Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
Motioner i Andra hammaren, Nr 671
Motion 1936:671 Andra kammaren
- kammare
- Andra kammaren
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 10
Motioner i Andra hammaren, Nr 671.
1
Nr 671.
Av herr Westman m. fl., i anledning av Kungl. Majlis ''proposition,
nr 99, angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m.
Grundsyftet med den skolreform, som i Kungl. Maj:ts proposition nr 99
angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. föreslås till genomförande,
har angetts vara att skapa en bättre folkuppfostran. Alla torde vara ense
örn nödvändigheten av en sådan förbättring. Men att de förbättringar, som
här tarvas, skola kunna åstadkommas genom en obligatorisk förlängning
med ännu ett år av en ensidigt intellektuell skola med huvudsaklig uppgift
att ge ökad träning särskilt i modersmål och räkning, våga vi draga i
tvivelsmål.
De sakkunnigas historiska motivering s}mes oss missvisande. De apostrofera:
»Vår folkskola har dock under nära ett sekel bibehållits oförändrad
vid sex år.» Det må vara riktigt i vad mån det gäller en ren paragraf.
Men man får icke därav förleda sig till den uppfattningen, att detta avspeglar
de faktiska förhållandena. Från en ringa och trevande början år
1842 har vårt folkskoleväsende under sin snart hundraåriga tillvaro undergått
en oerhörd förändring och utveckling, varav man haft rättighet att
vänta sig en motsvarande stark höjning av den allmänna kunskapsnivån.
»Otaliga mödor och betydande kostnader» ha nedlagts, såsom de sakkunniga
själva framhålla. Ett intensivt skolbygge har pågått. Endast under de
sista 20 åren ha folkskolor byggts för 200 miljoner kronor. Bristfälligt utbildade
lärare ha ersatts av lärare, som genomgått seminarier, vilka i sm
tur undergått upprepade förändringar. Stora organisatoriska omdaningar av
allehanda slag ha genomförts. Svagare skolformer ha utbytts mot starkare.
Det bör understrykas, att år 1910 undervisades i halvtidsläsande folkskolor
och mindre folkskolor icke mindre än 39,2 procent av hela lärjungeantalet,
vid slutet av vårterminen 1933 endast 7,i procent. Vilken oerhörd förlängning
av den faktiska lästiden endast under de sista 25 åren innebär icke
detta — just på landsbygden, vilken särskilt träffas av det nya förslaget.
Vidare synes oss denna fråga böra ses i sitt hela sammanhang och mot
bakgrunden av den enorma utveckling, som under de sista hundra åren
skett av vårt högre skolväsen och vårt bildningsväsen i dess helhet — något,
som de sakkunniga icke gjort. Vi behöva blott fästa uppmärksamheten på
alla de barn och ungdomar, som nu för tiden efter den sexåriga folkskolan
fortsätta i högre folkskolor, kommunala mellanskolor, läroverk, gymnasier,
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 4 sami. Nr 671—672. 1
2 Motioner i Andra hammaren, Nr 671.
tekniska skolor, afton-, handels-, yrkes- och fackskolor, vid universitet och
högskolor, eller erinra om våra folkhögskolor, kurs- och studiecirkelverksamhet
av olika slag, självstudier, hela den frivilliga bildningsrörelsen o. s. v.
Man förbiser också, att den tekniska revolution, som skett under det sista
halvseklet och som man nu åberopar som skäl för förslaget, tvärtom minskat
kravet att utöka barndomsskolan eller belasta den med inlärandet av en
brokig blandning minneskunskaper, som ändock visat sig snart förflyktigas.
