Motioner i Andra hammaren, Nr 93

Motion 1935:93 Andra kammaren

Motioner i Andra hammaren, Nr 93.

1

Nr 93.

Av herr Wallén m. fl., angående en betryggande reglering
i lag av firmateckning för sparbank.

Redan för flera år sedan var ifrågasatt, att sparbankernas firmateckning
skulle regleras i enlighet med firmalagens bestämmelser, men förslaget,
som dock förordats av lagrådet, upptogs icke när finansdepartementets
d. v. chef, statsrådet Thorsson, 1922 framlade sina reformförslag rörande
sparbankernas organisation och verksamhet. Anledningen härtill torde
icke hava varit någon ovillighet från statsrådets sida, utan snarare det motstånd,
som tanken då mötte framför allt inom vissa sparbankskretsar.
Sedan dess har emellertid utvecklingen snarast visat ett ökat behov av sagda
reform och motståndet synes även hava väsentligen minskats.

Numera framlidne professorn C. G. Björling i Lund — själv en intresserad
sparbanksman — har också i ett för några år sedan hållet föredrag
uttalat förhoppningen, att tiden skulle vara mogen för reformens genomförande,
vilket bäst kunde och borde ske i en lugn tid, innan måhända
yttre anledningar av särskild natur kunde göra genomförandet både nödvändigt
och brådskande.

I detta föredrag framhöll professor Björling — efter en erinran örn det
rättsliga begreppet firmateckning såsom liktydigt med underskrift å handlingar
med bindande verkan för firmans innehavare — att enligt sparbankslagen
det riktigaste syntes vara att sparbanks firma tecknades av dess
styrelse in corpore såsom sparbankens lagliga företrädare, men att sparbankerna
ofta, medels ett bemyndigande till ordförande eller verkställande
direktör att teckna firman, lämnat ifrån sig så stor makt, att det vore
väl värt ett närmare begrundande, örn förhållandet kunde anses lämpligt
och väl grundat. Firmatecknaren hade nämligen därmed fått sparbankens
väl och ve i sin hand och kunde draga ett streck över styrelsens olika beslut,
tvinga fram värdepapper som hölles förvarade i bankens kassavalv och på
ett par ögonblick rubba dess ekonomi, hur solid den än vore. Väl kunde ej
firmatecknaren företaga sådana omstörtningar utan att själv utsättas för
efterräkning. Men uppenbart vore, att för sparbanken betydde det något
helt annat att erhålla ett ersättningskrav mot sin självrådige eller kanske
rent av bedräglige förtroendeman än att kunna hindra hans fördärvbringande
åtgärder. Detta sistnämnda läte sig emellertid icke göra blott genom
att meddela honom, samtidigt med firmateckningsbemyndigandet, instrukBihang
till riksdagens protokoll 1935. h sami. Nr 93—101.

1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 93.

tioner angående hans användning av bemyndigandet. Först när sparbanken
lyckats styrka, att den person, till vilken firmatecknaren överlåtit sparbankens
värdepapper eller med vilken han eljest slutit något för sparbanken
särdeles oförmånligt avtal, hade begripit, att firmatecknaren handlade i
strid emot sparbanksstyrelsens förbud, först då bleve det för sparbanken
möjligt att slippa stå vid vad firmatecknaren avtalat. För övrigt borde beaktas,
att en firmatecknare ingalunda behövde, för att förplikta sparbanken,
göra sig omaket att skriva under någon handling; en muntlig uppgörelse,
ett telefonsamtal kunde ha samma verkan.

Om en sparbanksdirektör av sin styrelse begärde att få för sig utställd
en fullmakt att på egen hand bevilja lån till obegränsade belopp, avyttra
sparbankens samtliga obligationer, anställa tjänstemän och bestämma storleken
av deras löner ävensom deras pensionsvillkor, hyra lokal för sparbankens
huvud- och filialkontor, inköpa tomt för nybyggnad och avsluta
ebtreprenadkontrakt örn byggnadsarbeten — säkerligen skulle styrelsen
vägra att utställa en dylik, ovanligt vittgående fullmakt. Men — rätten
att teckna sparbankens firma inbegriper alla de uppräknade befogenheterna
och mera därtill. En firmateckningsrätt kan naturligtvis begränsas;
det beror dock på bekantgörandet av begränsningarna, huruvida de
skola få någon effekt.

