Motioner i Andra hammaren, Nr S51

Motion 1933:351 Andra kammaren

Motioner i Andra hammaren, Nr S51.

13

Nr 351.

Av herr Lundquist i Rotebro m. fl., otti årligt understöd till
änkefru Emma Kleberg.

Svenske undersåten, civilingenjören John Lennart Wilhelm Kleberg var under
en följd av år representant i Petersburg, numera Leningrad, "för svenska industrier
och inträdde en tid efter världskrigets utbrott såsom delegat i svenska
röda korset för dess hjälp- och sjukvårdsverksamhet bland krigsfångar i Ryssland.

Enligt vad uppgivits, beordrades Kleberg på våren 1918 att i röda korsets
uppdrag begiva sig till Taschkent. I januari månad 1919 utbröto oroligheter
därstädes. Bolsjevikerna företogo en hel del häktningar av ej blott ryssar utan
ock bland därvarande utlänningar. Därvid förgrepo sig bolsjevikerna jämväl å
i staden varande rödakorsdelegater, nämligen representanter för svenska och
danska röda korset. Sålunda blevo den 23 januari 1919 bl. a. även Kleberg
och ingenjören Harald Hall häktade. Kort efter häktningarna lade bolsjevikerna
beslag å Klebergs lösegendom, som bestod av kläder, penningar, diverse
konstföremål m. m. Enligt en inom handelsdepartementet verkställd utredning
skall lösegendomen ha uppskattats till ett värde av cirka 20,000 kronor. Ifrågavarande,
av bolsjevikerna beslagtagna egendom, blev aldrig återställd. På
natten till den 24 januari 1919 avrättades Kleberg.

Mordet på Kleberg lia vederbörande ryska myndigheter lämnat utan gottgörelse.
Detta uppmärksammades av 1924 års riksdag och föranledde dess konstitutionsutskott
att i samband med framställande av anmärkningar beträffande
förslaget till handelsavtal erinra även därom. Sedermera utlovades från regeringshåll
att svenska regeringen skulle inleda förhandlingar med de socialistiska
rådsrepublikernas union, så snart handelsavtal med nämnda stat undertecknats.

Sedan detta avtal vederbörligen ratificerats, gingo emellertid åren, utan att
några förhandlingar blevo upptagna. Då fru Kleberg befann sig i tryckta ekonomiska
förhållanden, gjorde hon år 1927 en framställning till Kungl. Majit
om gottgörelse i anledning av den förlust, som avrättningen av hennes försörjningspliktige
son innebar. Ifrågavarande framställning blev föremål för beslut
av Kungl. Majit den 27 maj 1927, varvid bl. a. uttalades, att Kungl. Majit
funne det behjärtansvärt, att, i avvaktan på en eventuell uppgörelse rörande
Klebergs avrättning med den därför skadeståndsskyldige, någon ekonomisk lindring
bereddes åt änkefru Kleberg, vilken berövats en försörjningspliktig son
och till följd därav utsatts för ekonomiska svårigheter; och bemyndigade Kungl.
Majit drottningens centralkommitté att av de till kommitténs förfogande för
understödsverksamhet bland rysslandssvenskar ställda medel till fru Kleberg
utbetala en engångsersättning å högst 20,000 kronor, under förutsättning att
fru Kleberg skriftligt förklarade sig till svenska statsverket överlåta sina mot

14

Motioner i Andra kammaren, Nr 851.

ryska staten —• eller annan skadeståndsskyldig -— riktade krav, i den mån dessa
genom nämnda engångsersättning bleve gottgjorda.

Ifrågavarande belopp har även utbetalts men har icke visat sig tillräckligt
för att skingra de ekonomiska bekymren. Fru Kleberg har emellertid upprätthållits
av den vissa förhoppningen, att regeringen givetvis ej skulle underlåta
att upptaga förhandlingar med de socialistiska rådsrepublikernas union om
skadestånd och därvid tillvarataga hennes intressen. — Beaktas bör, att enligt
Kungl. Maj :ts "beslut det av lotterimedel fru Kleberg beviljade beloppet skulle
gå i avräkning å den skadeersättning, som kunde komma att lämnas av Sovjet.
Det överskott, som då uppkomme, skulle givetvis tillfalla fru Kleberg. Uteblivandet
av utlovade förhandlingar har betagit fru Kleberg möjligheten att
få någon ersättning från sovjetryskt håll. — Åren ha emellertid gått och fru
Kleberg har nått den höga åldern av 76 år, utan att ännu, efter 14 år, ersättningsfrågan
lösts. Utlovade förhandlingar synas icke ha inletts. Ej heller
har Kungl. Majit av lotterimedel lämnat någon ytterligare hjälp.

