Motioner i Andra hammaren, Nr 408

Motion 1930:408 Andra kammaren

Motioner i Andra hammaren, Nr 408.

1

Nr 408.

Av herr Wachtmeister, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets
stödjande.

För en borgerlig uppfattning innefattar allt tvång inom handel och näringar
något motbjudande, som bör undvikas. Givetvis är det denna känsla, som är
en av orsakerna till att jordbruksutredningens förslag örn inmalnings- och
blandningstvång icke upptagits i kungl. prop. nr 108.

Kungl. Majit synes i stället avse genom riksdagens bemyndigande införa
dylikt, utöva sådan påtryckning å kvarnar och importörer, att dessa skola förklara
sig villiga absorbera den svenska brödsädesskörden. En dylik frivillig
överenskommelse blir väl då i alla fall i grund och botten beroende på tvång.
Åtminstone synes skillnaden hårfin. Därtill kommer, att man ej alls vet, huruvida
den regering, som i höst skall fatta beslutet örn inmalningstvång m. m.
och bestämma procentsatsen, verkligen vill göra det, så att det blir till någon
nytta.

Garanti för absorption av nu odlad brödsädesmängd synes emellertid vara
ett oeftergivligt villkor för att övriga i propositionen föreslagna åtgärder skola
lända till något gagn. Enbart en tull av t. ex. 10 kr. bleve ej alls effektiv utan
inmalningstvång, exportbevis av motsvarande storlek eller importreglering —
ja de två sistnämnda gjorde ej ens de full verkan.

Inför en tvångsreglering i detta fall torde man emellertid ej ur borgerlig
synpunkt behöva rygga tillbaka. Och detta av flera skäl.

Genom tvångsregleringar och exportförbud berövades till samhällets gagn
det svenska jordbruket under kriget summor, som (i samband med de förluster,
som uppstodo genom förlorad kundkrets till följd av utförselförbudets alltför
långa varaktighet) snarare över- än understiga 30 miljoner kronor. Det synes
väl endast vara en enkel gärd av rättvisa, att samhället i någon form återbetalar
denna skuld, då ju en av orsakerna till jordbrukets nuvarande nödläge
givetvis är att söka däri, att samhällets restriktioner just buro skulden till,
att näringen i fråga ej fick tillfälle samla reserver att möta en eventuell kristid.
Och denna återbetalning bör kunna ske även i form av restriktioner, som nu
träffa andra näringar, framför allt sådana, som alltsedan kristiden profiterat
på jordbrukets bekostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 4 sami. 77 käft. (Nr 408—410.) 1

2

Motioner i Andra hammaren, Nr lfi8.

Vi hava för övrigt ännu en mängd icke blott meningslösa utan även rent av
i alla avseenden skadliga tvångsförordningar. Och innan de av dessa, som äro
till skada för jordbruket, upphävts, synes intet skäl föreligga, varför man icke
skulle kunna gå in för några tvångsförordningar till nytta för samma näring.

Till belysande härav framställas följande frågor:

Vad är det, som hindrar vidsträcktare tobaksodling, då ju säkerligen med
god förtjänst ytterligare betydande areal tobak borde kunna odlas?

Vad är det, som hindrar, att porter och magstark pilsner klass III få bryggas
och försäljas t. ex. på motbok? Hur många skulle icke föredraga dylikt
öl framför vin, örn det nu stöde att få? Härigenom skulle dock ej mindre än
fem miljoner kilogram kom sannolikt finna avsättning inom den svenska bryggerinäringen
med resultat mera maltskatt för staten, större nykterhet — mången
toge nog ej ut sin spritranson — och större avsättning för korn till jordbrukets
gagn.

Vad är det som hindrar en inhemsk vinindustri? Var och en vet, att man av
våra frukter och bär kan framställa (och gör det också) de mest förstklassiga
viner av de flesta brukliga slag, t. ex. madera, renvin o. s. v. Men man får ej
sälja dem annat än genom »systemet», och där påläggas de sådana priser,
att de förlora all konkurrenskraft. Utan dessa restriktioners dödande hand
skulle säkerligen uppstå en blomstrande bärodling å åtskilliga tusental tunnland
med ty åtföljande vinproduktion. Detta blott några exempel på tvångsförordningar
till jordbrukets skada.

Om man således ur borgerlig synpunkt i detta fall icke behöver ställa sig
avvisande till restriktiva bestämmelser — det är ju kristid nu också, fastän
för andra än förra gången —- ställer det sig nog svårare att ordna regleringen
utan alltför vidlyftig apparat. De största svårigheterna förefalla emellertid
egentligen att ligga i fastställandet av inmalningsprocenten. Örn man emellertid
utgår ifrån, att brödsädesarealen i stort sett bör bibehållas i nuvarande
omfattning, borde man en gång för alla med hänsyn till normalskörd kunna
fastslå denna procent. Skulle våra brödsädesarealer öka eller skörden bli oväntat
stor, då må odlarna stå risken i det prisen sjunka. Skulle skörden däremot
bli avsevärt mindre, stå kvarnarna risken — prisen stiga. I händelse av missväxt
måste emellertid Kungl. Maj :t ha möjlighet medgiva import utöver i
regleringen nämnd norm.