När folkskolan infördes, voro största delen av vår tids bildningskällor dyra
och svåråtkomliga eller obefintliga. Ur den synpunkten har man att förstå
en förgången tids överdrivna krav på rena minneskunskaper. Man nödgades
söka göra barnen till levande uppslagsböcker. Nu för tiden stå de mest
skiftande bildningskällor till buds och för mycket ringa kostnader eller helt
gratis: uppslagsböcker, populärvetenskapliga skrifter, tidningar, tidskrifter
och böcker överhuvud, korrespondensinstitut, föreläsningar, film, radio etc.
etc. Skulle man illustrera denna utveckling genom att söka uträkna ett
medeltal, på samma sätt som de sakkunniga illustrera sitt förslag ur kostnadssynpunkt
(De ha uträknat medelutdebiteringen för samtliga kommuner
i riket därtill medtagna även de kommuner, som infört sjunde skolåret
— och så erhållit den angivna 3-öringen som resultat.), och jämföra, hur
många dagar eller timmar i medeltal en svensk medborgare år 1936 ägnar
åt läsning, utbildning och teoretiskt kunskapsinhämtande jämfört med år
1842, erhölle man förvisso en synnerligen imposant stigande kurva. — Det
synes oss ej heller motiverat att hysa överdrivna farhågor för landsbygdens
efterblivenhet med tanke på »den rörande kärlek, varmed även landsbygdens
ungdom omfattar det frivilliga bildningsarbetet», såsom departementschefen
själv omvittnat.
Vidare synes oss hänvisningen till att utlandet, d. v. s. flertalet av de
andra västerländska kulturländerna, har längre skolplikt, missvisande. Även
här ser man mer till en paragraf än de faktiska förhållandena. Utredningar
över den faktiska undervisningstidens längd ha visat, att Sverige ingalunda
ligger »bedrövligt på efterkälken», såsom man velat göra gällande. Ordet
»obligatorisk» har där ofta en annan innebörd, och skolplikten tillämpas
icke så formellt och undantagslöst som hos oss. I England t. ex. ha kommunerna
rätt att bevilja befrielse från det sista, skolpliktiga året, och somliga
ha utnyttjat denna rätt i ända till 90 procent av de skolpliktiga fallen.
I utlandet arbetar man också i regel med större klasser än hos oss, vilket
försämrar undervisningsresultatet, indragningar ha gjorts av olika slag o. s. v.
Den långa skolplikten har där ofta köpts på bekostnad av skolväsendets
kvalitet och inre standard. Särskilt har man tillgripit en dylik kvalitativ
försämring i förening med en stark nedsättning av lärarlönerna i tider av
depression, t. ex. i U. S. A. Det synes oss icke heller välbetänkt, att
innan vi ännu ansett oss lia råd att företaga en minskning av det stora
barnantalet i klasserna en svit från kristiden — företaga en kvantitativ
Motioner i Andra kammaren, Nr 671.
3
utsträckning av skolgången. Det torde sålunda vara skäl att understryka,
vad de sakkunniga anföra, att »stundom hör man den meningen uttalas,
att vårt folkslcoleväsen intager en plats i främsta ledet i jämförelse med
andra länders folkundervisning». Man torde röra sig i cirkel, när man med
appell till »ett kultursamhälle av Sveriges karaktär och ställning» motiverar
förlängd skolplikt. Vi åtnjuta redan — och sedan gammalt — anseende
för vår stora läskunnighet och allmänna, höga kunskapsnivå. Det synes
oss icke befogat att i här berörda hänseende hysa farhågor för efterblivenhet
inför utlandet.
Det kan icke nog understrykas, vad de sakkunniga yttrat: »Det ligger
en fara i att vid reformer på skolans område alltför mycket bygga på utländska
förebilder». Det förutsätter en överblick över de olika ländernas
bildningsväsen i dess helhet, kännedom om de olika befolkningsförhållandena
(Sverige är sålunda ett glest befolkat land med jordbruket som modernäring,
Tyskland och England tättbebyggda industriländer, vilka förhållanden
i hög grad måste påverka skolornas organisation) o. s. v. Det bör
även framhållas, att utlandet ser en fara i samhällets överintellektualisering
och har beundrat svenskt skolväsen framför allt för det utrymme, som här
beretts åt praktisk, fysisk fostran. I några länder, där skolplikten och intellektualiseringen
överhuvud drivits längst, har även följt ett bakslag, t. ex.
i Österrike och Tyskland, något, som är ägnat att utgöra en varning.