Det fru Kleberg av lotterimedel tilldelade beloppet, som ej blivit henne till
den lättnad i den dagliga tillvaron, som förvisso var avsedd, kan näppeligen
anses befria svenska staten från skyldighet att taga sig an fru Klebergs anspråk
gentemot Sovjet. Här är dock fråga örn en man, som i pliktuppfyllelse
gent emot det allmänna måst offra sitt liv, varvid han jämväl rånats på sin
hopsparade lön och egendom.

Såsom frågan ligger till, synes det vara en nationell hedersplikt, att Klebergs
åldriga moder genom svenska statsmakternas försorg äntligen beredes en
ekonomiskt tryggad återstod av sitt liv. Lämpligast synes denna fråga kunna
ordnas i form av ett årligt utgående understöd jämte engångsersättning för
egendom. I detta sammanhang erinras örn att ingenjören Harald Hall i anledning
av de lidanden, han fick utstå bl. a. vid den här ovan skildrade häktningen
i Taschkent, av 1931 års riksdag efter motion bereddes ett årligt understöd
av retroaktiv natur. Det till fru Kleberg nu ifrågasatta årliga understödet
synes i likhet med vad som förekom i fråga om Hall böra bliva retroaktivt, varvid
retroaktiviteten lämpligen bör räknas från den 1 januari 1928. Vad fru
Kleberg erhöll 1927 synes nämligen böra fattas som en gottgörelse för tiden
fran avrättningen till sistnämnda år. Vad slutligen beträffar det årliga belopp,
varmed det i denna motion åsyftade understödet bör utgå, synes det ej
skäligen kunna sättas lägre än 1,800 kronor.

Handlingar och intyg, bestyrkande förevarande framställning, bifogas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes i denna motion,

att riksdagen ville besluta, att till änkefru Emma Kleberg skall,
så länge hon lever, utgå ett årligt understöd av 1.800 kronor,
räknat från och med den 1 januari 1928.

Stockholm den 21 januari 1933.

JR. Lundquist Carl Patric Ossbahr. Edvard Lithander.

i Rotebro.

Motioner i Andra kammaren, Nr 851.

15

Avskrift.

Till Kungl. Utrikesdepartementet.

Undertecknad, anställd vid Petrograd-Beskickningens B-avdelning, vistades
som Beskickningens delegat i Turkestan, varifrån jag hemkom i slutet av juni
detta år, och på särskild begäran får jag härmed avgiva följande upplysningar,
tyvärr försenade genom undertecknads sjukdom under sommarens lopp, angående
det sorgliga öde, som drabbade den svenske rödakorsdelegaten Civilingenjör
Johan Kleberg i Taschkent jan. 1919.

Vid min ankomst till Taschkent (två dagar efter den svenska delegationens
avresa) omtalade för mig tvenne personer, vilkas vederhäftighet icke kan betvivlas,
Överste Werner och Baron Gastheim, chef och souschef på den danska
legationens byrå i Taschkent, de närmare omständigheterna, som voro förknippade
med Klebergs och Pollaks död. Deras berättelse var i huvudsak följande:

Svenska Röda Korset förfogade över tvenne rum i herr Pollaks hus i Kuliakskaja.
Det ena av rummen, i vilket Klebergs kassaskåp stod, uppläts inom kort
till bostad åt den från Skobelev nyanlände Överste Werner, som övertog ledningen
av den danska delegationens kansli. Herr Kleberg hade redan från sin
ankomst till Taschkent sin bostad hos familjen Karotki vid en annan gata.

I — — •— samlades de i Taschkent vistande tyska officerarna med löjtnant
— — — i spetsen, vilka sammankomster rätt ofta upprepades. Kleberg var
därvid aldrig närvarande och synes ej haft någon vetskap därom. Det härskade

nämligen den största sekretess över dessa sammanträden, —--Man måste

taga för givet att bolchevikerna anade något, i synnerhet som den hemliga polisen
alltid intresserade sig för utlänningarnas och speciellt tyskarnas förehavanden,
men synes den icke haft tillräckligt bevismaterial för att våga inskrida.

Bolchevikerna avgingo dock med segern, efter blodiga gatustrider, varvid
egendomligt nog det i första hand siktades på rödakorsbyrån i Kuliakskaja (ännu
synas tvenne fullträffar på takåsen).

