hamnen än i den andra, och böterna tillfalla, efter
olika delningsgrunder, än angifvare och åklagare eller hamnkapten samt
kommunens fattigkassa, än poliskassan eller hamnkassan eller stadskassa^

Hamnstadgan bör vidare angifva, huru lokala tilläggsbestämmelser böra
fastställas, offentliggöras och tillhandahållas de intresserade. Nu utlemnas
hamnordning dels kostnadsfritt, dels affordras lösen.

M. Hamnafgifterna. Enligt kongl. brefven den 9 maj 1827 och 15
januari 1864 skall den inkomst, som erhålles genom afgifter för fartyg och
lossade eller lastade varor, i främsta rummet användas till det föremål, som
med deras åläggande egentligen åsyftas, nemligen iståndsättande och vidmagthållande
af den hamn, der afgifterna uppbäras.

I ändamål att vinna inbördes likformighet i hamnafgiftstaxorna och
såmedelst, till förmån för handel och sjöfart, hafva bestående olikheter i
sättet för afgifternas påläggande och beräknande, meddelades i kongl. brefvet
den 4 februari 1870 vissa grundbestämmelser till ledning för taxeförslagens
uppgörande. Afsigten har väl i någon mån kommit till förverkligande, men
bestämmelserna äro i vissa delar icke tjenliga, i andra ofullständiga.

Hvad fartygsafgiften angår, är den i fråga om inrikes farten modererad
i förhållande till afgiften för fartyg i utrikes fart, och likaså är eu lättnad
inrymd för fartyg, som planmessigt uppehålla förbindelse mellan olika hamnar.
Men i öfrigt skall afgiften utgå efter fartygets drägtighet, utan hänsyn
därtill, om detsamma innehar full last eller ingen, om lasten är af
högre eller ringare värde, om fartyget kommer från annan verldsdel eller,
efter en eller annan timmes färd, från närmaste utland, om det blott för en
dag eller under två månader gör bruk af hamnen. Medan man öfverallt i
utlandet funnit beskattningsformer, enligt hvilka afgiften påföres i rättvist
förhållande till det med fartygets resa vunna eller påräknade förvärf, till
resans längd och till den tid det begagnar hamnen, är afgiften här under
alla antydda förhållanden oföränderligen densamma.

Hvad hamnafgiften af varor beträffar, innehåller åberopade kongl. bref
få eller inga regler för dess åsättande. I förbigående må anmärkas,
att sådan afgift icke förekommer i Nederländerna, Belgien, Frankrike,
Bill. till Rilcsd. Prat. 1896. 7 Sami 2 Afd. 2 Band. IT Iläft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

Portugal, Spanien, Italien och Österrike-Ungern. I Tyskland upptages sådan
blott undantagsvis i några få hamnar, de flesta af ringare betydelse. I
Norge är varutrafiken icke heller belagd med någon direkt hamnafgift, men
å platser, der tullkammare finnes, kan, med vederbörlig stadfästelse, beslutas
ett tillägg för hamnkassans räkning intill 1 procent på alla tullinkomster
af varor på platsen. I Köpenhamn upptages numera, sedan frihamnen
öppnats, afgift för de varor, som från utlandet eller från frihamnen införas
i tullhamnen. I de danska provinshamnarna har man äfven varuafgift och
likaså i åtskilliga engelska hamnar.

Varutarifferna för de svenska hamnarna äro högst skiljaktiga och utmärka
sig, i synnerhet i de mindre hamnarna, för en, såsom det synes, öfverflödigt
stor vidlyftighet.

För åstadkommande af större enhet i taxornas yttre, har kongl.
kommerskollegium, med stöd af kongl. brefvet den 20 maj 1892, faststält
ett schema för dem.

Angående uppgörande af förslag till samt fastställande och kungörande
af taxorna, äro nu gällande föreskrifter att söka i kongl. brefven den 9
maj 1827, 15 januari 1864 och 20 maj 1892.

