Motioner i Andra hammaren, Nr lfr>0 (Motion 1928:450 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr lfr>0.

Nr 450.

Av herr Spångberg m. fl., om avslag å Kungl. Maj.ts proposition,
nr 39, med förslag till lag om kollektivavtal och till lag
om arbetsdomstol.

... »Enär staten uppkommit ur nödvändigheten
att tygla klassmotsättningarna, enär den samtidigt
uppkommit mitt i sammandrabbningen mellan dessa
klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt
härskande klassens stat, vilken klass med statens
hjälp även blir politiskt härskande och sålunda
förvärvar nya medel till den förtryckta klassens
undertryckande och exploatering.»

Fr. E n g el s.

Allmän motivering.

I proposition nr 39 till årets riksdag har regeringen föreslagit riksdagen att
antaga i propositionen framlagda förslag till lag dels om arbetsdomstol och dels
om kollektivavtal. Det är en del av ett gammalt arbetsköparkrav, som regeringen
under tal om »samhällsintresse» och »statens neutralitet» därmed söker
förverkliga.

Talet om »samhällsintresse» och »statens neutralitet» som stöd för en sådan
lagstiftning det här är fråga om är fullständigt falskt, då man därmed vill
göra gällande, att staten skulle stå såsom rättvis medlare mellan samhällets
olika mot varandra stridande klasser. Det kapitalistiska samhället med dess
äganderättsförhållanden och produktionssystem uppdelar människorna i två mot
varandra stående huvudklasser, som stå i oförsonlig motsättning till varandra.
Den ena klassen, kapitalisterna, äger produktionsmedlen, naturrikedomarna etc.
och vill åt sig ha största möjliga profit. Den andra klassen, lönearbetarna, äger
endast sin arbetskraft, vilken den för att erhålla levebröd nödgas sälja, varav
för denna grupp följer ett intresse att erhålla högsta möjliga lön. Här ha vi
grundorsaken till konflikterna, som sålunda äro naturliga företeelser i ett kapitalistiskt
samhälle. Statsmakten kan icke stå såsom »neutral rättsmedlare»
mellan dessa motsatta klasser, utan är ett maktorgan i den ena, i den härskande
kapitalistklassens händer.

Med statsmaktens hjälp blir sålunda i ett kapitalistiskt samhälle den ekonomiskt
härskande klassen även den politiskt härskande. Lagar om arbetsfred
o. dyl. bli endast medel till arbetarklassens undertryckande med statens hjälp.

Bihang till riksdagen protokoll 1928. lf samt. 99 haft. (Nr IföO—Jf53.)

Motioner i Andra hammaren, Nr 450.

De politiska
partiernas
ställning.

Allt eftersom utvecklingen fortskridit med de senaste årtiondenas stora
framsteg på det tekniska området, som medfört oerhörda omvälvningar i de produktiva
organisationsformerna, har klyftan mellan klasserna vidgats och motsättningarna
ökats. Samtidigt ha de samhällsbevarande partierna med mer
eller mindre skenbar radikal betoning knutits närmare bourgeoisien och vunnits
för lagar, varmed arbetarklassen skulle hållas nere. En sådan utveckling finna
vi hos de borgerliga s. k. vänsterpartierna, som härmed ytterligare markerat
sin ställning som arbetarklassens fiender.

Men även det socialdemokratiska partiet har i regeringsställning utvecklats
i liknande riktning, och man kan konstatera, att det är med det socialdemokratiska
partiets insats för strejklagarna, som arbetet med deras genomförande tagit
verklig fart.

