Motioner i Andra hammaren, Nr 301 (Motion 1920:301 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr 301.

Nr 301.

Av herr Vennerström, om skrivelse till Kungl. Maj.t i fråga
om överförande till de kor g erliga församlingarna av
äganderätten till den ecklesiastika jorden.

Den nuvarande ecklesiastika jorden i Sverge har kommit till på tre
olika vägar. Den har skapats dels genom gåvor av enskilda, dels genom
sammanskott av församlingarna, dels genom upplåtelser från statens sida.

Under kristendomens första tid tillkom kyrkojorden så gott som uteslutande
på den första vägen. Det var de enskilda intresserades sak att
frivilligt, genom gåvor, ge kyrkan och prästen det nödvändiga ekonomiska
underlaget. Kyrkorna uppbyggdes av konungarne och andra enskilda kristligt
intresserade. Och dessa sörjde även för bostäder åt prästerna.

Under senare delen av medeltiden trädde församlingen i förgrunden.
Landskapslagarna stadgade om bol för prästen vid kyrka. Det blev församlingens
sak att upprätta vederbörliga prästboställen. Från denna tid
tillkommo prästboställena genom böndernas försorg i enlighet med lagarnas
stadganden. I vissa delar av landet, särskilt de nordliga, torde det nästan
undantagslöst ha varit församlingarna som under senare medeltiden fram
till reformationen bildat prästboställena.

Gustav Vasas reformation medförde som bekant en indragning av
kyrkogodsen. Den gick i främsta rummet ut över klostrens egendom. Men
reduktionen drabbade även prästboställena. Särskilt blevo de prästboställen,
som tillkommit genom enskilda gåvor, föremål för reduktion. I övrigt
hävdades å det ekonomiska området statens överhöghet över kyrkan. Dock
lades den ekonomiska bördan för församlingsbildningen alltjämt på församlingarna.
Först under Karl XI trädde staten i mera vidsträckt omfattning
till och upplät kronoegendom till boställen. Genom Karl XI:s

Motioner i Andra kammaren, Nr 301.

förordningar tillkommo medelst statsingripande icke så få prästboställen.
Sedan denna tid bar det återigen varit församlingarnas tur att sörja för
prästboställens upprättande. Staten kar hållit sig mera på sidan.

Huru många av prästboställena som tillkommit genom enskildas gåvor,
genom församlingarnas sammanskott och genom statens upplåtelse kan
givetvis icke fullt tillförlitligt angivas. Man rör sig icke så litet på gissningarnas
och antagandenas område. I Normann-Lundbergs skrift: »Tern
äger prästgårdarna?» vilken starkt understryker församlingarnas rätt mot
såväl kronan som kyrkan, uppgives, att i våra nordliga provinser över
nittio procent av prästgårdarna tillkommit genom församlingsbornas uppoffringar.
I de södra och mellersta provinserna måste denna procentsiffra
åtskilligt minskas. Där ha enskildas donationer spelat större roll. Detta
gäller i synnerhet de äldsta kristna bygderna, Östergötland, Västergötland,
Småland och trakten kring Mälaren. Omkring 50 procent torde här enligt
samma källa ha uppkommit genom församlingarnas tillskott.

Vem har nu äganderätten till boställshemmanen ? Den frågan sammanhänger
med frågan om boställenas historiska uppkomst. Äganderättsfrågan
är insvept i dunkel likaväl som den historiska uppkomsten av boställena
är det. Tre parter tävla om äganderätten. De boställen, som under tidernas
lopp upplåtits av staten, har staten naturligen äganderätten till.
Till dem, som anskaffats av församlingarna själva, har församlingen äganderätten.
Och till dem, som av enskilda donerats till respektive församlingars
kyrka, har kyrkan mest rätt.

I denna tvist om äganderätten äro församlingen och staten huvudintressenterna.
Från dem, som i huvudsak företräda församlingarnas syn på
äganderättsspörsmålet, göres det gällande, att församlingarnas rättsanspråk
blivit väl snävt bemötta av kronan. Det förefaller som om denna åskådning
icke saknade fog. Dels har efter reformationen ett stort antal boställen
upptagits som krono, icke på grund av verkställd utredning angående
deras tillkomst, utan på grund av bestämmelser, som meddelats angående
sättet för boställenas införande i jordböckerna. De ha formellt
upptagits som kronans på ett sådant sätt, att de sedermera även reellt räknats
som kronans. Dels ha vid tvister den praxis utbildat sig, att församlingarna
ålagts skyldigheten att prestera bevis för äganderätten. Något
som ofta är omöjligt, då boställenas uppkomst kan gå århundraden tillbaka
och papper ha en otrevlig lust att komma bort.