Propositionen synes innebära, att intet rent importerat mjöl eller inom landet
tillverkat dylikt av högsta kvaliteterna skulle förekomma. Det synes som man
emellertid härutinnan skulle kunna tillgodose dessas önskan, som halla på de
högglutenhaltiga sorterna, på ett synnerligen enkelt sätt och dock nå malet.

Kvarnarna och övriga importörer åläggas helt enkelt att för varje importerad
deci ton brödsäd uppköpa 300 kg. inom landet odlad spannmål av motsvarande
slag. (Hågen medtages, da det visat sig, att oaktat den svenska rågens
högre kvalitet dock betydande kvantiteter importeras). Beträffande mjöl förfares
på samma sätt. Kontrollåtgärderna bliva i detta fall synnerligen enkla,
i tillämpliga delar i enlighet med prop. nr 108. Kvarnarna bliva i tillfälle
blanda eller icke blanda efter behag. Mjölimportörerna likaså. De, som nöd -

Motioner i Andra hammaren, Nr 108.

o

vändigtvis vilja lia det finare mjölet, kunna få det, men måste sannolikt betala
något mer därför än nu. Vad kvarnarna göra med det inhemska vetet blir deras
ensak. Samma blir förhållandet med mjölimportörer. Naturligtvis måste garanti
ställas, att icke av kvarnarna tillgodoräknat inköp av svensk spannmål
sedan säljes till mjölimportörer med rätt för dem att också tillgodoräkna sig
detta mjöl, men det är en enkel sak att ordna. Säkerligen komma emellertid
kvarnar och bagare att efter detta förfaringssätt tvingas till en intensiv propaganda
för den svenska varan, något som nu icke ligger i deras intresse.
Tvärt om.

Av 1924 års riksdag beslutad spannmålslagerhusfond har icke utnyttjats.
Detta beror — som i prop. riktigt anmärkts — därpå, att villkoren voro för
stränga. Skulle det emellertid visa sig, att lagerhus i erforderlig omfattning
icke nu heller komme till stånd —- vilket icke synes otroligt, då villkoren kanske
också nu, när de definitivt bliva av vederbörande myndigheter bestämda,
bliva för hårda — torde hela stödaktionen bli betydelselös.

Ett ämbetsverk, som får att pröva säkerhet och vederbörande sammanslutnings
kapacitet att sköta rörelsen, gör givetvis endast sin plikt, då den sätter
sådana fordringar, att staten skyddas mot förlust. Riksdagen måste emellertid
vid beslutandet i denna fråga icke blott taga viss förlustrisk utan även direkt
lämna visst anslag till dessa lagerhus för att ej riskera att deras byggande helt
uteblir. De lokala initiativen utebliva säkerligen, örn de lokala intressena icke
förstå, att det blir affär bygga dylika hus. Lånen och anslagen från dikningsanslag
och avdikningslånefond synas lämpligen kunna utgöra mönster.

Något bör emellertid direkt satsas av vederbörande intressenter. De föreslagna
15 % synas lämpligt avvägda. Men tomten bör även få belånas. Örn det,
som vanligen blir fallet, är fråga örn tomt inom hamn- eller stationsområde.,
kan den ställa sig synnerligen dyrbar och rent av äventyra det hela. Och härvidlag
får ju staten god realsäkerhet för sitt lån.

Lagerhusens storlek synes icke böra standardiseras till viss storlek. Det gives
orter, där t. o. m. mindre magasin än 1,000 ton väl kunna försvara sin plats.
En lantmannasammanslutning torde t. ex. där kunna förvara spannmål över
vintern och kraftfoder, som inköpes billigast på våren, över sommaren. På
andra orter åter kan byggnaden göras avsevärt större utan transporternas fördyrande.
Driftskostnaderna variera ej så mycket, som man tror. Ett stort
magasin skötes t. ex. av en fullgod man, ett mindre av en gubbe. Så ha de
moderna tekniska anordningarna utvecklats. Nedbringande av transportkostnaderna
är minst lika viktigt som billig drift.

Åberopande ovanstående får jag således hemställa,

att utöver vad i kungl. prop. nr 108 föreslagits riksdagen
ville besluta ålägga importör av vete, råg eller mjöl av dessa
att uppköpa inom landet frambragt motsvarande vara till tre
gånger så stor mängd som den importerade — eventuellt annan
av utskottet beräknad procentsats —, varvid dock samma

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 408.

vara ej må tillgodoräknas mer än en köpare — samt att anslagen
till lagerhus måtte utgå efter i stort sett samma grunder,
som gälla för lån och anslag ur avdikningslånefonden resp.
avdikningsanslaget.

Stockholm den 28 februari 1930.

Axel Wachtmeister.