De för närvarande i verkligheten tillämpade firmateckningsreglerna
äro, såsom i föredraget framhölls, växlande. Med begagnande av sin befogenhet
jämlikt sparbankslagen — att själv eller genom ombud handla å
sparbankens vägnar —- hade de särskilda sparbankernas styrelser var på
sitt sätt ordnat saken. Medan somliga styrelser inskränkt sig till att ge
sin direktör bemyndigande att utkvittera postförsändelser och åteckna checker,
hade andra utsett en eller två av sina ledamöter att — gemensamt
resp. var för sig — teckna sparbankens firma i förekommande fall; åter
andra styrelser hade uppställt särskilda regler för firmateckningen, allt
eftersom fråga vore örn vanliga löpande ärenden, såsom utkvittering av värdeförsändelser,
påskrift å postremissväxlar o. d., eller örn andra, mindre
ofta förekommande rättshandlingar (uthyrning av lägenhet i sparbankens
hus, uppgörande av entreprenadkontrakt m. m.). En särskilt ofta förekommande,
beaktansvärd bestämmelse vore att underskrift å sparbankens vägnar
aldrig finge verkställas av en ensam funktionär, utan städse skulle innehålla
minst två namnteckningar — t. ex. direktörens och en kontrasignants
eller två tjänstemäns.

För en var, som har att sluta avtal med en sparbank, är, såsom vidare i
föredraget betonades, det rådande tillståndet besvärligt, då stora svårigheter
i själva verket möta att få säker vetskap örn vem eller vilka, som för tillfället
hava sparbanksstyrelsens bemyndigande att handla. Än värre är, att
för sparbankerna själva tillståndet innebär avsevärda faror. Då reglerna

Motioner i Andra hammaren, Nr 93.

3

för firmateckningen, såsom nyss erinrats, äro mycket olika i särskilda sparbanker
och ofta ofullständiga i sin avfattning, i det de blott reglerade vissa
vanligare fall och alls ej berörde de övriga, kan, örn en sparbanksdirektör,
med reglerad firmateckningsrätt av sådan begränsad räckvidd, gång efter
annan skulle taga sig för att på egen band underteckna handlingar för
sparbanken, vilka ban egentligen aldrig bemyndigats underteckna, och dylika
handlingar sedan utan vidare finge gälla, liksom örn de varit fullt
riktiga, därmed skapas en s. k. tyst fullmakt för direktören, en fullmakt,
vars gränser lätt nog kunna tänjas ut till sådan räckvidd, att följderna
av dess framtida användning bli oöverskådliga.

En allmän reglering av firmateckningen måste därför anses angelägen.
Det besvär och den kostnad, en sådan reglering möjligen skulle medföra,
bör icke få avskräcka, när fördelarna i trygghetshänseende äro omisskännliga.
Sverige torde vara det enda av de nordiska länderna, som lämnat firmateckningen
fullständigt utanför den i övrigt ganska ingående lagregleringen
av sparbanksväsendet. Det bör under sådana förhållanden ej anses
innebära en överdriven noggrannhet, örn även vårt land följde exemplet
och förpliktigade sparbankerna att följa vissa allmänna regler i fråga örn
meddelandet av firmateckningsrätt och offentliggörandet av vad med avseende
å denna rätt bestämts. Efterföljansvärd synes ock vara den danska
och norska lagregeln, att firma för sparbank aldrig må tecknas av en ensam
person, en regel, som många svenska sparbanker redan frivilligt uppställt.

I anslutning till dessa synpunkter hemställes,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och framläggande av de förslag, vartill utredningen
må föranleda, örn sådan ändring av gällande sparbankslag,
att firmateckning för sparbank blir på betryggande sätt i
lag reglerad.

Stockholm den 18 januari 1935.

T. V. Lundell.

V. Lundstedt.

Otto Wallén.
C. J. Ekman.

<