Aven tungt vägande pedagogiska skäl kunna anföras mot förslaget. Den
historiska redogörelsen sammanfattas av de sakkunniga så, att »detta
arbete .... har .... burit riklig frukt, även om i åtskilliga fall resultatet
varit mindre gynnsamt.» Orsaken till detta senare anges vara: »alltjämt
måste i avsevärd utsträckning redovisas svagare organisationstyper, där läraren
har att samtidigt arbeta med ett flertal klasser, där folkskolan saknar
underlag av särskild småskola, eller där barnantalet är alltför stort» (sid.
45 i betänkandet). Det synes oss därför säreget, att de kunna förorda ett
förslag, som medför dels att lärarna i de svagare organisationsformerna få
ytterligare en klass till de övriga att undervisa, om icke särskilda åtgärder
vidtagas — ända upp till fem klasser samtidigt —, dels att barnantalet i
undervisningsavdelningarna i vissa fall höjes. Från pedagogiskt håll och
särskilt landsbygdslärarhåll, där erfarenheter av dessa skolformer äro störst,
r också framhållits, att undervisningsresultatet — på grund av denna
omständighet — icke torde bli det utlovade, då undervisningen icke blott
kommer att bli otillfredsställande i den nya klassen utan även försämras i
övriga lägre klasser (jämför det avstyrkande, som gjorts av Sverges Folkskollärarförbund).
Centralstyrelsen för Sveriges Allmänna Folkskollärarförening
har också i oktober 1935 ingått till kungl, skolöverstyrelsen med en
begäran om minskning av de stora klasserna överhuvud. »Att klassernas
storlek ökas», framhålles bland annat, »grundar sig givetvis på ekonomiska
synpunkter. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke den avsedda be
-
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 671.
sparingen endast blir skenbar, då genom överfyllda klasser ett gott arbetsresultat
försvåras eller omöjliggöres.» Kravet tillstyrkes av folkskoleinspektörerna.
Såväl departementschefen som de sakkunniga »uttala sympatier för
detta sedan länge på dagordningen stående önskemål.» Icke förty yttrar
departementschefen: »Det torde icke vara möjligt och ej heller för ett ställningstagande
till den föreliggande frågan erforderligt att nu närmare ingå
på berörda, ekonomiskt ganska vittsyftande spörsmål.» Likaså de sakkunniga:
»Denna form av förstärkning lärer ock i själva verket få anses vara
ett av det sjunde skolåret oberoende spörsmål.»
Argumenteringen synes oss ohållbar:
1. Man har att förutse, att såväl från lärår- som föräldrahåll -— de håll,
varifrån redan upprepade framställningar gjorts — allt starkare krav på
minskat barnantal i undervisningsavdelningarna kommer att resas. Ett genomförande
av detta kommer, såsom departementschefen påpekar, att medföra
ekonomiskt vittsyftande konsekvenser, alltså kullkasta de gjorda ekonomiska
beräkningarna för det sjunde skolårets genomförande. Dessa beräkningar
hänga redan nu i luften beträffande B 2 skolorna, den vanligaste skoltypen
på landsbygden. De förstärkningsåtgärder, som här på grund av att så
många klasser måste undervisas samtidigt, kunna bli erforderliga, skola
föreslås först, sedan försök gjorts efter beslut örn reformens genomförande.
2. Örn stort barnantal och undervisning av flera klasser samtidigt —
såsom de sakkunniga påpekat — är den förnämsta orsaken till ett sämre
undervisningsresultat på landsbygden, så synes oss konsekvent ansträngningarna
böra inriktas på att avlägsna dessa förhållanden och icke på en
förlängning, som medför en försämring just för landsbygdsskolornas del.
Särskilt synes oss detta vara fallet, om reformen, såsom angives, åsyftar en
fördjupning av undervisningen. Massundervisning, i all synnerhet i barndomsskolan,
medför med nödvändighet ett förytligande, en drill. Ju mer
individuell och personlig undervisning, desto större möjlighet till fördjupning.