I denna motion föreslås nu åtgärders vidtagande för att överflytta
den nuvarande ecklesiastika jorden i församlingarnas ägo. Även om denna

Motioner i Andra kammaren, Nr 301.

jord överföres till församlingarna upprätthålla den samhälleliga principen,
att den jord, som på ett eller annat sätt hör samhället till, icke skall
släppas ut i den privatkapitalistiska jordspekulationen utan bibehållas under
samhällets besittning och kontroll. Församlingen är ett samhälle i
smått liksom staten är det i stort. Här blir det avgörande i vilkens hand
denna jord kommer till den största sociala nyttan.

Starka skäl föreligga för den åsikten, att den ecklesiastika jorden blir
rationellare utnyttjad och blir till större samhällsgngn, om församlingen
får hand om den. Då den tillhör församlingen, känner sig församlingsborna
förpliktigade att hålla ögonen öppna och kritiken vaken, så att den
utnyttjas på bästa sätt. Man kan vara övertygad om att det ögonblickligen
slås alarm, om vanvård och misskötsel föreligger. Icke så om någon
mera eller mindre avlägsen statlig institution har överuppsikten. En mera
byråkratisk statlig kontroll kan icke bli så levande och noggrann, som
den medborgarna själva utöva över skötseln av den samfällda egendom,
i vilken de alla som församlingsbor anse sig ha sin del.

Inom församlingarna finnas många behov, för vilkas tillfredsställande
den ecklesiastika jorden i församlingarnas ägo skulle komma väl till pass.
Den kan behövas för skoländamål, för fattigvårdsväsendet o. s. v. Till
såväl skolor som ålderdomshem och dylikt måste församlingarna nu inköpa
dyrbar mark. Församlingarnas ofta tunga ansträngningar att i detta avseende
göra det bästa för sina innebyggare skulle genom den föreslagna
reformen väsentligt underlättas. Det finnes en allmän strävan att lägga
den ecklesiastika jorden till grund för en vidgad kolonisationsverksamhet.
Under en mera jordbrukssakkunnig och en mera jordbruksintresserad vård
skulle den kunna lämna utrymme för ett betydligt större antal småbruk
än nu. Den ecklesiastika jorden är nu ofta uselt skött. Men då den i
allmänhet ligger nära kommunikationsleder och nära tätare befolkningscentra,
lämpar den sig utmärkt för mera intensivt jordbruk. Om nu församlingarna
ägde denna jord, kunde de upplåta den till sådana församlingsbor,
som önska jord att bruka och vilkas duglighet för jordbruksyrket
är ganska lätt att på nära håll bedöma. Genom församlingarna själva
skulle denna ökade kolonisationsverksamhet tvivelsutan kunna drivas mera
rationellt än på något annat sätt.

Bör den ecklesiastika jorden överföras till den borgerliga eller till den
kyrkliga kommunen? Av de nyss uppräknade ändamål, som jordens överförande
i församlingarnas ägo i främsta rummet skulle tjäna, framgår redan
att den borgerliga kommunen åsyftas. Bent praktiskt sett är den borger -

Motioner i Andra kammaren, Nr 301.

liga kommunen bättre skickad än den kyrkliga att till största gagn för
församlingens alla innebyggare göra den nuvarande ecklesiastika jorden fruktbringande.
Och därtill kommer, att blott i den borgerliga kommunen äro
alla församlingens medlemmar med. I den kyrkliga kommunen finnas
blott en del.

Denna fråga är en rent ekonomisk och praktisk fråga. Den kan
lösas för sig, oavsett om kyrkan skall i fortsättningen finnas kvar som
statskyrka eller ej. Man behöver icke intaga någon viss ställning till
spörsmålet om skiljande av sambandet mellan staten och kyrkan för att
vara med om den ecklesiastika jordens överflyttning till församlingarna.
Men efter allt att döma glider utvecklingen förr eller senare fram till en
skilsmässa mellan stat och kyrka. Den största svårigheten vid kyrkans
skiljande från staten är frågan om den kyrkliga egendomen. Under sådana
förhållanden är det så mycket mera påkallat, att man snarast söker
knäcka detta ekonomiska spörsmål.

Motionens krav bäres på sina håll upp av en mycket medveten och
stark folkmening, som icke följer partilinjer eller kyrkolinjer. Som bevis
kan nämnas, att ombud från församlingarna omkring Härnösand åren 1916
—1917 upprepade gånger sammanträdde för att överlägga om denna fråga.
Vid dessa sammanträden voro såväl präster som lekmän av olika partifärg
ombud. Man enade sig om att söka få den ecklesiastika jorden förklarad
som församlingarnas egendom och det påyrkades från alla håll, att en riksdagsmotion
i ärendet borde väckas.

Härmed hemställer jag,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda på vad sätt ett överförande av den ecklesiastika
jorden i de borgerliga församlingarnas ägo kan
ske samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 1 febr. 1920.

Ivar Wennerström.

Stockholm 1920. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.