Motioner i Andra hammaren, nr 307

Motion 1947:307 Andra kammaren

4

Motioner i Andra hammaren, nr 307.

Nr 307.

Av herr Brand! m. fl., om förbättring av seniesterförmånerna för arbetstagare
enligt lagen om semester.

Genom 1938 års semesterlag tillförsäkras arbetstagare i allmän och enskild
tjänst med arbete hela året en minimisemester om två veckor med bibehållen inkomst.
1936 års semestersakkunniga anförde i sitt betänkande (SOU 1937: 49)
i fråga om semestertidens längd, att två veckors ledighet måste anses såsom ett
minimum för att en arbetstagare skulle kunna erhålla tillräcklig vila och återvinna
krafterna. 1938 års lag innebar också ett understrykande av grundtanken, att det
ur olika synpunkter är ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa
både i kroppsligt och andligt avseende.

Semesterlagstiftningen har sedan varit föremål för såväl Kungl. Maj rts som
riksdagens intresse, och väsentliga förbättringar ha företagits i 1938 års lag. Någon
generell förlängning av de ursprungliga två minimiveckorna har dock icke
genomförts, men 1946 års riksdag beslöt en differentiering av semestern i det att
arbetstagare under 18 år, vissa gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare
fingo den årliga semestern förlängd till tre veckgr samt arbetare sysselsatta med
radiologiskt arbete till sex veckor.

1942 års semesterkommitté, vars betänkande (SOU 1945: 59) låg till grund
för riksdagens ovannämnda beslut, hade erinrat om att den semester av två veckors
längd, som den gällande semesterlagen ville tillförsäkra arbetstagarna, hade
utmätts efter ett antaget minimibehov. Redan vid lagens tillkomst måste man
alltså ha utgått från att arbetstagare funnes, framhöll kommittén, som i verkligheten
hade behov av längre semester än de två minimiveckor, som tillförsäkrades
dem i lagen. De sakkunniga ifrågasatte därför om icke en generell höjning av den
lagstadgade semestern kunde åvägabringas. Kommittén ansåg emellertid, att betänkligheter
av ekonomisk art kunde resas mot en sådan anordning, och framhöll,
att först sedan genom ytterligare rationalisering och andra åtgärder med produktionsstegrande
verkan ett utökat produktionsresultat säkerställts, torde tiden vara
inne för en allmän förbättring av semesterförmånema. De sakkunniga funno det
på grund härav tillrådligt att ställa sig avvaktande till hur utvecklingen skulle
komma att gestalta sig och nöjde sig med att föreslå en förlängning av semestern
för de i det föregående angivna arbetstagargrupperna.

Att kommittén hesiterade inför dessa ekonomiska betänkligheter och icke ansåg
sig kunna föreslå en generell förlängning av semestern, torde utan tvivel ha
berott på de vid denna tidpunkt rådande förhållandena, som kännetecknades av
ovissa framtidsutsikter beträffande vår produktion och utrikeshandel.

Nu kan man konstatera, att utvecklingen blivit gynnsammare, än man kunde

Motioner i Andra kammaren, nr 307.

.)

hoppas och vid krigsslutet förutse. Sålunda konstateras i konjunkturinstitutets
redogörelse i årets statsverksproposition, att en synnerligen snabb ekonomisk expansion
ägt rum i vårt land sedan första halvåret 1945. Institutet framhåller
bland annat: ”Produktion och sysselsättning inom det enskilda näringslivet lika
väl som inkomster och konsumtion ha undergått en mycket snabb stegring sedan
denna tid. Ändå kunde man beteckna det ekonomiska läget redan under 1943 och
1944 som i huvudsak eu högkonjunktur. Denna omfattade under krigsperioden
dock icke alla delar av näringslivet; framförallt arbetade stora delar av exportindustrien
med avsättningssvårigheter. Utvecklingen sedan sommaren 1945 hav
inneburit, att hög kon junkt urtillståndet blivit generellt och genmngående för so
gott som alla områden av näringslivet.” Man kan sålunda dess bättre konstatera,
att det blivit ett överraskande snabbt och kraftigt uppsving i vårt näringsliv med
ökad produktion och förbättrat ekonomiskt läge. Produktionsapparaten utbygges
och rationaliseras i rask takt, varför man har anledning att räkna med fortgående
stegring av nationalinkomsten. De svårigheter av ekonomisk art, som semesterkommittén
anförde såsom ett skäl mot en längre semester än två veckor, kunna
således icke anses föreligga nu; i varje fall kunna de icke tillmätas samma betydelse
som år 1945. Då nationalinkomsten stiger kan en del av standardförbättringen
uttagas i form av ökad fritid. Enligt vår mening föreligga nu starka skäl.
som motivera en utökning av semestern.