Dessutom medföra de menliga verkningar, som hastigt tilltaga med
barn- och klassautalets storlek, synnerligen stora påfrestningar på läraren,
som i känslan av otillfredsställande resultat eller en ohållbar situation lätt
deprimeras eller rent av förslöas i sitt arbete. Det synes oss anmärkningsvärt,
att, innan man går in för en kvantitativ utökning av skolans längd,
man icke undersöker, huruvida man icke kunnat nå åsyftat resultat gen
en minskning av klasserna och förbättring av skolformerna för exempelvis
de kostnader, som nu beräknas för det sjunde skolåret. På detta vis hade
man också bättre kunnat tillgodose hemmens intressen och icke som nu
framkallat en alltmer och mer sig utbredande föräldraopinion på landsbygden
mot folkskolan.
En förbättring av resultatet i åsyftad riktning synes oss kunna ernås även
genom en annan reform. När heltidsläsningen infördes på landsbygden,
skedde detta med alldeles samma motivering: mer tid skulle erhållas till
Motioner i Andra hammaren, Nr 671. 5
övning i modersmål och räkning och fördjupning av kunskaperna. Men i
stället har man fyllt på barndomsskolan mer och mer kunskapsstoff, av
osmältbar art för ifrågavarande åldersstadium och dessutom till ett hinder
att lägga, vad barndomsskolan avser, en god grund i bildningens elementa:
läsning, räkning, skrivning. För de menliga följderna av detta varnades redan
1927 i en motion av herr Schedin m. fl. i första kammaren (nr 258) och
av herr Westman m. fl. i andra kammaren. Och uttalade sig utskottet för
att de synpunkter, som där framförts, komme under vederbörlig omprövning.
Problemet tycks också ha föresvävat de sakkunniga: »Det är för visso ingen
ringa fordran», skriva de, »att 11—12-åringar skola på två år inhämta en
historiekurs, som börjar med tiden omkring år 1350 och sträcker sig fram
till vår egen tid, skall belysa samhällsordningens utveckling och dessutom
meddela valda bilder ur den allmänna historien. Detsamma gäller geografikursen,
som i klasserna 5—6 omfattar Europa utom Sverige, de främmande
världsdelarna, något om jorden som himlakropp och en sammanfattande
framställning av fäderneslandets geografi.» Därtill kommer en icke ringa
kurs i naturkunnighet och fysik. Nödvändigheten av ett dylikt kunskapsmått
motiveras med att folkskolan för de flesta — vilket kan ifrågasättas —
är det enda bildningsunderlaget. Argumenteringen synes oss icke taga nödig
hänsyn till pedagogiska och psykologiska realiteter. Man utgår från det
kunskapsmått man önskar, att en vuxen individ skall rymma, och ej från
det kunskapsmått, som ett vida mer begränsat barnapsyke Iean rymma.
Man motiverar förslaget med bland annat de resultat, som framkommit av
de Cederbladska undersökningarna, men förbiser, att han ser »huvudfelet i
att barnaskolan ensam skall ge uppfostran för livet. Det är därför, som så
ofantligt mycket blir sammanträngt i skolan.» Det synes oss säreget att,
såsom departementschefen gjort vid ett tillfälle, motivera förslaget med det
stora bildningsintresse, vid mognare år, som finnes i 16—18 års åldern.
En utsträckning av den sexåriga kursen på sju år kan visserligen minska
kunskapsträngseln, men den allmänna mognaden för de ifrågavarande kunskaperna
har icke nämnvärt ökats. Och framför allt vidgas än mer disproportionen
mellan den tid, som ägnas åt ensidigt intellektuell fostran i förhållande
till annan fostran. De speciellt intellektuellt intresserade barnen
äro redan engagerade i vårt nuvarande skolväsen. Det obligatoriska året
träffar alldeles särskilt de andra kategorierna av barn: dem, vars intellekt
aktualiseras först i praktiska situationer, dem, som ha anlag för praktiskt
fysiskt arbete, de ensartade barnen, för att icke tala örn de mer eller mindre
svårbildbara barnen. Ju närmare dessa pressas att till sin individuella bristningsgräns
inhämta ett föreskrivet kunskapsmått, desto större och därför
mera betungande blir disproportionen mellan lärarens ansträngningar och
undervisningsresultatet, eller ock reagera barnen i form av oarter, ja, vagabondering
och vanart. Innesittande under den ljusa delen av dagen och
långt stillasittande överhuvud inverkar, enligt senaste medicinska rön, men
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 671.