Efter de rödas seger igångsattes en förskräcklig terror och häktades alla, som
voro det allra minsta misshagliga. Därvid arresterades i första hand Kleberg,
Pollak och Werner, varpå inom kort Hall, kapten Bruun och de tyskar, som
påträffades bl. a. Dr. Wiese och herr Kehrer, anställda i tyska kommissionens
tjänst.

Vi veta genom herr Halls och kapten Brauns skildring Klebergs avhämtning
från den gemensamma arresteringslokalen. Ett sedermera återfunnet ögonvittne
(en ryss) omtalade att Kleberg och Pollak blevo skjutna vid daggryningen och
voro de sista, ty under tiden ingick just order örn att arkebuseringen skulle upphöra,
och hade det ifrågavarande vittnet därigenom skonats till livet, men satt
under mer än 6 månader därefter i fängelse.

Kleberg hade däremot från början avhållit sig från tyskarna. Han överlämnade
således åt den tyska kommissionens förvaltning den del av röda kors-material,
som avsågs åt tyskarna och behöll endast ledningen av den reserv, som tillföll

16

Motioner i Andra hammaren, Nr 351.

öst.-ungrarna och önskade ha så litet att göra med tyskarna som möjligt, därtill
var han en alltför försiktig och praktisk man, ty han ogillade på det bestämdaste
kommissionens politiska göranden. Yi få således antaga att bolchevikerna
förmodat röda-korsbyrån varit en av kontrarevolutionens huvudkvarter,
— —■ ■—• men är denna förmodan endast ett antagande, som ej kunnat utredas,
ty bolchevikerna ha aldrig velat lämna någon upplysning angående Klebergs
död.

Själv har jag den personliga erfarenheten av Kleberg, att han var en i allo
samvetsgrann delegat, som skötte sina åligganden på ett mönstergillt sätt, utpräglad
försiktighet var en av hans grundegenskaper (en mångårig vistelse i
Ryssland hade naturligtvis bidragit därtill), och kan den belysas av en liten
episod från juli 1918. Han fann mig nämligen en dag sysselsatt med att skriva
en dagbok, vilket upprörde honom på det livligaste, och gjorde han mig de
hemskaste föreställningar örn husundersökning, häktning etc. och blev ej tillfredsställd
förrän jag förstört densamma.

Att Kleberg dessutom i sitt uppträdande lade i dagen den största fasthet
och lugn, varigenom han lyckades övervinna även de mest kritiska situationer,
har jag själv haft tillfälle att konstatera.

Det förefaller mig därför otroligt att Kleberg genom oförsiktighet, som en
del velat påskina, fallit offer för bolchevikerna. Man omtalade nämligen, utan
att detta påstående kunnat kontrolleras, att Kleberg en dag under striderna utdelat
bröd åt de kämpande vita soldaterna, och att han vid ett annat tillfälle
på gatan låtit undfalla ett yttrande, att han först då vore nöjd, när han såge
bolchevikerna upphängda i träden.

Under mina upprepade besök i Taschkent under de gångna åren har jag försökt
att ytterligare inhämta upplysningar örn Klebergs död, men ha alla mina
bemödanden ej lett till något resultat. Bolchevikerna ha säkerligen förstört alla
de aktstycken, som berört Kleberg, hans namn står nämligen ej upptaget på
de officiella dödslistorna från januari-upproret 1919.

Tack vare vänlig förmedling av svensken Anton Nilsson, medlem av III:dje
international en i Moskva, som tillfälligtvis befann sig på resa i Turkestan, bereddes
jag äntligen möjlighet att anträda min hemresa. Jag omtalade för honom
Klebergs öde och lovade han mig att hos sovjets myndigheter göra efterforskningar
för att få gåtan löst.

Får för övrigt tillägga, att hr Nilsson är av ovärderlig hjälp för sina landsmän,
som äro tvungna att passera genom Moskva, och förtjänar han därför det
bästa vitsord.

Stockholm den 7 oktober 1921.

(sign.) Edni. Lindholm.

Med. Dr.

Trcmsumt av avskrift.

Mersine 13. 8. 1924.

Hr. Chargé cTAffaires C. Reuterschiöld,

Köpenhavn.

I Besvarelse af Deres venlige Brev af 29 Juli kan jeg meddele fölgende:

Fra Svenske Röde Kors havde vi •— gennem det Kgl. Danske Gesandtskab
i retrograd — medtaget en Msengde Beklsedningsgestande, Skjorter, Skotöj
m. m. og disse Ting fordeltes af den svenske Röde Kors Representant, Ingeniör

Motioner i Andra kammaren, Nr 851.