År 1925 framställde herr Hellberg i första kammaren en interpellation till
socialminister Möller, i vilken interpellation han med hänvisning till de då
pågående arbetskonflikterna efterlyste herr Möllers ställning till en »lagstiftning,
som ger större möjlighet att i sådana utomordentliga fall förebygga en
förödande kamp mellan arbetsgivare och arbetare». Herr Möller hänvisade i
sitt svar till det medlings- och förlikningsförfarande, som i vissa fall redan tilllämpats
men ansåg att ytterligare samhällsingripande bör ske. »Ty», yttrade
herr Möller, »även om, såsom jag förut sagt, samhället alltjämt huvudsakligen
bör lita till medlings- och förlikningsförfarandet, då det gäller arbetskonflikter,
anser jag dock icke att utvecklingen av samhällets fredsstiftande verksamhet
härmed är avslutad. På en punkt synes det tänkbart, att den obligatoriska skiljedomen
skulle kunna av parterna accepteras och till fördel för samhället
funktionera, nämligen då det gäller rena tolkningsfrågor. Tvister om tolkningen
av avtal borde kunna lösas utan öppna arbetsstrider. De borde kunna
hänskjutas till en skiljenämnd med befogenhet att fastställa tolkningen.»

Herr Möllers uttalande innebar givetvis ett löfte, som arbetsköparnas representanter
ej voro sena att utnyttja. Efter ytterligare påtryckning från borgerligt
håll tillsatte den socialdemokratiska regeringen den 29 januari 1926 en delegation
med uppdrag att »verkställa viss undersökning i fråga om åtgärder
till arbetsfredens främjande». Statsrådet Möller framhåller i sitt uttalande
till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av arbetsfredsdelegationen, att »orubbad
arbetsfred» är ett betydelsefullt samhällsintresse, som, även om det kan
vara befogat att stå skeptisk gentemot föreställningen, att alla arbetskonflikter
skulle kunna förebyggas genom lagstiftning, dock pakallar att problemet om
»samhället och arbetsfreden» göres till föremål för en grundlig undersökning.

Statsrådet Möller framhöll vidare: »En undersökning härom borde kunna
utföras på så sätt, att representanter för Landsorganisationen i Sverige och
för Svenska Arbetsgivareföreningen beredes tillfälle att tillsammans med personer,
vilka kunna anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,
diskutera hithörande spörsmål.

Då det från skilda utgångspunkter måste anses önskvärt, att den industriella
rättsordningen icke genombrytes av avtalsbrott, synes frågan om obligatorisk
skiljedom i rättstvister böra hänskjutas till nämnda undersökning. Likaså

Motioner i Andra kammaren, Nr k>r)0.

torde undersökningen böra avse frågan, huruvida lagens stadga bör givas åt
den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas
och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.

Nära sammanhängande härmed är frågan om förenings- och förhandlingsrättens
lagfästande. Jämväl denna fråga synes mig vid den ifrågasatta undersökningen
böra upptagas till behandlig, därvid hänsyn bör tagas även till sådana
löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit hävd.

Slutligen bör undersökningen även omfatta de särskilt ömtåliga frågorna om
olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade av arbetsgivare och arbetare, samt
om möjligheterna för skiljedomsinstitutets införande inom olika arbetsområden
även i andra tvister än rättstvister.»

I ett interpellationssvar till herr Järte den 19 februari 1926 underströk
herr Möller ytterligare, att han »icke är någon principiell motståndare till
skiljedom i intressetvister.» -— »Men» — yttrade herr Möller — »vill man verka
för åsiktsförskjutningar och opinionsförskjutningar, tror jag, att den enda
metoden är att iakttaga en mycket stor försiktighet. Vill man rusa på detta
område för att nå de efterlängtade resultaten, är jag rädd, att det kommer att
visa sig, att man ingenting vinner utan möjligen endast åstadkommer, att de
uppfattningar, som vänt sig emot praktiskt taget alla ingripanden utifrån i
arbetstvister, ytterligare skärpas, och att man följaktligen snarare når motsatsen
till vad man önskar än vinner det åsyftade målet.»

Det är sant, att flera socialdemokratiska talare både inom och utanför riksdagen
uttalat sin anslutning till principen om obligatorisk skiljedom av här
ifrågavarande slag. Det är vidare sant, att flera socialdemokratiska tidningar
gått in för samma lagstiftning. Men när den nuvarande regeringen med stöd av
dessa förhållanden vill göra gällande, att socialdemokraterna i dessa fall skulle
ha framfört arbetarnas uppfattning, mötes den av hela arbetarklassens eniga
protester.