ligt och nedsättande på intelligensen, särskilt hos barn. Då en stor del av
de särskilt intellektuellt lagda barnen lämnat redan i sjätte klassen, blir
den sjunde en särskilt betungande klass att undervisa tillsammans med
andra klasser.
Det säges, att det obligatoriska sjunde skolåret åsyftar att just omhändertaga
dessa barn, så att de icke bli tillbakasätta i förhållande till de intellektuellt
begåvade. Man synes här utgå från att praktiskt fysiskt arbete
innebär något mindre värdefullt jämfört med intellektuellt arbete. Bondekulturen,
som alltid utgjort en mer helgjuten förening av fysiskt och själsligt
arbete, står i allmänhet främmande för dylika undermålighetskänslor
inför handens arbete. Det är också ett sant demokratiskt krav att göra
praktisk, fysisk fostran jämbördig med intellektuell i vår folkuppfostran,
att lära barnen ha respekt för allt socialt, produktivt arbete, vare sig det
är av övervägande fysisk eller intellektuell art. Det är dessutom ett sunt
ekonomiskt krav: det ger rikare och smidigare anpassningsmöjligheter och
motverkar uppkomsten av ett intellektuellt proletariat. Det är till slut ett
djupt grundat pedagogiskt krav, då de flesta barn icke äro ensidigt lagda
för det ena eller andra, utan oftast för en syntes av båda. De skadliga
konsekvenserna får man ju nu också söka bota med »fysisk fostran» i form
av idrott och gymnastik, som dock blott utgöra halva korrektiv. En samstämmig
utbildning av ett barns krafter i praktiskt-fysiskt, intellektuellt
och sedligt hänseende angavs av folkskolans fader vara folkuppfostrans mål,
och detsamma torde lia föresvävat vår folkskola, när den satte som sitt
syfte: barnens harmoniska utveckling.
Det förhållandet, att de rena kunskapsfordringarna höjts för inträde till
seminarierna, torde kunna medföra en ytterligare intellektualisering av
skolan. Det hade varit önskvärt, om man i stället kunnat skärpa kraven
på pedagogiska och personliga kvalifikationer, då en lärares förmåga att
meddela kunskaper och vara ett personligt föredöme, icke allenast hans egen
kunskapsrikedom, är betydelsefull för ett förbättrat resultat, och det skulle
säkerligen medföra större förståelse hos läraren för arbetslivet i dess helhet,
om han, innan han, kanske direkt från en examen, går in i seminariet och
så åter direkt till en skola, hade praktiserat ett eller ett par år i jordbruk,
industriarbete, husligt arbete eller allmän social barnavård.
Det framgår vidare, att de anmärkningar, som från högre skolor, särskilt
läroverk, riktats mot bottenskolan, äro bristande färdighet hos eleverna i
skrivning och räkning. Om den sexåriga kursen nu utsträckes till sjuårig
men anknytningen vid läroverken alltjämt sker från den sexåriga, synes
oss saken kompliceras. Skolöverstyrelsen vidrör frågan men framhåller
endast, att från sjuåriga folkskolor, särskilt i städerna, har anknytningen
hittills icke medfört olägenheter — dessa äro dock A-skolor — och tilllägger:
»Skulle emellertid erfarenheten framdeles giva vid handen, att anknytningsförhållanden,
.... vore i behov av justering, torde sådan utan
Motioner i Andra kammaren, Nr 671.