17

Johannes Kieberg, der omtrent samtidig var ankommen til Taschkent. Det er
mig bekendt, at Fordelingen otte voldte Vanskeligheder, mest fordi de Krigsfånge^
der vare traadte ind i den russiske röde Elser som Soldater, vare höjst
utilfredse med, at de ikke fik udleveret af den ankomne Beholdning; denne
Utilfredshed gav sig minst én Gang Udslag ved Plyndring af vore Depöts, hvilken
Handling jeg strängt paatalte overfor de paagseldende i deres Kaserne. —
Man havde lange formodet en mod Bolschevikerne rettet Kontrarevolution i
Taschkent. Den bröd ud d. 19'' Jan. 1919 og begyndte med at de »hvide» bemsegtede
sig Gouvernementspaladset og myrdede 14 af de röde Kommissserer.
Opmuntret af deres Held gik de videre og vilde proklamere en »hvid Republik»
af meget reaktionser Tendens; men herved mistede de deres bedste Stötte, Jernbanearbejderne,
som dominerede starkt i Taschkent og som ikke vilde opgive
de ved Revolutionen vundne Fordele. Disse Arbejdere, der i Rusland er fast
organiserede i Regimenter, Batailloner etc. gik över til Bolschevikerne, Revolutionen
blev slaaet ned og i Dagerne 20—22 Jan. blev der i Taschkent udövet
den »röde Terror» i hele dens Rtedsel; enhver blev fsengslet, der formodedes
at havé kontrarevolutionsere Tendenser, og i de fölgende 14 Dage blev der i
Fsengslerne i Taschkent uden Dom myrdet över 4,000 Mennesker, mest af den
intelligente Klasse. Den 23'' Jan. sagde man mig, at Faren ved at gaa ud var
drevet över, og at man atter kunde vise sig paa Gadén uden for stor Risiko,
og jeg gik derför ud for at besöge den svenske Delegerede for de tyske Krigsfanger,
Ingeniör Harald Hall, der, efter at v aire fsengslet i Omsk, var échapperet
og som havde redet igennem Stepperne til Taschkent (Adresse: 15, Möllndalsbro,
Möllndal, Sverige). Sammeli med Hr. Hall gik jeg nu ind til Byen, men tset
ved Kauffmannssquare bleve vi tiltalte og arresterede af en Folk ekorn misser,
der var bekendt for sin Vildhed og Hensynslöshed, og som med 6 Soldater lod
os före til Arbejderklubben i Moskovskaja Ulitza, hvor vi blev lukket ind i
et daarligt lille Lokale, hvor der var 25 andre arresterede, deriblandt Kieberg.
Man havde sögt Kleeberg i hans Hjern — jeg havde skaftet harn en god Bolig
hos Alexander Korotki, Ex-President for Turkestans Höjesteret — men en anden
Patrouille havde truffet harn paa Gadén og arresteret harn der. Vi forbleve
hele Dagen og Natten i dette Lokale, hvor vi sov lidt paa Borde og
Bsenke. Kl. 1 V2 om Natten vsekkedes jeg ved, at Kleeberg sade: Man holder
paa at repe ut mig! Han tog sin Hat og Stok, thi han var altid paaklaedt som
til en Spadseretur i Drottninggatan, hvad vi altid havde advaret harn imod —
og med et Adjö gik han ud med vedkommende Soldat, sikker paa at blive sat
i Frihed og ledsaget af vore Lykönskninger. Vi andre blev örn Morgenen fört
til et andet Fängsel, hvor mange Mennesker daglig blev myrdet og först efter
9 Dögn släp vi begge ud. Men i Faangslet fik vi Besög af en Ven, Magister
Johannes Brenning Ira Y. M. C. A. der med magelös Udholdenhed og halvt forklsedt
som Bolschevik sögte at lette os Situationen, og som fortalte os, at Kleeberg
var bleven skudt samme Nät da han blev fört bort fra os, iövrigt sammen
med en östrigsk Jode, Hr. Pollock, i hvis Hus han havde sit Kontor. Strax efter
Drabet blev hans Varelse plyndret og alle hans Ejendele, Tapper etc. borttagne
af Bolschevikerne.

Efter min Lösladelse henvcndte jag mig til Revolutionstribunalet og forlangto
en Udskrift af Dödsdommen över Kleeberg og en Dödsattest for harn.
Man vilde ikke give mig disse Dokumenter men gav (vistnok til Brenning) en
lille Lap Papir, hverpaa var skrevet at »Tavarish Kleeberg maa regnes för at
vaare död», hverken Dato eller Underskrift.