Det är under dess förhållanden synnerligen viktigt, att fastslå, att i den
omfattning som socialdemokraterna engagerat sig för denna lagstiftning, i samma
utsträckning ha de gjort detta mot arbetarklassen och fäckföreningsfolket.
som enhälligt avvisat alla tankar på sådan lagstiftning.

De motiv, som i riksdagen framförts av kommunistiska partiets representanter
mot lagstiftningen om strejkförbud, ha visat sig fullständigt sammanfalla
med de synpunkter fackföreningsfolket lagt på frågan.

Att det här är fråga om en typisk klasslagstiftning, riktad mot fackförenin- De itUreesegarna,
och att den av de olika parterna uppfattas som sådan framgår tydligt raf^ParteTnat
av de uttalanden rörande behovet av lagstiftning på förevarande område, som ställning!
avgivits av olika sammanslutningar, ämbetsverk och organisationer.

Av propositionen framgår, att socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, telegrafstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen samt åtskilliga underordnade militära
förvaltningar i huvudsak tillstyrkt de föreliggande lagförslagen. Generalpoststyrelsen,
som i princip anslutit sig till förslaget, ifrågasatte huruvida
tidpunkten för dess genomförande kunde anses lämplig.

Motioner i Andra hammaren, Nr Jf50.

Centralförbundet för socialt arbete har även tillstyrkt förslaget.

Arbetsköpareorganisationerna hava tillstyrkt eller ej haft någon anmärkning
att göra mot förslaget. I propositionen anföres härom följande: »De organisationer
på arbetsgivarsidan, som inkommit med yttrande, hava i allmänhet i princip
tillstyrkt förslagen. Denna ståndpunkt har intagits av svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges redareförening,
svenska tidningsutgivarföreningens arbetsgivarsektion, Värmlands och
Västra Bergslagens skogsarbetsgivarförening, Sveriges bageriidkareförening,
Sveriges charkuteri- och slakteriidkareförening, Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivarförening,
Sveriges målarmästareförening, Sveriges trafikbilägares
riksförbund, svenska frisörföreningen samt Sveriges smides- och mekaniska
verkstadsidkares riksförbund. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och
svenska städernas förhandlingsorganisation hava ej framställt någon anmärkning
mot lagstiftningen på förevarande område. Sveriges skräddaremästarecentralförening
har ansett sig böra avstyrka utkasten i deras föreliggande
avfattning.»

Fackföreningsfolkets bestämda motstånd till lagstiftningen framgår även av
propositionen. Det konstateras: »I de från arbetarsidan inkomna yttrandena
har man i allmänhet ansett, att de föreliggande utkasten icke borde upphöjas
till lag. Sålunda hava landssekretariatet, svenska textilarbetarförbundet, svenska
lantarbetarförbundet, svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund,
Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund, Upplands
lantarbetarförbund, telegraf- och telefonmannaförbundet, svenska automobilförarförbundet,
försvarsverkens civila personalförbund och svenska eldareunionen
bestämt avstyrkt utkastens antagande. Samma ståndpunkt intages
i omförmälda från cirka ettusenfemhundra arbetarsammanslutningar inkomna
skrivelser.»

Man kan av de olika uttalandena konstatera att här står klass mot klass, båda
mycket medvetna om att det är ett allvarligt försök att hindra fackföreningsfolkets
rätt att förfoga över sin arbetskraft.

Specialmotivering.

I det föreliggande förslaget till lag om kollektivavtal stadgas förbud för
part att under tid, ingånget kollektivavtal är gällande, vidtaga arbetsinställelse,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd: 1) på grund av tvist
om avtalets giltighet, bestånd eller innebörd eller på grund av tvist, huruvida
visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad som stadgas i lagen om kollektivavtalet;
2) för att åstadkomma ändring av avtalet; 3) för att genomföra
bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit; eller 4)
för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd.
Det föreslås vidare förbud för förening att lämna understöd eller på något
sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtager. Organisation
eller medlem som bryter mot kollektivavtalslagen skall enligt lagförslaget gäl -

Motioner i Andra hammaren, Nr JfOO.

da därav uppkommen skada. Därvid föreslås, att hänsyn skall tagas även till
intresset i avtals upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.