7
svårighet kunna verkställas.» Kommer måhända justeringen att innebära
anknytning från den sjuåriga folkskolan?
Den utväg, som därför synes oss vara att föredraga för att nå det åsyftade
resultatet, förbättring av undervisningen särskilt i modersmål och räkning,
är en nedskärning och revidering av barndomsskolans kurser till förmån
för ett grundligare inhämtande av färdigheter i modersmål och räkning.
För dem, som icke fortsätta i den nuvarande realskolan, bör beredas möjligheter
till fortbildning i praktiska ungdomsskolor, som realisera det syfte,
som legat bakom den nuvarande fortsättningsskolan, ett slags folkhögskolor
för övergångsåldern, den ålder, för vilken folkhögskolan först tänkts avsedd.
Till slut bör man räkna med alla de möjligheter, som det rikt förgrenade
vägnätet i nutidens bildningsvärld har att ge, alla frivilliga självbildningsmöjligheter,
som ha den stora fördelen att kunna utnyttjas efter vars och
ens art, utvecklingsrytm, aktuella praktiska eller själsliga behov samt arbetsoch
fritidsförhållanden. Särskilt för landsbygdsungdomen bör man underlätta
utnyttjandet av dylika möjligheter. En utsträckning av den obligatoriska
skolan kan lätt bli till ett hinder för nya former att växa fram, allt
efter olika landsändars och tidsförhållandens skiftande behov.
Ur psykologisk synpunkt bör beaktas, vad de sakkunniga i sin behandling
av fortsättningsskolan framhålla, hurusom denna infördes av följande motiv:
»Vid avgången från folkskolan stå barnen vid inträdet i den kritiska period,
som populärt plägar benämnas övergångsåldern. De visa ökad mognad och
hava lättare att tillgodogöra sig undervisning, som väcker deras intresse.
Men till denna ålder höra även negativa drag: ökad känslighet, oro, svårighet
att anpassa sig för omgivningen . . . Det är här fortsättningsskolan
har att sätta in. Dess undervisning är ej av barndomsskolans typ, ty då
skulle den ej motsvara ungdomens behov och intressen. Många ungdomar
känna vid denna tidpunkt skoltrötthet och olust för teoretisk undervisning,
samtidigt som hågen till praktiska uppgifter och önskan att deltaga i de
vuxnas liv börjar framträda starkare. Efter dessa förhållanden har den
fortsatta undervisningen haft att gestalta sig. Två huvudsynpunkter hava
därvid varit vägledande. Fortsättningsskolan bör underlätta de ungas sociala
anpassning... Undervisningen bör vara praktiskt betonad.»
Det är nu att märka, att fortsättningsskolan under just denna motivering
infördes på den sexåriga folkskolan — barndomsskolan. Det är sålunda
fråga icke endast örn barndomss&oZäm förlängning utan även om barndomstidens
förlängning. De sakkunniga betona mycket starkt, att det sjunde
skolåret endast måste ägnas åt barndomsskolans uppgifter. Det är huvudmotivet
till att fortsättningsskolan icke kan inbyggas i det sjunde skolåret.
»Ett sjunde skolår erfordras framförallt för att barnen skola få en bättre
och grundligare utbildning i folkskolans ämnen . . . Det sjunde skolåret
måste därför helt och hållet ägnas åt folkskolans uppgifter. Det har i allmänhet
icke råd att avstå någon del av sig självt till andra ändamål.»
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 671.
Man Ilar således konsekvent att räkna med, att pubertetstiden om möjligt
bör inträda ett år senare.