Den rådande högkonjunkturen med full sysselsättning inom näringslivets
alla områden medför starkare påfrestning för och snabbare förslitning av arbetskraften.
Övertidsarbetet har också på flera områden fått stor omfattning. På
grund av dessa förhållanden har arbetstagarnas behov av vila och rekreation
ökats. Härtill kommer att behovet av en längre återhämtnings- och viloperiod blir
mera framträdande allteftersom arbetstakten inom näringslivet ökas. I detta sammanhang
bör det också understrykas, att arbetskraftens ökade rörlighet och den
stegrade frånvarofrekvensen torde vara ett uttryck för arbetstagarnas behov av
omväxling och rekreation. Av en utredning angående omsättningen av arbetskraft,
som verkställts av industriens utredningsinstitut, framgår, att av de manliga industriarbetarna
utgjordes under juni månad 1945 5,1 procent av under månadens
lopp nyanställda (vid vederbörande företag). 4,6 procent av arbetarna hade under
månaden slutat sin anställning vid vederbörande företag, därav i de flesta
fall (4,0 procent) på eget initiativ. Omsättningen för de kvinnliga arbetarna visade
sig vara något högre. Eu längre semester skulle utan tvivel komma att motverka
denna frånvarofrekvens och rörlighet, som medför icke önskvärda konsekvenser
för näringslivet och produktiviteten. En reglerad ledighet från arbetet
är uppenbarligen att föredraga framför den oreglerade ledighet, som frånvarofrekvensen
och den onormala omsättningen av arbetskraft innebära.

I Kungl. Maj ds proposition nr 58 vid 1938 års riksdag, som innehöll förslag
till lag om två veckors semester för arbetstagarna, underströks att en dylik semester
sannolikt icke skulle komma att medföra produktionsminskning, och erfarenheten
har givit vid handen att så icke skett. Det finns enligt vår mening också

6

Motioner i Andra kammaren, nr 307.

starka skäl som tala för att en förlängning av semestern till tre veckor skulle motverka
den ovannämnda frånvarofrekvensen och arbetskraftsomsättningen. Detta
kan anföras såsom ytterligare ett motiv för den uppfattningen, att produktionsnivån
icke behöver sjunka på grund av en dylik utökning av semestern. Erfarenheten
ger som sagt snarare anledning till antagandet, att produktiviteten kommer
att stegras genom ökad arbetslust och arbetsintensitet.

Stora grupper av anställda i det allmännas och enskildas tjänst ha tre veckors
semester eller mera. Det är enligt vår mening ett oavvisligt rättvisekrav, att
tre veckors semester garanteras jämväl övriga arbetstagargrupper.

Frågan huruvida de grupper av arbetare, som genom beslut av 1946 års
riksdag erhöllo tre veckors semester, efter ett genomförande av treveckorssemester
även för övriga arbetstagare skola tillerkännas en ytterligare förlängning av semestern
bör enligt vår uppfattning göras till föremål för omprövning.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslå vi,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till lag angående sådan ändring av lagen
den 29 juni 1945 om semester, att den semester av två veckors
längd, som genom lagen tillförsäkrats arbetstagare med arbete
hela året, utökas till tre veckor, samt om en utredning av frågan
huruvida icke arbetstagargrupper, som genom ändringar den 29
juni 1946 av ifrågavarande lag erhöllo en utökning av semesterns
längd till tre veckor, skola tillerkännas en ytterligare förlängning
av semestern.

Stockholm den 23 januari 1947.

Erik Brandt.

Fritz Persson
i Växjö.

Erik Severin
Gävle.

Henry Allard.