Man har sökt skilja på rätts- och intressetvister samt vill göra gällande, att
regeringens förslag till kollektivavtal endast gäller s. k. rättstvister. Den, som
närmare vill undersöka orsaken till konflikterna mellan arbetsköpare och arbetare,
skall snart finna, att även tvister om rena tolkningsfrågor äro intressetvister.

Vi anföra några typiska exempel härpå.

Under senare delen av år 1912 förekom en tvist mellan målarmästare Belin
och måleriarbetaren Lindkvist, Stockholm. Tvisten gällde följande punkt i avtalet:
Punkt 60. »Iläggning av väv i spackelfärg och en gång bredspackling
därå samt utspackling av skarvar. -— 54 öre per kvm.»

Det var här ett intresse för arbetsköparna att få så mycket arbete som möjligt
utfört, och de tolkade därför i sitt intresse punkten på så sätt, att arbetaren
var skyldig att utföra två gånger bredspackling samt oljedränkning av murytan
innan väven påspacklades. Arbetaren tolkade punkten efter dess innehåll
och efter gällande praxis i yrket, nämligen så, att han icke var skyldig
att utföra mer än vad som var upptaget i den föreskrivna punkten, alltså lägga
väven i spackelfärg, trycka till den, bredspackla över vävytan samt utspackla
skarvarna. Skulle därutöver det erfordras ytterligare bredspacklingar samt
förberedning av vävytan innan vävspacklingen företoges, så skulle detta betalas
efter de därför i avtalet befintliga punkterna.

I ärendet förelåg intyg från målarmästare U. Bildmark, C. J. Nyberg och
I. Åkerblad samt från arbetslaget hos målarmästare Belin, att oljedränkning
alltid betalas särskilt i dylikt fall, samt att arbetarens tolkning var riktig och
att den var i överensstämmelse med den allmänna praxis i yrket.

I skiljedomen, som avkunnades av rådman Vilh. Johansson den 17 dec. 1918.
heter det trots detta:

»Enär ostridigt är, att iläggning av väv i spackelfärg ej kan verkställas utan
föregående avslipning och oljedränkning, finner jag Lindkvist ej kunna tillerkännas
särskild ersättning för oljedränkningen. Beträffande Lindkvists yrkande
i övrigt, så, enär ej visat blivit, att Lindkvist utfört spackling å väven
medan den varit våt i vidare mån än vad som erfordrats för vävens iläggning
i spackelfärg,

samt det enligt bestämmelserna i punkten 60 av den mellan Stockholms Målaremästareförening
och Svenska Måleriarbetarförbundets avd. I gällande prislista
ålegat Lindkvist att utom det arbete, som erfordras för vävens iläggning
verkställa en bredspackling därå,

varder Lindkvists yrkande att utbekomma särskild ersättning för sistnämnda
spackling av mig ogillad.»

Genom detta domslut fick arbetaren ett avdrag på 15 öre per kvm. för en
bredspackling samt 6 öre per kvm. för oljedränkning.

Som ett annat exempel kunna vi taga en tvist mellan målarfirman LindénMagnusson
och måleriarbetaren A. Persson, Stockholm. Tvisten gällde en be -

Motioner i Andra hammaren, Nr J/-50.

stämmelse i avtalet mellan Stockholms målarmästareförening och svenska måleriarbetarförbundets
avd. I, av följande lydelse:

»Utsparning kring beslag, gångjärn och dylikt av metall betalas med 11.5 öre
per st. — färdigt.»

Arbetsgivarparten hävdade som sin mening, att den icke var skyldig att utbetala
för sådan utsparning kring beslag av järn, nickel etc. utan endast kring
beslag av mässing eller koppar, och hade med anledning därav gjort ett avdrag
på 14 kronor.