Det är säreget, att samma skäl, som anföras som motivering för en särskild
fortsättningsskola, förebära de sakkunniga såsom »tungt vägande psykologiska
skäl» för ett sjunde skolår av föreslagen art. Även där talas om,
att barnet »under denna ömtåliga övergångsperiod», »i denna brytningsperiod»
bör komma under skolans fostrande inflytande, och man skildrar
dess psykologiska habitus vid denna tid i ungefär liknande ord, men med
uteslutande av de negativa dragen: ökad känslighet, oro, svårighet att anpassa
sig, skoltrötthet och olust för teoretisk undervisning. Dessa senare
drag återge dock verkligheten, och de svårigheter, som därav följa, torde
komma att särskilt framträda i landsbygdens lägre skolformer. Där komma
de unga att få inhämta barndomsskolans intellektuella kurs — för vilken
de just i denna ålder ha olust — och de komma t. o. m. att i vissa fall
undervisas tillsammans med nybörjare. Även dessa psykologiska skäl visa
sålunda, hur löst grundade de förhoppningar äro, som man nu hyser om
ett avsevärt förbättrat undervisningsresultat just i landsbygdsskolorna.
De ekonomiska beräkningarna synas oss kunna göras till föremål för kritik
utöver vad som förut skett. Vi vilja här särskilt fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att de sakkunniga utgå från totalkostnaden. De
ha därvid kalkylerat med den beräknade nativitetsminskningen under de
tio åren. Skulle de nuvarande förhållandena bestå, bleve kostnaden nära
nog den dubbla. En naturlig beräkningsgrund hade därför varit att ange
merkostnaden per skolpliktigt barn.
Vidare ha de sakkunniga icke räknat med den utlovade löneregleringen
för lärarna. Örn den genomföres nästa år, komma kostnaderna att ställa
sig ganska annorlunda.
Ur sociologisk synpunkt synas oss slutligen om möjligt än mer berättigade
anmärkningar kunna riktas mot förslaget. Man synes utan några betänkligheter
räkna med att hemmet som uppfostringsfaktor ytterligare skall försvagas.
»På grund av samhällsförhållandenas omgestaltning, som medfört,
att hemmets betydelse som uppfostringsfaktor ej längre är densamma som
förr, kommer ansvaret för sagda fostran numera att i långt större utsträckning
än tidigare vila på skolan» (sid. 54 i sakkunnigebetänkandet). Ett
generellt skoltvång rycker dock barnen icke blott från de dåliga hemmen,
utan även från de goda föräldrarna. Därmed avtrubbar man även de senares
ansvarskänsla för barnen: de invaggas i föreställningen, att ansvaret
tillkommer hela samhället, icke föräldrarna, eller de förlora lätt intresset
för sin gärning.
Även här synes man icke ha klart för sig de olika förhållandena mellan
land och stad, vilka medföra, att en likriktning i den sociala rättvisans
namn blir en orättvisa, ja, en oklokhet. I städerna arbeta alltid fadern
och ofta modern utom hemmet, bostäderna äro små, inget lämpligt arbete
Motioner i Andra kammaren, Nr 671. 9
finnes att sysselsätta barnen. Här kan en längre skoltid ur sociologisk synpunkt
vara betydelsefull och sjunde året i A-skolan vara berättigat. På
landet åter kan barnet oftast få fostran och handledning av såväl fadern
som modern genom livet och arbetet i hemmet och på gården. Även här
gör man sig skyldig till en stor inkonsekvens. Å ena sidan anför man som
motiv för förslaget ungdomsarbetslösheten (som för övrigt enligt uppgift
från ungdomsarbetsförmedlingarna icke förefinnes i någon nämnvärd grad
före 18-års-åldern). Men å andra sidan, när det framhålles, att lantbrukarhemmen
icke önska något hellre än att ha barnen hemma och ge dem arbete,
då åter menar man, att dessa föräldrar handla av föräldraegoism.
Även statsmakterna anse sig dock på grund av en begränsad budget böra
motsätta sig för föräldrar och lärare självklara pedagogiska reformer, såsom
minskning av barnantalet i klasserna. Man bör icke generellt misstro föräldrar,
därför att de göra sina överväganden. Det vittnar ju snarare om
ett starkt samhällsansvar. Ett dylikt förslag borde föregåtts icke endast av
kostnadsberäkningar från statens sida, utan även av utredningar hur kostderna
ställa sig, direkt och indirekt för enskilda familjer av olika kategorier.
