Motioner i Andra hammaren, Nr 3S7 (Motion 1931:327 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr 3S7.

• Nr 327.

Av herr Lundstedt, angående revision i viss riktning av gällande
utlämning slag stiftning.

Genom arrondissementsdomstolen i Amsterdam dömdes den 12 juni 1928
ryske undersåten Salomon Smolianoff för sedelförfalskning och utprångling
av falska sedlar till fängelse i två år och sex månader. Den 17 augusti 1929
blev han villkorligt frigiven. Då Smolianoff tidigare gjort sig skyldig till enahanda
brott i Sverige, dömdes han, efter utlämning hit^ av Stockholms rådhusrätt
den 4 september 1929 till straffarbete i två år och sex månader, vilket
straff han för närvarande avtjänar i centralfängelse å Långholmen. På grund
av samma brott i Tyskland har begäran örn hans utlämning till detta land,
efter i Sverige utståndet straff, framställts och bifallits. Möjligt är att Smolianoff
därifrån kan komma att vidare utlämnas till Österrike, Ungern och Norge,
detta då han även i dessa länder förövat liknande brott.

Det öde, som övergått denne man, är resultatet av ett samspel mellan å ena
sidan djupt tragiska livsomständigheter och å andra sidan vissa rättsregler,
vilkas tillämpande i full utsträckning just i hans fall visat sig leda till en
straffbehandling, som synes för det västerländska rättsväsendet komprometterande.

Samtliga i de olika länderna förövade brott avse förfalskning och utprångling
av engelska 50-pundsedlar. De hänföra sig samtliga till tiden augustiseptember
1927.

Jag saknar i detta sammanhang anledning ingå på de synnerligen förmildrande
personliga omständigheter, under vilka Smolianoff, landsflyktig rysk
konstnär, drivits till brotten. Jag vill endast fästa riksdagens uppmärksamhet
på de upprörande konsekvenser, vartill utlämningsinstitutet (jämte avsaknaden
av ett internationellt hänvisningsförfarande i brottmål) i fall sådana som det
förevarande måste leda. Även under förutsättning av att det Smolianoff i
Tyskland förestående straffet endast utmätes till ett mått, motsvarande det i
Nederländerna och Sverige åsätta, kommer det totala straffet att stå i uppenbart
missförhållande till den föreliggande brottsligheten. I verkligheten föreligger
ju i detta fall endast ett s. k. fortsatt brott. Än mera påtaglig och stötande
skulle oemotsvarigheten mellan brott och straff te sig, därest vidare utlämning
till och bestraffning i Norge, Österrike och Ungern komme att äga rum.

Det måste framstå såsom en synnerligen kännbar brist i gällande reglering
av utlämningsförfarandet, att svensk myndighet saknar möjlighet att i ett

Motioner i Andra hammaren, Nr 327.

fall som detta vägra utlämning. Enligt gällande lag angående utlämning av
förbrytare den 4 juli 1913, § 15, kan inkommen framställning örn utlämning
avslås, därest av handlingarna framgår, att framställningen icke är av beskaffenhet
att lagligen kunna efterkommas eller Konungen eljest prövar anledning
föreligga att icke villfara utlämningen. Det framgår emellertid av förarbetena
till lagen, att stadgandet i fråga icke avser fall av här ifrågavarande beskaffenhet.
Att så är förhållandet torde väl också med hänsyn till Konungens
bifall till den tyska framställningen örn utlämning få tågås för givet. För
utlämningsvägran i hithörande fall torde erfordras uttryckligt positivt stadgande.
Praktiskt torde visserligen utlämningsvägran på här avsedda grunder
endast mycket sällan behöva ifrågakomma. Men detta synes i och för sig snarare
kunna anföras som skäl för än som skäl mot en revision av lagstiftningen.
Fallet Smolianoff torde icke vara enastående, och det bleve inte mindre upprörande
även örn det vore exceptionellt.

Det kan icke anses välgrundat att som korrektiv mot de orimliga konsekvenserna
av gällande utlämningslag åberopa nådemöjligheten. Den juridiska nåden
är förvisso ingenting att lita till för en statslös landsflykting utan alla relationer
till dem som nåden utöva. Att Smolianoff av nåd skulle befrias från
undergående av i Tyskland o. s. v. ådömt straff torde för övrigt få anses ganska
uteslutet. Möjligen kan viss del av straffet efter någon tid efterskänkas —
högre vågar man icke ställa sina förväntningar.

I samband med behandlingen av den svenska regeringens begäran örn Smolianoffs
utlämning avgav allmänne åklagaren i Amsterdams arrondissement till
nederländska justitieministern ett yttrande, vari han framhåller, att med hänsyn
till de i de olika länderna begångna brottens karaktär av fortsatt förbrytelse
ett tillmötesgående av den framställda begäran skulle innebära en oproportionerligt
sträng bestraffning. Sedan utlämningen redan beviljats, gjordes
försök från åklagarens sida att få densamma annullerad. Reklasseringsrådet i
Amsterdam förklarade sig i ett yttrande anse, att »det komme att tillfogas
Smolianoff orätt genom denna utlämning». Rådet föreslog med hänsyn härtill
hos justitieministern att söka »förmå den svenska rättvisan att återkalla dess
begäran om utlämning». I distriktsdomstolens dom över Smolianoff säges det
uttryckligen, »att domstolen, örn densamma med säkerhet visste, att utlämning
komme till stånd, skulle ådöma ett ansenligt mildare straff, än densamma nu
kommer att utdöma». Holländska regeringen kunde emellertid av konventionella
skäl icke tillmötesgå allmänne åklagarens och reklasseringsrådets hemställan —
lika, litet som den svenska regeringen ansåg sig böra beakta annat än konventionella
synpunkter vid sin prövning av den tyska regeringens framställning.

I anslutning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla örn utredning angående sådan revision av gällande utlämningslagstiftning,
att utlämning ej må äga rum, då den

Motioner i Andra hammaren, Nr 827.

misstänkte för brott av enahanda art som, och i omedelbar
fortsättning av, det brott, för vilket utlämning begäres, tidigare
undergått bestraffning, genom vilken den föreliggande brottsligheten
enligt svensk rätt skulle anses utdömd; samt därefter
för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Stockholm den 28 januari 1931.

V. Lundstedt.