Arbetarparten hävdade den meningen, att samma arbete var utfört oavsett
vilken sorts metall beslagen bestodo av och att avtalet icke skiljer på metallerna
utan upptar dem i sin helhet.

Skiljedomaren, Allan Cederborg, avdömde tvisten den 15 dec. 1926, och domen
lyder i all sin enkelhet på följande sätt:

»Här kan arbetsgivarsidan icke förpliktas att för järnbeslag utbetala det av
arbetarsidan påyrkade tillägget för utsparning.»

Domslutet innebär att arbetsköparnas intresse blivit bifallet i klar motsats
till avtalets innebörd. Arbetarna få icke betalt för beslag av järn, nickel eller
förkopprade eller förmässingade järnbeslag, som enligt detta domslut icke
längre rubriceras såsom metaller.

Som ett tredje exempel anföra vi en tvist mellan målarmästare Hj. Palmkvist
och måleriarbetarna V. Malm och K. Pettersson. Tvisten gäller en bestämmelse
i avtalet »§ 4 mom. O» angående väntetid.

I detta moment stadgas: »Nödgas arbetare vänta på material, eller uppstår
eljest binder i arbetets fortgång och annat arbete ej lämnas, ersättes sålunda
förlorad arbetstid efter gällande timlön.---»

I saken förekom följande: Malm och Pettersson hade påbörjat ett ackord -—
enligt avtal har arbetsköparen icke rätt att skilja arbetare från påbörjat arbete
— men av någon anledning skilde målarmästaren arbetarna från arbetet med
den motiveringen, att han icke erbölle pengar av byggmästaren. När detta
motiv icke syntes tillräckligt starkt och saken blev tvistig på grund av att
arbetarna icke funno sig i behandlingssättet, återtogos de i arbetet efter en dags
uppehåll. Arbetarna gjorde då anspråk på väntpengar för den tid de varit
skilda från arbetet.

Arbetsköparen lade då om saken på så sätt, att byggmästaren lämnade intyg,
att den lägenhet, i vilken Malm och Pettersson skulle utföra arbetet, inte var
uthyrd, varför arbetet inte skulle fullföljas, men att lägenheten dagen efter
blivit uthyrd och arbetet därför kunde fortsättas.

Vid frågans behandling förelåg intyg från person, som förhört sig om förhyrning
av nämnda lägenhet, att den »icke var och aldrig varit uthyrd».

Domen, som avkunnades av rådman F. A. Lind d. 16 febr. 1928, löd:

»Enär måleriarbetarna Kari Pettersson och Wilh. Malm med hänsyn till de
omständigheter under vilka målningsarbetet uti den lägenhet, varom tvisten är
fråga, blivit dem anvisat och av dem påbörjats, icke kunna anses hava varit
berättigade att efter arbetets avbrytande utan särskild order från arbetsgivaren
återupptaga och fortsätta arbetet i lägenheten,

Motioner i Andra kammaren, Nr J/50.

samt Pettersson och Malm, vilka icke, såvitt visats, erhållit dylik order om
arbetets upphörande, kunna grunda någon avtalsenlig rätt till ersättning för
förlorad arbetstid,

alltså finner jag Petterssons och Malms i saken framställda anspråk på
väntetidsersättning icke kunna bifallas.»

Målarmästaren hade för sina intressen uppkonstruerat en tolkningsfråga och
med hjälp från tredje part (byggmästaren) fått sina intressen tillgodosedda.

Ett par andra fall av skiljedomsutslag kan också förtjäna att referas, särskilt
med hänsyn till den diametralt motsatta ståndpunkt, som samma skiljedomstol
därvidlag tillämpat. Den 20 okt. 1924 behandlade järnvägarnas skiljedomstol
en fråga rörande rätten för kondnktörspersonalen vid Bergslagernas
järnväg att erhålla pälsar. I avtalet fanns tydligt utsagt, att förvaltningen
hade skyldighet att utlämna ifrågavarande beklädnadspersedlar. Förvaltningen
vägrade emellertid under motivering, att den hade träffat personlig överenskommelse
med en del av konduktörspersonalen, att de skulle avstå från fordran
på dessa persedlar, och domstolen gav förvaltningen rätt i trots av avtalets klara
ordalydelse.

Den 18 mars 1926 behandlade samma skiljedomstol frågan om ersättning för
specialistvård av en vid Karlskrona—Växiö järnväg anställd befattningshavare.
Enligt mellan parterna träffat avtal om sjukvård m. m. vore förvaltningen
skyldig lämna ersättning vid sådant fall, då befattningshavarna nödgades anlita
vård av särskild specialist. I här förevarande fall hade denna specialistvård
utövats å Lunds lasarett, emedan det icke hos annan specialist fanns nödiga
instrument för behandling av den åkomma, som patienten led av. Arbetsköparna
hävdade emellertid den uppfattningen, att då patienten i detta fall intagits
å allmänt sjukhus, kunde ersättning för specialistvård icke utkrävas. Detta
var ju en uppenbar vantolkning av meningen i det gällande avtalet och endast
formalistiska spetsfundigheter.

Denna gång höll emellertid domstolen så hårt på avtalets formella ordalydelse,
att man gav arbetsköparparten rätt.

De här anförda exemplen, varav en mängd liknande skulle kunna anföras,
visar huru dessa intressetvister betraktas såsom rättstvister. Det behövs endast
en otydlighet i ett avtal för att en tvist härom skall betraktas såsom rättstvist,
trots att det egentligen är en intressetvist, som ej blivit löst då avtalet träffades.
Arbetsköparna skulle, om lagförslaget bleve antaget av riksdagen,
komma att göra gällande, att ännu flera intressetvister vore rättstvister. Detta
framgår även av det yttrande svenska arbetsgivarföreningen avgivit i anledning
av den föreslagna lagstiftningen. Det heter däri bl. a.: »Man hade anmärkt,
att nämnda fråga icke skulle hava någon synnerligen stor betydelse
för arbetsfredens bevarande, enär endast ett ringa antal av utbrutna öppna arbetskonflikter
-— enligt den sista officiella statistiken mellan 1 och 2 % — haft
till anledning tvister om tolkning eller tillämpning av kollektivt avtal. Emellertid
vore nämnda statistik, som vore grundad på parternas egna uppgifter,
i hög grad vilseledande. I verkligheten hade långt flera arbetsnedläggelser

Motioner i Andra hammaren, Nr JföO.

Skadestånds skyldighet.

Arbetsdomstolens
sammansättning.

berott på tolkning stvister, fast man ofta icke rätt förstått att rubricera stridsorsaken.
»

Arbetsköparnas uppfattning synes även delas av departementschefen, som i
propositionen anför bl. a. följande härom: »Särskilt vill jag framhålla, att de
siffror rörande arbetsinställelsernas huvudorsaker, som hämtats från den officiella
statistiken, icke kunna användas för en direkt beräkning av rättstvisternas
betydelse för arbetskonflikterna. Enligt nämnda statistik äro arbetsinställelserna
med hänsyn till sina huvudorsaker sammanförda under följande
rubriker: »Lönefrågor», »Föreningsrätten», »Begäran om kollektivavtal»,

»Andra organisationsspörsmål», »Personliga förhållanden», »Arbetstiden».
»Arbetares antagande» och »avskedande», »Arbetets anordning», »Tolkning av
avtal» samt »Andra orsaker». Det är uppenbarligen oriktigt att påstå, att
antalet av rättstvister föranledda arbetsinställelser sammanfaller med de siffror,
som förekomma under rubriken »Tolkning av avtal». Jämväl under övriga
rubriker, särskilt inom gruppen »Lönetvister», förekomma talrika arbetsinställelser,
vilka hava karaktär av rena rättstvister».