Dette er, hvad jeg kan sige örn den hsederlige, brave Johannes lekebergs
Död. Han faldte paa Jilrens Mark midt i sit vanskelige og ansvarsfulde Hven'',

Bihang till riksdagens protokoll 1938. J, sami. Nr 81/7—358. 2

18

Motioner i Andra kammaren, Nr 851.

altid bes jade t af den retfserdigste Aand for at rögte sif vanskelige Hverv. Hvis
man spörger mig, örn min Mening, hvorfor netop han blev dr® b t, vil jeg svare,
at der findes faa saa utaknemmelige Hverv som at söge at lette udbredt Nöd
ved Hjselp af utilstrsekkelige Hjadpemidler, der ikke kan fordeles til alle. Thi
de, der intet faa, vil, blandt en ndannet Hob, vsere fjentlig stemt mod den, der
fordeler og som förlänger Respekt for sin Afgörelse. Jeg tror derför, at de
»overlöbne Krigsfånge» alle de sletteste Elementer, har ophidset Russerne imod
Ekeberg, og at han er bukket under for dette Fjendskab; at han blev sögt af
2 Patrouiller, er mig et Fingerpeg for denne Antagelse. Hele Ansvaret for dette
Mord, thi der var ikke Tale örn en Dom, hviler paa de russiske Bolschevikkommissserer,
der ikke har kunnet forhindre denne bigerning mod en brav ung
Mand, der offrede hele sin Energi og Interesse paa det Hverv han havde faaet
överdraget.

I Haabet om, at disse faa Oplysninger kan vaern Dem, Her. Chargé d’Affaires,
til Nytte, og idet jeg meget beklager, at Tid og Sted forhindre mig i at give
endnu flere Oplysninger, har jeg den iEre at forblive,

Med udsögt Höjagtelse
Deres asrbödige
Alf Brun

pt. President de la Huitiéme Sous-Commission d’Echange
des Popnlations Grecques et Turqnes.

Avskrift av avskrift.

Intyg.

Efter strider, som rasat i Taschkent den 19—22 jan. d. å. mellan vänstersocialister
i förening med en del av de högre klasserna å ena sidan och bolsjeviker
å den andra, företogos, sedan dessa senare åter blivit herrar, masshäktningar
bland motståndarne.

Torsdagen den 23 januari häktades i Taschkent, Turkestan, bl. a. även delegaten
för Svenska Röda Korset, Ingeniör John Kleberg. Han fördes till ett för
tillfället inrättat förvaringsrum för kontrarevolution misstänkta personer, vilket
var inrymt i f. d. restauran ten »Buff». Samma dag arresterades direktören i
svenska beskickningen, H. Hall, och danske delegaten Kapten A. Brun. Dessa
fördes även till »Buff». På kvällen vid 11-tiden kallades Kleberg ut. Han
väckte då Hall och sade skämtsamt: »Man kallar ut mig. Jag får gå hem och
Ni äro tvungna att stanna här ännu en tid.» Sedan dess har ingen av oss
svenskar sett Kleberg.

Till följd av att en av Undersökningskommissionens för bekämpande av kontrarevolution
och spekulation medlemmar var välvilligt stämd mot mig, erhöll
jag av denna tillåtelse att se igenom de provisoriskt uppgjorda listorna över
dödade. I en av dessa fann jag ingeniör Kilebergs namn. Efter gjord anhållan erhöll
jag skriftlig bekräftelse på mordet å Kleberg. Dödsattesten lydde i översättning
sålunda: »John Kleberg, svensk undersåte. Giva besked. Räknas i listan
över dödade. Buhwal.»

Dessa uppgifter lämnar jag under edlig förpliktelse.

Stockholm den 20 maj 1919.

(sign.) Josef Brenning.

Sekreterare i H. K. H. Kronprinsessans av Sverige
Kommité fSr krigsfångehjälp genom K. P. U. M.

Motioner i Andra kammaren, Nr 851.

19

Avskrift av avskrift.

Att Ingenjören John Kleberg, som enligt kontrakt den 8 dec. 1917 ånyo anställdes
i egenskap av delegat i Svenska Röda korsets tjänst, vilken befattning
lian fortfarande innehade vid sin död i januari 1919, fullgjorde sina åligganden
på ett i allo förtjänstfullt sätt och till Röda Korsets fulla belåtenhet, intygas.

Stockholm den 25 februari 1921.

C. Cedercrantz.

Ordförande i Svenska Röda korsets numera upplösta
Hjälpkommitté för krigsfångar.