N. Hamnafgiftsuppbörden. Härför anstälda tjenstemän äro tillsatta
än af magistraten, än af hamnstyrelse eller drätselkammare, under olika
antagnings vilkor. Medan tullväsendet i allmänhet sedt är overksamt beträffande
hamnafgiftsuppbörden, har detsamma i motsats härtill författningsenlig
skyldighet att lemna biträde vid uppbörden utaf den jemförelsevis
långt ovigtigare, till sjömanshusen ingående ton af giften (kong!,
kungörelsen den 8 maj 1886). En dylik, i författning tillförsäkrad medverkan
vid hamnafgifternas upptagande (qvarhållande genom tullväsendet,
för så vidt ske kan, af det afgiftspligtiga föremålet, till dess afgiften biff vit
gulden) bör med allt fog kunna begäras, då dessa afgifter af staten fastställas,
samt uteslutande skola användas till offentligt ändamål och tullfunktionärerna
icke i nämnvärd mån besväras genom en sådan förpligtelse, som för öfrig!,
så länge uppbördsreglementena af Kongl. Maj:t faststäldes i sammanhang
med taxorna, varit dem ålagd. Väl innehålla många, kanske de flesta nu
gällande reglementen sådana bestämmelser, som att fartyg ej må af tullkammaren
utklareras, eller tillstånd till varors disponerande ej meddelas, förr
än hamnafgiften visats vara betald, att hamnuppbördsman ej må betagas
tillgång till tulljournalerna och dylikt, men dessa stadganden, som hafva sitt
ursprung i ofvan antydda äldre föreskrifter, äro, såsom nu utfärdade af
Konungens befallningshafvande, till livilka tullverkets tjenstemän ej stå i
subordinationsförhållande, i sjelfva verket utan bindande kraft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88. 19

Med afseende å föreskrifter angående angifning af fartyg och varor, rätt
att kontrollera angifvarnes rigtighet genom undersökning af varorna medelst
mätning och vågning och mera dylikt, äro uppbördsreglementena emot hvarandra
i hög grad stridande, och om deri gifna ansvarsbestämmelser gäller
detsamma, som ofvan yttrats beträffande förseelser emot hamn- (polis-) ordningarna,
att alldeles samma förseelse ofta på den ena platsen medför flerdubbelt
svårare straffpåföljd än på den andra.

Till de ofvan anförda skäl, som i hamnförvaltningarnas och trafikanternas
intresse tala för utfärdande af en allmän hamnstadga, bör läggas, att
med tillkomsten af en såcfcm det tyngande arbete, som kongl. civildepartementet,
kongl. kommerskollegium och länsstyrelserna nu få vidkännas i och
för hamnväsendet, i mycket afsevärd grad komme att underlättas. I en
ständigt fortlöpande kretsgång, med femårig mellantid för hvarje hamn, skola
nya utgiftstaxor uppgöras och pröfvas. Genom dertill egnade bestämmelser
i hamnstadgan rörande tariffernas uppställning, giltighetstid m. m. torde detta
vidlyftiga och tidsödande arbete kunna i hög grad inskränkas. Genom införande
af bestämmelser rörande lokalförvaltningen, hamnpolisen och hamnafgiftsuppbörden
skulle länsstyrelserna, som hafva att pröfva och fastställa
förslag i dessa afsecnden, se detta sitt arbete till det väsentligaste bortfalla,
då framdeles endast sådana, väl i allmänhet mindre vigtiga, tilläggsföreskrifter
komme att ifrågasättas, som bero på eller betingas af ovanligare förhållanden
inom något särskild! hamnområde.

Om omfattningen af det arbete, som sålunda skulle för kongl. civildepartementet
och embetsverken besparas, kan mau göra sig en föreställlning
vid öfvervägande deraf, att, enligt sist utkomna officiella statistiken öfver
inrikes handel och sjöfart (för år 1894), antalet hamnar, i hvilka hamnafgifter
uppbäras, utgör: stadshamnar 71 köpingshamnar 8 och landthamnar
152, tillhopa 231.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att, efter nödig utredning, eu för landets alla
hamnar gemensam hamnstadga må varda utfärdad.

Stockholm, januari 1896.

I. II. Dieden.