Någon bestämd gräns mellan intressetvister och rättstvister, kan, som även
framgår av ovanstående uttalanden, icke dragas. En lagstiftning om rättstvister
utmynnar under nuvarande samhällsförhållanden i ett juristeri, där rena
intressetvister komma att av arbetsköparna med framgång förklaras för rättstvister,
såsom även ovan anförda exempel ge vid handen delvis skett med det
skiljedomsförfarande, som redan nu tillämpas.

Beträffande påföljden för brott mot lagen om kollektivavtalet finnas i förslaget
inga bestämda angivna böter eller straff. Däremot föreslås att part,
som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen om kollektivavtal, gälde därav
uppkommen skada, varvid hänsyn tages även till omständigheter av annat än
rent ekonomisk betydelse. Skenbart ser detta ut att drabba arbetare och arbetsköpare
lika. Någon reell grund för en sådan uppfattning finns emellertid icke.
Den part, som innehar rätten och kontrollen över produktionsapparaten, har
stora möjligheter att utan öppet avtalsbrott genomföra sin vilja. Arbetarna
bli däremot nödsakade att antingen böja sig för ett enligt deras åsikt oriktigt
domstolsutslag eller tillgripa den öppna konflikten. Den skadeståndsplikt,
som i senare fallet kunde ådömas, skulle ej i förväg kunna beräknas av arbetarna
samt bli både stor och oskälig. Skulle däremot en arbetsköpare någon
gång dömas till skadeståndsplikt, kommer denna helt säkert att uppgå till
högst sammanlagda beloppet av ej utbetalda arbetslöner. Skadeståndsplikten
skulle sålunda ekonomiskt drabba arbetarna synnerligen hårt under det arbetsköparna
komme lindrigt undan.

Tvisternas utgång blir givetvis beroende på domstolens sammansättning.
Denna skall, enligt det i propositionen framlagda förslaget om arbetsdomstol,
bestå av ordförande och sex ledamöter. De s. k. opartiska, ordförande och två
ledamöter, förordnas enligt § 3 i förslaget av Konungen »bland personer, som
icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen». Ordföranden
och vice ordföranden skola vara lagkunniga och i domsvärv erfarna. Den andre
ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och

Motioner i Andra kammaren, Nr 450. <)

därmed förbundna arbetsfrågor. De övriga fyra ledamöterna förordnas av Konungen,
två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningens förtroenderåd och
två efter förslag av landsorganisationen.

Det är ju tydligt att arbetsköparna gärna acceptera ett förslag till en sådan
sammansättning. Ty sasom regel torde gälla, att de alltid komma att av en
sådan domstol få sina intressen tillgodosedda. Ty personer, som äro lagkunniga,
i domsvärv erfarna samt personer, som äga särskild insikt och erfarenhet
i arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor, torde icke kunna
uppletas utanför samhällsklasserna, vilket skulle vara förutsättningen för att
de skulle kunna anses såsom opartiska. I en sammanfattning av de skäl, som
anförts från faekföreningshåll mot de föreslagna lagarna, heter det bl. a. om
de »opartiska» domstolarna: »Det hade visserligen gjorts gällande att genom
den föreslagna domstolslagen skulle skapas opartiska organ för prövning av
tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Opartiska domare kunna emellertid
icke erhallas inom det nuvarande samhället. X de tillämnade domstolarna komme
avgörandet att ligga hos jurister, vilka till följd av sin utbildning och sin
samhällsaskadning komme att se tvistefrågorna från arbetsgivarnas synpunkter.
Erfarenheten från det bestående skiljedomsväsendet gåve tydligt vid handen,
att de s. k. opartiska skiljemännen i regel ginge arbetsgivarnas ärenden.»

Då vi äro bestämda motståndare till denna nya klasslagstiftning och samtidigt
kunna påvisa, huru vår uppfattning delas av hela svenska fackföreningsfolket,
få vi med hänvisning till vad ovan anförts hemställa.

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Stockholm den 16 mars 1928.

Aug. Spångberg.

Viktor Herou. J. P. Dahlén. Rob. Samuelsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. It samt. 99 haft. (Nr 450_453.)