Man gör också ett synnerligen ödesdigert missgrepp ur uppfostringssynpunkt.
Dels innebär arbetet i jordbrukarhemmet en praktisk fostran och
träning i färdigheter för jordbrukarsonens eller -dotterns kommande livsuppgift.
Ett säkert handlag och praktiskt sinne kräver träning under barnoch
ungdomsåren i minst lika hög grad som konsten att läsa och skriva.
Redan nu innebär folkskolan, såsom den är lagd, en fara att barnen under
den tid, då de kanske mera än under någon annan äro mottagliga för intryck,
alltför mycket inställas och fostras för övervägande intellektuellt arbete.
Därav följer en intellektuell utarmning av landsbygden, såsom redan
påpekats i den ovan omnämnda motionen.
Dels kan arbetet i hemmet väcka en stark känsla av samhörighet med
föräldrarna, syskonen, hemmet, gården, fädernejorden. Det kan fostra barnet
att icke endast egocentriskt tänka på sin egen framgång utan till att »vara
redo», att hjälpa, att ha ansvar för andra. Det kan ge en social fostran
till produktivt arbete, som skolan genom sin organisation icke har möjlighet
att ge. Det är en social arbetsskola i ordets egentliga bemärkelse. Det kan
ge, vad som är kärnan i all god hemuppfostran, en praktisk religiös fostran.
I hundra år lia vi, såsom skolans historia visat, drivit en intensiv skolpolitik.
Vi ha, som befolkningskrisen visat, försummat att driva en rätt
familj epolitik.
De invändningar och betänkligheter, som från hemmen på landsbygden
rests mot förslaget örn det sjunde skolåret, synas oss därför böra beaktas
och tillmätas synnerligen stor vikt.
Det synes oss icke tillräckligt allvarligt kunna inskärpas, att de, som vilja
en förbättrad folkuppfostran, koncentrera sina krafter på att stärka hemmen,
särskilt på landsbygden, vilka dock äro de, som framför allt sörja för vårt
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 671.
folks framtid och ha de bästa betingelserna för att ge en rätt barnuppfostran.
I anslutning till vad vi ovan anfört hålla vi sålunda före att den kvalitativa
förstärkning av folkskolan, som förslaget örn införande av ett sjunde
obligatoriskt skolår åsyftar och som vi i lika hög grad som departementschefen
finna högeligen önskvärd, borde kunna vinnas även utan att
det sjunde skolåret genomföres. Samma syftemål böra enligt vår mening
kunna nås
dels genom en revidering och nedskärning av folkskolans kurser till förmån
för ett grundligare inhämtande av kunskaper i modersmålet och räkning,
varvid skolans mest karaktärsdanande ämne, kristendom, ej bör
förbises;
dels genom en förbättring av skolformerna medelst minskning av klassernas
barnantal och antalet samtidigt undervisade klasser;
dels genom att den praktiska undervisningen under hela skoltiden ges ett
större utrymme och organiseras med hänsyn till landsbygdens speciella förhållanden;
dels
genom att åtgärder vidtagas i syfte att möjliggöra och underlätta
särskilt för landsbygdens ungdom fortbildning vid praktiska ungdomsskolor,
folkhögskolor, korrespondenskurser eller på annat sätt;
dels genom att skolundervisningen och fortbildningen så lägges, att ungdomen
rätt förberedes för hem och kristet familjeliv samt att hemmen
under skoltiden icke hindras från att fylla sin fostrande uppgift.
Vi hemställa alltså,
dels att riksdagen måtte avslå propositionen nr 99 angående
ett sjunde obligatoriskt skolår;
dels att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn utredning och förslag angående förbättring av
landsbygdsungdomens folkskoleundervisning och fortbildningsmöjligheter
på sätt vi i motiveringen utvecklat.
Stockholm den 21 mars 1936.
K. A. Westman.
Ernst V. Olsson,
Staxäng.
Frans Hansson.
Arthur Gustafson
i Kasenberg.
Axel Hansson
i Rubbestad.
Nils Persson
i Grytterud.
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket