Motioner i Andra hammaren, Nr 51 (Motion 1911:51 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr 51.

som approbera^ till 3:e klass i af staten erkänd
skytteförening eller äger därmed fullt jämngod skjutskicklighet,
må erhålla afkortning i den för värnpliktigas
rekrytutbildning nu anslagna tjänstgöringstiden.

Stockholm den 24 januari 1911.

Oscar Bogren.

1 motionen instämmer:

Smeds Lars Olsson.

Nr 51.

Af herr Thyrén, om ändrad lydelse af 15 haj). 22 och
24 §§ strafflagen.

Andra stycket af § 22 i 15 kap. strafflagen infördes som bekant
genom en lagändring af år 1899. Denna bestämmelse intager i flera
afseenden en särställning bland den svenska rättens straffbestämmelser.
Redan det förhållande, att det i sagda § beskrifna brott upptagits uti
det undantagsområde, där vår strafflag låter försöksstraff inträda, är i
någon mån påfallande. Men vida mera öfverraska!- det, att straff för
försök här likställts med straff för det fullbordade brottet, och allramest,
att detta straffbara försök icke motsvarar hela det stora området
af det inom paragrafen fallande fullbordade brottet, utan endast ett
närmare angifvet, starkt begränsad! område. Om det är svårt att finna
ut något skäl, hvarför ifrågavarande försök skulle, i motsats till mordförsök,
våldtägtsförsök, mordbrandsförsök, rånförsök och öfverhufvud
de allra flesta försök i vår strafflag, straffas lika strängt som fullbordadt
brott, så torde det vara ännu svårare att utfinna något skäl, hvarför
ett misslyckadt hot att framtvinga något annat än just arbetsinställelser
(jfr t. ex. misslyckad »cliantage») skall vara straffritt, under

Motioner i Andra Kammaren, Nr 51.

det att ett misslyckadt hot, åsyftande ett tvång till arbetsinställelse,
skall icke blott straffas utan straffas lika med fullbordadt brott.

Det kan under sådana förhållanden för ingen del väcka förvåning,
att bestämmelsen af år 1899 visat sig vara ett synnerligen kraftigt
politiskt agitationsmedel, och att den missämja mellan klasserna, som
den bidragit att framkalla, mer än uppvägt den nytta, den i öfrig! må
hafva medfört. Det är också kanske icke alldeles oförklarligt, om
underrätterna stundom skulle hafva låtit bestämmelsens exceptionella
karaktär påverka sin tolkning af själfva brottsbeskrifningen i paragrafen
och betraktat handlingar såsom straffbart bot, Indika de svårligen
skulle haft någon tanke på att så uppfatta, därest det icke varit fråga
om arbetsinställelse.

Eu lagändring på denna punkt kommer således helt visst ingen
dag för tidigt. Såsom bekant, hafva upprepade gånger af enskilda
ledamöter utaf Riksdagen motioner väckts om återställande af 15: 22
Str.L. till dess ursprungliga lydelse. Eu sådan åtgärd har emellertid
ur juridisk synpunkt emot sig det afgörande skäl, att den är en förändring
i orätt riktning, enär hvarje mera genomgripande reform af
strafflagen icke lärer kunna undgå att bringa vår svenska strafflag i
öfverensstämmelse med andra gällande strafflagar därutinnan, att brott
öfverhufvud (bortsedt från förseelser) straffas redan på försöksstadiet,
Mellan den nu befintliga — på ett egendomligt undantagsstadgande
beroende — och den framtida, pa försöksstraffets generalisation giun
dåde straffbarheten skulle således inskjutas eu kortare öfvergångstid
af straffrihet. Men ett dylikt vacklande, från straffrihet till straffbarhet
(1899), från straffbarhet till straffrihet och från straffrihet. tillbaka
till straffbarhet, skulle för rättsuppfattningen i landet lätt te sig såsom
ett lagstiftande på måfå och alldeles icke vara ägnadt att vidmakthålla
den nödiga känslan af lagstiftningens säkerhet och målmedvetenhet^

Det viktiga synes därför vara, att det oförnekliga och svåra
misstag, som blifvit begånget genom 1899 års lagändring, rättas därigenom,
att åt andra stycket af 15: 22 Str. L. gifves den lydelse, som
det från början bort hafva, i det att dels det straffbara försöket utvidgas
till motsvarighet emot hela det fullbordade brottet, dels försölcsstraffet
ställes till det fullbordade brottets straff i ett förhållande, som
öfverensstämmer med det i den svenska strafflagen eljest vanliga.

Den uti ett flertal bland strafflagens försöksbestämmelser förekommande
klausulen »och blef endast genom omständigheter, som voro
af gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad»,
har icke upptagits uti ifrågavarande år 1899 införda bestämmelse. I

Bil), till Kikärt. Prof, 1911. . 1 Sand. 2 Afcl. 2 Band. 22 Höft. ''2

Motioner i Andra lcammaren Nr 51.

betraktande af dels den brottsliga handlingens särskilda beskaffenhet
vid paragrafen i fråga, dels de betänkligheter, som kunna framställas
emot formuleringen af nämnda klausul, torde densamma kunna utelemnas
äfven vid ett utvidgande af försöket till paragrafens hela omfång.

I första stycket af § 22 har alltsedan strafflagens tillkomst det
förbehåll funnits, att bestämmelsen skall inträda, endast för så vidt gärningen
icke är med högre straff särskildt belagd. Om nödvändigheten
af att just i detta fall uttryckligen framhålla en subsidiaritet, hvilken
eljest ganska ofta måste, vid lagens tystnad, antagas såsom en själfklar
sak, kunna meningarna kanske vara delade. Då emellertid detta förbehåll
upptagits i fråga om det fullbordade brottet, torde konsekvensen
fordra, att ett motsvarande förbehåll införes jämväl vid försöksbestämmelsen.

En lagändring af nu föreslagna beskaffenhet uti § 22 kräfver en
ändring af åtalsbestämmelsen i § 24. Särskildt i betraktande däraf,
att den i § 19 p. 6 Prom. L. Str. L. stadgade häktningsbefogenhet
uteslutes vid försöket, i och med det att straffarbete utgår ur straffskalan,
torde det icke möta någon olägenhet, att brottet enligt 15: 22
i sin helhet föres under allmänt åtal, hälst bevisningen om det fullbordade
brottet nästan alltid förutsätter målsägandens förklaring, om att
hans handling eller underlåtenhet verkligen framkallats genom det af
lagen förutsatta tvång.

På grund af det anförda får jag således föreslå, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att §§ 22 och 24 i 15 kap. strafflagen erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 22. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med
missbruk af sin rätt, genom våld eller hot, annan att
något göra, tåla eller underlåta, straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med
svårare straff särskildt belagd är.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och
är det försök ej med svårare straff särskildt belagdt,
straffes med böter eller fängelse.

§ 24. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas
af annan än målsägande.

Stockholm den 24 januari 1911.

Johan C. TF. Tliyrén.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1911.